Arkiv för maj, 2009

I nära anknytning till dagens evangelietext (Joh. 14:25-29) talas om relationen till Jesus och hans ord. Två förhållanden framhålls:

1) Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord (14:23), och
2) Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord (14:24).

I min förra blogg skrev jag om biskopsutnämningen i Stockholms stift. Samma dag kommenterade den finske prosten Henrik Perret händelsen i sin blogg under rubriken ”Jag kan inte tro det”. Han säger bl.a. följande:

I ett historiskt – t.o.m. ett närhistoriskt – perspektiv skulle en nyhet av detta slag för – låt oss säga bara 20-30 år sedan – ha klassats som det grövsta förtal. Det var så orimligt att det inte kunde tänkas. Man skulle beskylla någon för något fullkomligt otänkbart. Idag är det verklighet. Jag kan inte tro det. Men så är det.

Den fortsatta analysen är klarläggande:

… det finns två fullständigt olika bibelsyner – som inom sig rymmer tolkningar och förståelser, men som aldrig låter sig förenas eller konsolideras.

Den ena synen är så säger HERREN.
Den andra synen är skulle då Gud ha sagt?

Varje kristen människa och varje kyrka måste välja mellan dessa synsätt. Efter det valet kommer frågan vad har Gud sagt? Men grundprincipen för varje tolkning av en bibeltext, måste vara en förståelse i linje med vad som är sagt, eller en tolkning, som visar att ett bud eller ett ord inte längre är relevant, att texten själv, eller dess villkor upphäver en bestämd förståelse.

Inget ord i Bibeln kan tolkas så att Gud säger nej, men menar ja.

Läs bloggen i sin helhet (27 maj 2009):

Jag kan inte tro det.

Situationen i vårt land inte är enkel för dem som håller fast vid Guds ord – det är uppenbart! En artikel i Norrländska Socialdemokraten vittnar om det:

”Utan Gud är jag ingenting”

Jesus försäkrar: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria (Joh. 8:31-32).

>

Igår kväll ringde Lucy. Hon är en äldre kvinna från Chiclayos societet som under många år hjälpt först missionen och nu kyrkan på olika sätt, bland annat som ledare i kvinnogrupper och söndagsskola. Hon undrade om vi hade några biblar till salu. – Jovisst, svarade jag, vi har ett par olika modeller. Lucy frågade om inte Maggan kunde ta med en till söndagsskolan i Las Brisas.

Det gjorde Maggan och när hon kom hem berättade hon att Lucy köpt den till en bekant. Under en tid har Lucy träffat en kvinna och läst Bibeln tillsammans med henne. De har dock fått smyga lite med det för kvinnans make är övertygat kommunist och har inte så mycket till övers för kristen tro. Lucys bekant hade dock lånat hem Lucys bibel ett tag för att läsa mer.

Så nu i veckan hade hon ringt Lucy och med viskande röst – för att inte störa sin make – sagt: Lucy, nu läser han själv Bibeln!

Då tyckte Lucy det var dags att de fick sin egen bibel – och att hon fick hem sin. Och så får vi be om ännu ett pingstens under i det hem som nu får en bibel. Helige Ande kom!

/Erik

>

På väg mot Stockholm ögnar jag igenom några av dagens tidningar. Metro har en intervju med anledning av ett nyligen avslutat biskopsval i Stockholms stift under rubriken Eva Brunne blir landets första lesbiska biskop. Brunne blir därmed ”kollega” till Gene Robinson, den öppet homosexuelle biskopen i Episkopalkyrkan i USA.

Frågan ställs: Du blir landets första öppet lesbiska biskop. Känns det jobbigt att det kommer att fokuseras på din läggning?

Stiftsprosten svarar: … jag är väl medveten om att det är ett faktum och glad om jag i viss mån kan bli en symbolfigur.

Intervjun innehåller en fråga som berör trosbekännelsen: Det mest kontroversiella med dig verkar annars vara att du inte tror på jungfrufödsel.

