Arkiv för kategori ‘Kenya’

Kommer ni ihåg att jag skrev om vår sjuka lilla pojke? Han är inte sjuk längre. Han har inte ont längre. Nu har han det äntligen riktigt bra, men vi har saknad och smärta i våra hjärtan.

Lawrence dog i torsdags. Som jag skrev förut så blev han ju inlagd på sjukhuset. Han repade sig så pass att han fick komma hem till sin moster på fredagen för två veckor sedan. Vi planerade att han skulle vara där över helgen för att hämta mer krafter och sen skulle han komma tillbaka till Bethesda och skolan. Elizabeth och jag åkte för att hämta honom på tisdagen i förra veckan.

Mosterns lilla lerhus är bara ett rum med ett litet kök bakom. Sängen är dold bakom ett skynke upphängt på ett snöre. Lawrence låg i sängen när vi kom. För varje andetag han tog jämrade han sig. Huvudvärken var svår.

Han kom aldrig tillbaka till Bethesda, vi åkte till sjukhuset. Benen bar honom inte längre, så Elizabeth och jag skiftades om att bära honom. Men han var alltför lätt, tolv år och 21 kilo… Han blev inlagd igen och mostern stannade med honom på sjukhuset. Vi var ändå optimistiska och tänkte att om han bara får börja med bromsmediciner mot sin HIV så kommer han snart vara mycket bättre, men han påbörjade aldrig medicineringen. I fredags förmiddag fick vi beskedet att han dött.

Imorgon är det begravning hemma hos morföräldrarna i Kipkelion, cirka två timmar från Nakuru. Vi har fått låna en buss med chaufför för att alla Bethesda-pojkar, all personal, några av grannarna och lärarna på skolan ska kunna åka med. Killarna har varit hemma från skolan ett par dagar för att förbereda sitt farväl av deras vän.

Idag kom jag ut till Bethesda när de hade sångövning. De sjöng samma sång som de försökte sjunga i kyrkan i söndags när de precis fått reda på att Lawrence lämnat dem. Då kunde de inte sjunga, men de gick fram med sina sångböcker och församlingen hjälpte dem att sjunga; ”Bwana, U sehemu yangu”. Jag försökte sjunga med, men tårarna trängde på. I sista versen sjöng vi (fritt översatt):

Led mig på resan / För du mig framåt / Och vid porten till himmelen / Går jag in med Dig / Tillsammans med Dig / Tillsammans med Dig / Vid porten till himmelen / Går jag in med Dig

Tack till alla er som bett för Lawrence medan han var sjuk. Gud hjälpte honom inte på det sätt som vi tyckte, men vår Bethesdavolontär sa: Gud såg att det var för mycket smärta, så Han tog honom hem!

Var med oss i tankar och böner för en av våra pojkar som är sjuk. Han var sjuk redan när han kom till oss i början av det här året. Han kom via barnhäktet och med sig därifrån hade han medicin för tuberkulos. Då var han ganska okej, även om han inte var lika livlig som de andra killarna. Han orkade inte hålla samma takt, och han var alltid den som kom sist från skolan.

För omkring två veckor sedan började han känna sig sämre, han klagade på tung huvudvärk. Vi ringde till familjen och en ingift morbror kom. Det bestämdes att morbrodern skulle ta honom till sjukhuset. De åkte, och sen hörde vi ingenting.

I mitten av förra veckan började Elizabeth undra vad som egentligen hänt. Vi visste ju inte hur pojken mådde. Hon ringde hemmet, som ligger strax utanför Nakuru, och fick reda på att han var hemma, men att han fortfarande inte mådde bra. I torsdags åkte hon och Getoi dit. De hittade honom sovande tvärs över två stolar. Han var mycket svag, kunde inte stå för sig själv och kunde inte fokusera blicken.

Elizabeth ringde då mig och jag kom med bilen och körde dem till sjukhuset. Pojken blev omedelbart inlagd och han ligger fortfarande inne. Jag kom från sjukhuset för bara trettio minuter sedan efter ett kort besök där. Han är fortfarande mycket trött och svag även om det blivit lite bättre, men han äter nästan ingenting. De har tagit endel prover, men vi har fortfarande inte fått resultaten av dem.

