Att tänka och tala lutherskt idag

Jag sitter på tåget hem från Göteborg efter dels medverkan i en nätverksdag på torsdagen, dels medverkan i teologiska institutet Församlingsfakultetens konferensdagar fredag-lördag. Huvudtalare har varit professor Robert Kolb från Concordia Seminary i St Louis, en av världens absolut ledande experter på Luther. Även om professor Kolb närmar sig åttio tillbringar han omkring halva året utomlands för undervisning på olika teologiska institutioner med mera och hans publikationslista är minst sagt imponerande. Samtidigt är han en klassisk luthersk kristen och liberalteologi kommer inte när hans tänkande, men det gör honom så mycket mera intressant!

Men det jag särskilt tar med mig hem är nya tankar om vad det innebär att tänka och tala lutherskt idag. Jag måste erkänna att mitt intryck av svensk lutherdom har varit en aning tråkig. Vi är inte särskilt bra på att tränga in i våra medmänniskors erfarenhetsvärld och svara på deras frågor utifrån evangeliet, utan vi har en tendens att återupprepa gamla tiders frågor och svar. Men sådan var inte Luther. Han var allt annat än tråkig och ur takt med sin samtid.

Missförstå mig inte. De djupaste problemen för en människa är desamma i alla tider och på alla platser – satan, synden och döden – men dessa problem tar sig olika uttryck i olika tider. En människa idag lever inte med ångesten över att inte duga i Guds ögon, men hon lever med ångest över sin delaktighet i världens klimatskuld eller att inte duga i sina medmänniskors ögon.

På torsdagen fick jag möjlighet att hålla ett kort anförande som svar på professor Kolbs föreläsning och vi förde sedan ett samtal utifrån det där vi bland annat pratade om ovanstående. I sitt föredrag, och i boken som föredraget utgick ifrån (”The Genius of Luther’s Theology: A Wittenberg Way of Thinking For Contemporary Church”), återkom han till idén om tro på Gud som ”tillit” eller ”förtröstan” på Gud. Det är lätt att tänka på tro som att det handlar om att ha vissa övertygelser, men för Luther handlar tro om var jag har mitt hjärta, som han skriver i detta vittberömda avsnitt i Stora katekesen:

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom …

Är inte det där intressant? Det är inte många idag som vet något om gudar och avgudar eller synd, men varje människa vet vart de tar vägen när tillvaron rämnar. Och i ärliga stunder vet vi också om dessa tillflyktsplatser är bra tillflyktsplatser eller dåliga. Ett sätt att tala lutherskt idag på skulle alltså kunna vara att anstränga sig för att hjälpa människor se vart de flyr när livet går sönder, visa för dem hur dessa tillflykter inte räcker, och peka dem på Herren Jesus som har all makt i himmel och på jord och som älskar oss mer än sitt eget liv.

En annan sak Kolb tog upp var hur han hade lagt märke till, när han läste igenom en större mängd av Luthers predikningar, att Luther pratade mycket mindre om skuld än Kolb hade väntat sig. Han förutsatte skulden, sa Kolb, och talade desto mer om människors rädsla. Fiendskapen mot Gud framkallar ångest och rädsla i människor, även om de inte förstår att roten till problemet ligger i deras förstörda gudsrelation. Säger inte det något också till vår tid där rädsla verkligen är ett av de mer utmärkande kännetecknen på vårt samhälle? Hur kan vi tilltala denna utspridda rädsla för klimatkollaps, främlingar, ekonomiska kriser, våld, sjukdom, ensamhet, fördömanden och så vidare och svara med evangeliets tröst: det finns en Gud som håller hela världen i sina händer och som vill oss väl – så väl att han har dött i vårt ställe, för våra synder, utan vår förtjänst!

Det finns mycket mer jag skulle kunna ta upp, men det får kanske bli i senare inlägg. Okej, en sista sak. Kolb talade om rättfärdigheten som Gud ger genom tro på Jesus, och sa att denna rättfärdighet berör vår djupaste identitet och kan göra oss trygga i djupet av vår existens. Är inte det en fantastisk förklaring av evangelium? I en värld där så många brottas med frågor om identitet, tillhörighet, att passa in, att inte räcka till, att inte duga, o.s.v. bekräftar Bibeln vår känsla av att allt inte står rätt till och att vi faktiskt är skadade. Men i denna trasighet kommer evangeliets ord om att det finns en Gud som älskar denna trasiga mänsklighet mer än sitt eget liv (ja, jag vet om att jag upprepar den frasen men den är värd att upprepas!) och som säger till den som ber för Jesus skull: ”Du är okej. Du är vacker. Du är perfekt. Du är mitt barn. Inte för din egen skull utan du får denna status som en gåva av mig och den är din, verkligen din, så länge du vill ha den.” Hur går det till? Guds ord är verksamt, det skapar vad det säger, vilket innebär att när Gud säger ”du är perfekt” så gör Guds ord mig perfekt. Helt utan min medverkan. Bara på grund av Gud. Tack gode Gud.

Det är några tankar om att tänka och tala lutherskt idag. Det kommer nog att bli mer!