Till Liv-läsare har förmodligen noterat att jag avslutar min ELM-BV-tjänst i slutet av augusti (julinumret, sidan 30). Bakgrunden för detta har jag i någon mån redogjort för i en tidigare blogg: I transit. Läs mer »

Vilken underbar dag! Idag föddes en ny församling i Chiclayo. Nu finns det fyra evangelisk-lutherska församlingar här.

Läs mer »

Nyligen var jag i kontakt med några ungdomar vars båda föräldrar är döda. Jag minns bara fadern men han var en aktiv och glad kristen. Jag och pojkarna var tillsammans med en morbror och moster och samtalet kom in på pojkarnas hem och förhållandena där. Som så ofta i sådana här familjer är de nu föräldralösa barnen inte riktigt välkomna hemma av faderns släktingar. De planterar majs och rensar ogräs i majsen men det kan mycket väl hända att farfar eller en faster tar hand om skörden. Det finns en hel del dryckenskap i hemmet. En farbror har tagit hand om faderns ID-kort och – vem vet – kanske tömt bankkontot.
Mormor är den som tar hand om småbarnen men en av dem har varit besvärlig och bor nu hos en morbror en god bit iväg men är inte riktigt välkommen där heller. Skolavgifter betalas till en del av olika stipendier med det täcker inte allt ändå. Mormor har inte mycket att röra sig med och de båda yngsta saknar kläder förutom skoluniform.
En moster är den som förutom mormor bryr sig om de här barnen. Men i hennes familj finns hennes egna barn, och några andra syskonbarn. De små resurserna ska räcka till mycket. Med tårar i rösten berättade hon hur hon när systern dog bad att barnen skulle få växa upp och vara kvar hos Herren. Hon och hennes man försöker hjälpa där de kan. De ger råd och tillrättavisning. Nu senast var mannen med i en skola och kollade upp om skolavgifter och såg till att barn nummer två får ut sitt gymnasiebetyg.
   Ett kristet hem med kärlek och omsorg som räcker också utanför kärnfamiljen.
Och ett annat hem med vilja att förse sig själv och inte ”belasta” sin egen familj med dem som enligt kenyansk sed är deras naturliga ansvar.
Visst medför det förändring när en människa kommer till tro! Visst betyder det något när Jesus får komma nära. Och säkert har Herren hört föräldrarnas böner för sina barn! Föräldrarna måste ha varit bland de första unga här runt Chesinende. Nu växer barnen upp i kyrkan och de äldre är aktiva där de är.
Är det frukten av tidigare missionärers arbete jag ser och som jag nu får arbeta vidare med?! Mitt ord ska inte återvända fåfängt, säger Herren! Hans Ord har kraft att förändra!
Var sår du? Vilken åker vattnar du med dina böner?

Kerstin Nilsson

På söndag firar evangelisk-lutherska kyrkan i Chiclayo en stor högtid: en ny församling föds! Vi firar detta med gemensam gudstjänst där övriga evangelisk-lutherska församlingar i Chiclayo bjuds in, och där de som vill bli medlemmar tas upp i den nybildade församlingen. En dag att fira. Predikotext är f ö Neh.8:1-12 om när Guds folk återsamlades för att höra Esdra läsa Guds Ord. Passande! Be gärna för denna högtid, och för att församlingen ska växa. Till att börja med kommer vi att vara 6 st medlemmar, pastor inkluderad. Men många av medlemmarnas familjemedlemmar kommer redan med, och vill förhoppnings i framtiden ta medlemskurs och upptas i församlingen.

På lördagen gör vi en evangelisationssatsning i området med konsert (medlemmar från en av de andra församlingarna spelar), vittnesbörd, kaffe och kaka, och förhoppningsvis många goda samtal. Be gärna för detta också!

//Mattias

Missourisynoden (LCMS, Lutheran Church – Missouri Synod) är samlade till ett konvent i Houston, USA den 10–17 juli under temat “ONE People—Forgiven.” LCMS har drygt 2,5 miljoner medlemmar och konventet samlar upp emot 3 000 delegater. Läs mer »

Iförrgår kväll tog vi avsked av familjen Andersson. Det var inte så lätt. De har varit både guider, förebilder och mentorer under vår första tid i Peru. Och nu har de lämnat fältet… Läs mer »

Kommer ni ihåg att jag skrev om vår sjuka lilla pojke? Han är inte sjuk längre. Han har inte ont längre. Nu har han det äntligen riktigt bra, men vi har saknad och smärta i våra hjärtan.

Lawrence dog i torsdags. Som jag skrev förut så blev han ju inlagd på sjukhuset. Han repade sig så pass att han fick komma hem till sin moster på fredagen för två veckor sedan. Vi planerade att han skulle vara där över helgen för att hämta mer krafter och sen skulle han komma tillbaka till Bethesda och skolan. Elizabeth och jag åkte för att hämta honom på tisdagen i förra veckan.