Så alla ni Bethesda-vänner som ber; var tillsammans med oss i bön för pojken. Be också för hans familj (han är föräldralös, men han har en bror, en mormor, minst två mostrar och en morbror), be att de ska visa honom mer omsorg och kärlek.

Tack för ert stöd!

/Sofia

Vi träffade Benson på gatan förra året, i oktober tror jag. Han är en kille på ungefär nio eller tio år med ett härligt leende och ett tydligt behov av kroppskontakt. Han bokstavligen flög upp i famnen på oss när vi mötte honom och en söndag kom han till kyrkan, då somnade han med huvudet i Linas knä. Han fångade våra hjärtan men vi har inte sett honom på gatan på ganska länge nu.

Till Remand Home, barnhäktet, kommer det ganska många gatubarn. Polisen vill inte att det ska finnas barn som lever på gatorna och därför samlar de ibland ihop gatubarnen, de blir då tagna till Remand Home. Barnen stannar inte på Remand Home utan blir utplacerade på olika ställen. I bästa fall hittas deras föräldrar och de flyttar hem, men ofta är det olika barnhem som tar hand om dem. Vi från Bethesda besöker Remand Home varje vecka, när där är pojkar från gatan pratar vi extra mycket med dem. Ganska ofta vill personalen på Remand Home att vi ska ta hand om de pojkar som varit på gatan. Om vi har lediga platser på våra center tar vi emot dem. För några veckor sedan fick Bethesda i Gilgil två killar från Remand Home.

I torsdags skulle jag och Lina åka till Nairobi. På vägen åkte vi inom Gilgil. Gissa vem som kom springande mot bilen då vi körde in genom grinden! Just det! Benson.

Vi blev väldigt glada över att se honom där. Vi visste ju om att det kommit två nya killar dit från Remand Home, men vi var inte med när de kom dit och vi visste inte ens vad de hette.

Gud har omsorg om sina barn, och han har också Benson i sin famn. Där är det riktigt tryggt!!

Ha det gott!     /Sofia

PS. Bethesda har köpt in en motorcykel till Ngata. Den är röd och blänkande och vi är stolta över den. Den kan hjälpa Bethesda till exempel med att köra ägg till stan.

Hej vänner!

Bethesda är i ständig rörelse. Det vill säga: det händer alltid något på tomten och med pojkarna, och personalen är alltid på språng.

Vi har ju tidigare berättat ganska mycket om våra höns och att vi nu säljer ägg. Det är vi stolta över. Och nu kan jag också stolt berätta att vi fortsätter… Äggen som vi sålt har gett oss inkomst. De pengarna har nu använts till att bygga ett växthus där vi tänker odla tomater.

Det är härligt att få vara med i något som rör sig, något som går framåt. Jag är tacksam över att Bethesda har personal som lägger ner hela sin energi för Bethesda och arbetet med pojkarna från gatan. Jag är tacksam för de nya idéer som ständigt poppar upp om hur vi kan gå vidare i vår tjänst för de utsatta barnen.

Just nu jobbar vi extra mycket med våra idéer och framtidstankar. I höstas fick vi möjligheten att göra en utvärdering av Bethesda, och nu går vi igenom resultatet av den. Vi läser, funderar och diskuterar. Det vi kommer fram till ska vi sedan skriva ner i en Strategiplan, Strategic Plan 2010-2020. Strategiplanen får sedan vara ett redskap att använda både i vardag och i utveckling.

