Blogg

För några år sedan tvingades en svensk minister avgå för att hon var kär i en annan minister. Han var förvisso också kär i henne, men statsministern tyckte förhållandet var olämpligt och den kvinnliga ministern (enligt vissa på en mindre viktig post) tvingades avgå. Överhuvudtaget anses det på många håll problematiskt när två arbetskamrater har en mer än vänskaplig relation. Det anses inverka menligt på arbetet. Kan inte låta bli att fundera över detta i dag när vi haft "årsmöte" på missionsfältet. Alla på fältet varande missionärer samlades - det blev exakt två, nämligen min fru och.

I söndags skulle jag predikat över Jesus första lidandeförutsägelse (Matteus 16:21-28). Det fick jag inte göra eftersom jag blev sjuk, men med kort varsel kunde en av mina medpredikanter hoppa in. I den aktuella texten finns bland annat formuleringen: Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Pastor Felix Vargas arbetar i den lutherska kyrkan i södra Peru. Han är på besök i Chiclayo denna vecka för att undervisa om ledarskap i församlingen. Ikväll fick jag tillfälle att lyssna på en del av hans undervisning. Han berättade.

Ursäkta spanskan i rubriken. Det är en politisk slogan som betyder "Han sa det. Han gjorde det." Det är borgmästaren här i Chiclayo - han heter Beto Torres - som sista tiden satt i gång en hel massa projekt: vägbyggen, förbättringar av vägar, renovering av skolor, inköp av ambulanser och sopbilar. Den synbara anledningen verkar vara att han för ett halvår sedan började få mycket kritik för att ingenting hänt under hans första år vid makten. Man började samla in namnunderskrifter för att han skulle tvingas avgå. Och plötsligt sätter all kommunal verksamhet full fart. Nu börjar en.

Jag skulle skrivit redan igår - så att blogginlägget fanns till den 15 augusti. Men så föll sonen, som är fullt upptagen denna vecka med att lära sej gå, och slog sej ganska illa i munnen. Illa tyckte i alla fall vi oroliga föräldrar, medan läkaren konstaterade efter en snabb undersökning (och efter två timmar för oss i väntrummet) att det alls inte var någon fara. Skönt, men kvällen blev inte som planerad. Men varför förtjänar den 15 augusti en egen rubrik. Inte för att det var det datum vi reste till Peru för två år sedan. Och kanske.

En liten kille, snart 3 år, från San Antonio har varit sjuk ett tag. De sista dagarna har han inte velat äta. Lite oklart det hela... ...tills igår då läkarna konstaterade att han sannolikt drabbats av leukemi. Hans pappa är polis, vilket är bra - för det innebär att hela familjen är försäkrad, och det finns möjlighet till en god behandling. Men den finns inte i Chiclayo, utan antagligen ska han snart förflyttas till Lima. Därför ringde hans faster mej i förmiddags och undrade om jag kunde döpa pojken redan i eftermiddags. Så blev det. Tillsammans med en.

Efter nästan tio veckors resa ska jag snart gå och lägga mej i min alldeles egna säng (även om den rent formellt tillhör missionen - det gör ju jag också förresten). Några kanske saknat blogginlägg under sommaren, andra har tyckt det varit skönt att jag valt att koppla av (eller koppla ner). Tack till alla Er som läser bloggen och uttryckt er uppmuntrande om den! Nu hade det varit fint om jag kunde skrivit något om hur hur fantastiskt skönt det är att vara tillbaka i Chiclayo, att jag bara längtar efter att få kavla upp skjortärmarna och sätta.

Någon undrar kanske om jag tröttnat på bloggen, eller sänkt ambitionsnivån. Nä. Inte alls. Men jag har höjt semesterambitionsnivån. Försöker vara ledig och njuta av sommaren, av att vara i Sverige, av att träffa familj, släkt och vänner. Jag lyckas ganska bra... ...och därför dröjer det kanske innan nästa ”riktiga”blogginlägg kommer. +Erik>.

Nu har jag snart varit i Sverige en vecka. Att flyga in över Göteborgs skärgård och sedan landningen ner på Landvetter omgivet av grön skog och blå sjöar var fantastiskt. Liksom att träffa familj, släkt och vänner som jag inte sett på ett par år. Idag har varit en märklig dag som fått mej att omvärdera min syn på svenska "myndigheter". Först åkte vi till polisen för att ansöka om svenskt pass till Jeremia, vår yngste, som är född i Peru. Det första Maggan och jag kommenterade var att receptionisten skrattade och talade om lite av varje med "kunderna"..