Mosterns lilla lerhus är bara ett rum med ett litet kök bakom. Sängen är dold bakom ett skynke upphängt på ett snöre. Lawrence låg i sängen när vi kom. För varje andetag han tog jämrade han sig. Huvudvärken var svår.

Han kom aldrig tillbaka till Bethesda, vi åkte till sjukhuset. Benen bar honom inte längre, så Elizabeth och jag skiftades om att bära honom. Men han var alltför lätt, tolv år och 21 kilo… Han blev inlagd igen och mostern stannade med honom på sjukhuset. Vi var ändå optimistiska och tänkte att om han bara får börja med bromsmediciner mot sin HIV så kommer han snart vara mycket bättre, men han påbörjade aldrig medicineringen. I fredags förmiddag fick vi beskedet att han dött.

Imorgon är det begravning hemma hos morföräldrarna i Kipkelion, cirka två timmar från Nakuru. Vi har fått låna en buss med chaufför för att alla Bethesda-pojkar, all personal, några av grannarna och lärarna på skolan ska kunna åka med. Killarna har varit hemma från skolan ett par dagar för att förbereda sitt farväl av deras vän.

Idag kom jag ut till Bethesda när de hade sångövning. De sjöng samma sång som de försökte sjunga i kyrkan i söndags när de precis fått reda på att Lawrence lämnat dem. Då kunde de inte sjunga, men de gick fram med sina sångböcker och församlingen hjälpte dem att sjunga; ”Bwana, U sehemu yangu”. Jag försökte sjunga med, men tårarna trängde på. I sista versen sjöng vi (fritt översatt):

Led mig på resan / För du mig framåt / Och vid porten till himmelen / Går jag in med Dig / Tillsammans med Dig / Tillsammans med Dig / Vid porten till himmelen / Går jag in med Dig

Tack till alla er som bett för Lawrence medan han var sjuk. Gud hjälpte honom inte på det sätt som vi tyckte, men vår Bethesdavolontär sa: Gud såg att det var för mycket smärta, så Han tog honom hem!

Är mission något för evangeliskt-lutherskt kristna?

Läs mer »

Igår skrev jag om en av våra flickor och att vi hittat henne. Idag var hon på besök i skolan och rektorn och jag pratade med henne en lång stund. Ett tag verkade det som om vi skulle behöva söka ett rum för henne att hyra eftersom hon menade att hon inte var välkommen hem till sin bror där hon egentligen har sitt hem. Men slutligen fick rektorn tag på brodern per telefon och vi träffade honom vid vägen. Efter ett kort samtal var det klart att hon var välkommen hem och att hon kunde komma direkt. Så jag följde henne för att hämta lite kläder och hennes hälsokort. Sedan gick vi uppför backen och tilll broderns hem. Att få se henne välkomnad med en stor kram av svägerskan och höra svägerskan berätta lite gjorde att jag har gott hopp om att det ska lösa sig för henne. Hon var uträknad till att föda idag. Nu får vi se när det blir.
Tack gode Gud för att hon är hemma igen! Och tack för att hon inte längre är i det området av Chesinende by som är känt för dryckenskap och prostitution!!

Kerstin Nilsson

Rektorn bad mig följa med och leta efter en av våra flickor som inte kommit till skolan sen i maj. Hon är föräldralös och rektorn visste att hon är gravid och skulle finnas i byn någonstans. Vi for dit, pratade med den hon skulle bo hos och med några andra. Men ingen visste var hon var, sa de i alla fall. Eftersom det är nära den tid hon skulle föda försökte vi också fråga på ett antal kliniker – men inget napp. Innan rektorn skulle åka hem satte vi oss i rektorns bil och bad för flickan, för dem vi frågat och framför allt att Herren skulle hålla sin skyddande hand över henne. Sedan for rektorn hem till Kericho och jag gick till posten och började sedan gå hemåt.
Tankarna var många, tanken på abort även sena sådana är aldrig långt borta även om graviditeten gått långt, självmord skulle också kunna vara en möjlighet i en situation som hennes med övergivenhet och oro för framtiden.
Jag hade bara kommit en liten bit över bron nere vid byn så ringde min telefon. Det var från hennes vän där hon bott. Hon var kommen dit. Så jag vände och gick tillbaka. På vägen messade jag rektorn som blev väldigt glad.
Jag pratade lite med flickan, försökte få veta lite mer om hennes relation till barnets far och hans familj. Hon fick också prata med rektorn på telefon. Hon bestämde med rektorn att hon skulle komma till skolan imorgon. Så bad vi tillsammans och la hennes framtid i Herrens händer.
Be för våra flickor att de ska våga och vilja säga nej till relationer med män och pojkar.
Be också för dem som blir gravida att de ska våga söka hjälp.
Och be för oss på skolan att vi får vishet och kraft att hjälpa på ett rätt sätt, båda med undervisning för att förhindra graviditeter och med hjälp och stöd för dem som trots allt blir gravida.
Kerstin Nilsson