Kommer du ihåg Nathan, den döva pojken? Vi berättade om honom någon gång under förra året, i augusti om jag inte minns fel. Han har varit på gatan i många år, och vi har också träffat på honom på barnhäktet, Remand Home. En av våra vänner, Veronica som jobbar i stan, har ett särskilt hjärta för den här pojken. När vi träffade honom i augusti ville vi hjälpa honom till en dövskola som Veronica känner till. Problemet just då var att det var skollov, så vi var tvungna att vänta tills terminen började igen. Men då var Nathan försvunnen. Och vi har inte sett honom igen förrän nu häromdagen. Plötsligt så var han bara där utanför posten. Tyvärr fick jag bara möjlighet att hälsa helt hastigt på honom, sen gick han. Det kändes ändå bra att se honom. Om han fortsätter att vara i stan, så kanske det finns något Veronica kan göra för honom. Vi ska prata med henne om det.

Nu önskar jag dig en välsignad vecka. Lev den med Jesus!

Hälsningar Sofia

Andakten på Remand Home igår blev nästan ett enpersonsdrama av evangelisten Richard Gwako. Med hela sin kropp till hjälp illustrerade han hur ”den förlorade sonen” först använder upp hela sitt arv lång hemifrån, sen blir av med alla sina vänner, vaktar grisar och sen slutligen helt slutkörd vacklar hemåt på ostadiga ben. Hemma utanför huset står pappa och spanar och längtar efter sin son. Han ser någon skymta långt borta, och sen springer han… Det blir kramar och fest.

Berättelsen är lika viktig varje gång; Gud tar emot oss när vi kommer. Han tar inte bara emot oss lite lagom likgiltigt, han längtar efter att vi ska komma, han är ute och tittar efter oss.

De sexton pojkar vi har på Bethesda i Ngata nu går alla i skolan. Men vi har fyra tomma sängar som vi vill ha användning för. Vi trodde igår att det kanske fanns något av barnen på Remand Home som varit på gatan. Det var en kille där som vi skulle kunna ta hand om, men hans papper var ännu inte iordningsställda. Remand Home är ju en rättsinstans, så en domstol måste avgöra vem som ska ta hand om barnet. I den här pojkens fall hade domstolen ännu inte tagit ett beslut. Kanske nästa vecka…

Ha det gott!

Sofia

Jag och Sofia tillsammans med min bror Niclas, hans fästmö Viktoria och en annan god vän Calle, samt Anne från Tyskland och Rhone från Kenya fick börja det nya året i Maralal i Samburu, i nordvästra delen av Kenya. Vi fick verkligen några fina dagar med de finlandssvenska missionärerna Anna och Magnus och deras två barn, Isak och Katrina. Hela resan slutade ganska spännande med översvämningar och alldeles för mycket vatten på vägarna och vi kunde inte ta oss ner som vi planerat. Andra gången vi lämnade Maralal var vi helt säkra på at vi skulle klara hela vägen ner till Nyahururu, men ack nej! En dryg mil från Maralal vi fick stanna igen, en bäck hade förvandlats till en fors med starka strömmar över en bro och det var helt omöjligt att ta sig över. Inte ens de stora ”Samburu-bilarna” som vi kallar dem, alltså Toyota Land Cruiser med luftintag som går längs ena sidan av bilen upp till taket, klarade vattenmassorna. Då kanske ni kan föreställa er hur mycket vatten det var. Men dagen efter gick det bättre trots att det bitvis fortfarande stod vatten på vägarna och en hel del lera, men med fyrhjulsdrift klarade vi oss galant.

Pojkarna på Bethesda har börjat skolan, det innebär att även de ”nya” pojkarna som kom andra halvan av förra året också har börjat denna termin. Så nu är det tomt på centrat igen och vi jagar nya! Emanuel, en av killarna som bott på Bethesda Ngata tog vi till Mustard Seed Schools, en internatskola som ligger bara några kilometer från Bethesda, i förra veckan. En annan pojke som vi haft hos oss en längre tid är Fred, och också han fick nu äntligen börja på en ny skola, även det en internatskola som ligger granne med centrat i Ngata.

Önskar du direkt kontakt med Bethesda så kan du skicka ett e-mail (på engelska) till denna adress: bethesda@bethesda.co.ke Det är alltid välkommet och mycket uppskattat med ”direkta” kontakter och hälsningar.

Vi skriver mer snart igen, till dess: Frid.

Lina Jämstorp

År 2009 var året då…

… 41 pojkar samlades till Boys Camp på Bethesda

… vårt stora träd i trädgården föll ner en tidig morgon, först en halvan, och sen andra

… det borrades efter vatten på Bethesdas tomt i Ngata

… vi faktiskt fick en punktering, fast bilen var stillastående och hemma på Milimani

… 25 barn har börjat grundskolan från båda centrerna

… Obama blev president i USA och Kenyanerna jublade

… Kerstin fick en ny bil, blå Toyota Dubbel Cab

… Bethesda i Ngata fick 170 hönor och säljer nu ca 800 ägg varje vecka

… vi hade en hastigt påkommen semester i Mombasa

… 10 nya sängar köptes in till Ngata

… vår höna blev stulen

… vädret i Kenya inte har varit sig likt, det har inte regnat som det borde

… vi hade fem volontärer på samma gång. Tack Markus, Thomas, Oskar, Jenny, och sist men inte minst Mia!!

… vi åkte till Maralal tre gånger, snart flyttar vi

… Lina klippte av sitt långa hår, Sofia var frisör

… ELM fick en ny missionssekreterare och en ny kassör. Tack Karin och Ingegerd! Välkomna Peter och Bengt-Åke!

… det har varit stor vattenbrist i landet

… 5 pojkar slutade grundskolan

… Martin Svensson kom och predikade för oss

… en tredje skottkärra höll nästan på att bli stulen, men våra vakter lyckades rädda den

… kokerskan i Gilgil, Mary, fick en son

… vi fortfarande inte fick vatten i kranen

… Sofia fick besök av sina småsyskon, vi fick många andra trevliga besökare också

… husfar i Gilgil gifte sig

… tomten kom, Nej! Vi menar: Stig kom med sin Lena och Anton och Peter. Det var roligt och uppmuntrande att ha dem här. Välkomna tillbaks!

Vi önskar er alla ett riktigt gott nytt år! Glöm inte att livet är fullt av möjligheter! Se inte svårigheterna som problem utan som utmaningar! Gud har lovat att alltid vara med dig oavsett hur du känner.

Och det bästa till sist: Guds välsignelse!

Fridshälsningar från Lina och Sofia

Sista hembesöket för detta året gjorde vi igår. Vi körde i ca en timme och sen var vi framme i ”Mau forest” där Michael bor, en av våra pojkar på Bethesda. När vi åkte upp och ner över backarna och såg de stora fälten kändes det lite som o vi var i Sverige. ”Sköna gröna Sverige” visst saknar jag mitt hemland emellanåt men samtidigt så trivs jag väldigt bra här. Speciellt med hembesöken, det har blivit mer och mer spännande att få komma hem till bethesda pojkarnas familjer och se med egna ögon var ifrån de kommer. Många gånger får vi en större förståelse av barnen efter vi träffat föräldrarna.

Michaels mamma var så glad över att se sin son, även om det var svårt för henne att visa det så märktes det på henne. Hon sa väldigt tydligt att hon ville ha honom kvar. Hon ville alltså inte att han skulle åka med oss tillbaka till Bethesda. Sen frågade vi Michael vad han vill och han sa det samma, ”jag vill stanna hemma hos mamma”. Jag kan inte påstå att det var något ”fint” hem vi kom till, ett enkelt lerhus med ett enda rum med ytterst få möbler, smutsigt, en säng med en sliten madrass och några grytor som stod i det ena hörnet av rummet. Men vi fick se en helt annan sida igår. Vi såg en mamma vars kärlek till sina barn sken igenom trots fattigdom. Vi fick se hoppets låga skina i det hemmet trots att de inte ägde så mycket. Det var fantastiskt! Om jag tänker tillbaka på de hembesöken jag har fått vara med på så är detta besöket ett av de mer positiva!

Ni kanske kom ihåg att jag skrev om barnet som somnade i min famn på ett hembesök i Elburgon (det är ganska längesen nu) när jag kände gråten i halsen när jag la ner barnet i soffan. Igår hände samma sak, ett barn somnade i min famn men denna gång kändes det lättare att se det sovande barnet i soffan när vi skulle åka. Jag visste att barnet var omslutet inte bara av Guds kärlek utan också av sin mammas.

Michael åkte tillbaka med oss. Om två veckor ska vi ha ett läger för killarna på Bethesda. Vi har bjudit in alla föräldrar också. Näst sista dagen på lägret ska föräldrarna komma för att se mer av Bethesda, vi ska ha både seriösa snack men också passa på att ha roligt tillsammans. Kissinger sa igår i bilen: ”make sure you plan for that game with the spoon and potato” alltså, stafetten när man ska ha en sked i munnen med en potatis på. Det ska bli roligt! Be gärna för vårt läger! Det börjar den 28 november och avslutas den 5 december då pojkarna ska åka tillbaka hem med sina föräldrar.

Jag måste bara berätta en sak till! I helgen var jag och Mia med Kerstin i Eldoret. Det var en mycket trevlig helg! Jag vet inte om ni kom ihåg Franklin jag skrev om, en HIV-positiv kille som var på Bethesda Gilgil 2007. Vi tog honom tillbaka till Eldoret när han var som sjukast och jag kom ihåg att vi alla trodde att han skulle dö p g a sin sjukdom. MEN han lever! Det var en glad Franklin jag fick träffa i helgen och det var så härligt att se honom! Han har blivit längre och lagt på sig några kilon. Han måste äta bromsmediciner varje dag men det gör han gärna, som han uttryckte det: ”bara jag få vara frisk så är det värt det trots en del biverkningar”.

Lina Jämstorp

Det finns två församlingar i Nakuru stad, Pangani och Kaptembwa. Jag vet inte exakt när församlingen på Pangani startade, men jag gissar på i början av 90-talet (det finns säkert någon som kan komplettera med rätt tidsangivelse). En av dem som var aktiva när församlingen startades heter Pete, nu en man i 70-årsåldern. I samband med att kyrkan byggdes uppstod konflikter i församlingen, flera enskilda personer var inblandade i konflikterna, Pete var en av dem.

Pete har under de tio år som gått sedan dess bott på olika ställen, både i Kenya och utomlands, men han har kommit tillbaka till Nakuru med jämna mellanrum. Under alla dessa år har han inte kommit till kyrkan.

Den nuvarande pastorn på Pangani, Langat, har känt hur de här gamla ouppredda konflikterna har ätit församlingen inifrån och gett upphov till bitterhet och misstro församlingsmedlemmar emellan. Han har under de senaste månaderna arbetat för att reda ut vad som en gång hände och möjliggöra förlåtelse och försoning. Han har bland annat varit hemma hos Pete och pratat med honom.

Ett av resultaten av Langats fredsarbete har varit att prästen som förut arbetade här har varit tillbaka på besök och fått möjlighet att förklara sin del av konflikten och be om förlåtelse. Ett annat resultat fick vi se i söndags.

Som jag skrev så har Pete inte varit i kyrkan på tio år. En stund in i gudstjänsten i söndags kom han in och satte sig en bra bit upp i kyrkan. När det gavs tid för hälsningar i slutet av gudstjänsten reste han sig upp, gick fram och började prata. Jag förstod inte allt han sa, men jag förstod att det handlade om förlåtelse, om att lägga det gamla bakom sig och att leva tillsammans i det som är nu. När Langat skulle välkomna Pete tillbaka till församlingen brast det för honom och tårarna rann.

Försångarna tog upp sången ”Tembea na Yesu…” (gå med Jesus), församlingen reste sig upp och klappade i händerna till sången och i mittgången ledde Pete sången med dansande rörelser. Då var det inte bara pastor Langats tårar som samlades i ögonvrårna…

Samwel:

Vi har skrivit om Samwel förut, han kom tillbaka till kyrkan i söndags som vi hade bett honom om och han är nu på Bethesda. Vi hade redan planerat in att göra hembesök i veckan och eftersom hans hem ligger i samma riktning som dit vi skulle åka så fick han också följa med. Vi träffade hans mamma och hans två yngre syskon.

Han var glad över att få komma hem och hälsa på, men han var också glad när det var dags att åka tillbaka till Bethesda. Mamman har lovat att komma till Bethesda till det föräldramöte vi planerar att ha i december, och sen hoppas vi att Samwel ska kunna bo hemma över julveckorna för att sen komma tillbaka till Bethesda i januari.

Allt gott!

/Sofia

Hej Bethesdavänner!

Fredags morgon, och vi gick som vanligt ut i stan för street-work. Denna gång hade vi våra svenska gäster med oss, som varit på Bethesda hela veckan. Vi träffade inte så många av de killar i stan som vi brukar träffa. Därför gick vi till black base också denna fredag.

Luften var tät av stanken från konteinrarna och ganska många gatukillar rörde sig runt dem. Det hade regnat, så den svarta marken var helt lerig. Budah och Esther var också där tillsammans med sina barn. Daniel är ungefär två år gammal och är född på gatan, lillebror är fortfarande baby, jag såg inte honom, men mamma Esther sa att han var där någonstans.

När vi kom sprang Daniel genast fram till Stig, en av våra gäster, och höll sig sedan nära honom hela tiden vi var där. Han sökte kontakt. Trots leran och soporna var Daniel hel och ren. Jag drog slutsatsen att den lilla familjen trots allt måste ha någonstans att bo på nätterna och tillgång till vatten så att de kan hålla sig rena.

I bilen senare under dagen pratade vi med våra gäster om vad de tänkt och känt under street-worken. ”Jag ville inte fotografera vid black base” sa Lena ”det kändes inte rätt att liksom gotta sig i deras misär på det sättet. Men det är ju deras verklighet.” la hon till med en suck. ”Och därför är det också vår verklighet…” fortsatte Stig.

Jag har tänkt mycket på det efteråt. Vi kan inte dela upp tillvaron i vår verklighet och andras. Vi finns i denna världen tillsammans och är därför skyldiga att hjälpa varandra. Jesus säger: ”Det du gjort för en av dessa små, det har du gjort för mig.” (fritt ur minnet, men jag tror det kommer från Matteus evangelium).

Kommer du ihåg att vi träffade en liten kille som heter Benson och att vi bjöd honom och två av hans kompisar på te? Han kom aldrig till kyrkan den söndagen. I fredags träffade vi honom igen, nu tillsammans med en annan kompis, Samwel. Vi bjöd in dem till kyrkan igen, och i söndags kom de. Tack alla ni som bett för Benson! Han behöver förbön i fortsättningen också.

En stund in i gudstjänsten kom de båda killarna intassande i kyrkan och satte sig hos Lina och mig. Benson frös, hans tröja var våt för han hade ju precis tvättat den. Han kändes dessutom varm så vi tror han hade feber. Lina gick och hämtade ett tygstycke inne hos Elizabeth (husmor på Bethesda) som hon svepte om honom. Efter en stund sov han med huvudet lutat i Linas knä.

Samwel satt bredvid mig. ”Får jag komma till skolan nu?” viskade han. Vi gick för att prata med Elizabeth. Han fick beskriva sin situation. Pappan dog förra året när det var ”val-krig” i Kenya. Mamman hade blivit tvungen att flytta med sina barn till en av Samwels farbröder. Hon går ibland iväg tidigt på morgonen för att försöka få ett jobb över dagen, men ofta finns det ingen mat när Samwel kommer hem från skolan och är hungrig. Han har löst sin egen situation med att leva på gatan istället. Han vill gärna åka hem för att träffa sin mamma och sina småsyskon, men tror inte att han kommer att få äta sig mätt varje dag om han bor där.

Vi har berättat för Samwel att vi gärna vill hjälpa honom, och bett honom att komma tillbaka till kyrkan på söndag. Genom att komma på söndag igen visar han att han är redo att ta emot hjälp. Jag tror att han kommer. Hoppet lyste i hans ögon när han gick för att få lunch efter gudstjänsten.

Fridshälsningar från Sofia