Svaret blir: Alltså jag tror på Gud, men jag tror inte på enskildheter på det sättet. För mig har Gud gjort det stora undret. Det är inte rimligt att man lyfter upp jungfrufödsel så mycket. För då gör man Maria till mindre kvinna än hon var. Poängen är att Jesus föddes, hur det gick till kommer vi aldrig att få veta.

Jag reflekterar och konstaterar följande:

För det första – Skriften betygar med allvar följderna av ett liv i uppenbar synd: Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling. De skall straffas med döden. De bär på blodskuld. Om någon till hustru tar en kvinna och dessutom hennes mor, så är det en skändlighet. Man skall bränna upp både honom och dem i eld, för att ingen skändlighet skall finnas ibland er (3 Mos. 20:13-14). Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike (1 Kor. 6:9-10).

För det andra – förnekelsen av ett huvudmoment i den kristna tron, jungfrufödseln, är främmande för den kristna kyrkans bekännelse: … avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria (Apostolicum) … som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa (Nicaenum) … Gud är han såsom född av Faderns väsende före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden (Athanasianum). Den senare bekännelsen avslutas med att betyga: Detta är den allmänneliga kristna tron; den som inte troget och fast tror den, kan inte bli salig.

Tidningen Dagen har kommenterat utnämningen:

Eva Brunne blir ny biskop i Stockholms stift

Ris och ros för valet av Brunne

Händelsen kommenteras också på några andra hemsidor:

Kyrkpressen (Finland): Sverige fick homosexuell biskop

Svenska kyrkans hemsida: Med blick för de maktlösa

Budbäraren: Historiskt biskopsval

>

För två år sedan konstituerades den evangelisk-lutherska kyrkan i Chiclayo, Iglesia Evangélica Luterana de Chiclayo (IELCH). Det var en stort ögonblick både för missionen och för de tre ingående församlingarna. När en generalförsamling med femton medlemmar antog de nyskrivna stadgarna i maj 2007 markerade det slutpunkten på en lång process fylld av förslag och utkast, samtal och studier. Och mest av allt markerade det att nu fanns det en kyrka vid sidan av missionen. Samarbete på nya villkor.

Idag, tisdag den 26 maj 2009, var det dags att välja en ny styrelse för kyrkan. Som missionens representant är jag inbjuden att delta vid generalförsamlingens möten. Det brukar vara en gång per månad, eller per två månader. Det har varit en spännande resa sedan 2007. Många långa möten, och bara ibland har man nått till beslut. Av besluten har inte alla genomförts. Det har också funnits olika idéer om hur saker och ting ska göras. Ibland riktiga spänningar.

Jag var ganska spänd när jag gick till mötet idag. Befarade det värsta. Tänkte att nu avgår presidenten, att kassören kastar in penningarna, och så vidare. Eller så kommer ingen till mötet (två gånger under de gångna åren har möten fått ställas in på grund av dålig uppslutning).

Men alla var där! Några representanter har fallit ifrån eller dragit sej ur, så församlingarna har föreslagit nya. Och idag för första gången sedan kyrkan stiftades var samtliga representanter närvarande (den sista kom en halvtimme in i mötet). Presidenten, pastor José Luis Córdova, hade satt samman en kort föredragningslista med tre punkter: 1) Reflektion över de två år som gått, 2) Ekonomisk rapport och 3) Val av ny styrelse.

Det bleve en lång och tråkig bloggpost om jag redogjorde för allt i detalj. Men det var gott att få sitta med – min roll är mest att lyssna, om det inte gäller ärenden där misionen är involverad, och det är vi ju knappast vid val av styrelse, etc. Under punkten reflektioner framkom en hel del positivt, mycket glädje, men också några misslyckanden och sådant som behöver förbättras. Skönast var Hans inlägg i samtalet, med tanke på hur sega en del möten varit: ”Mötena är ju också ett gott tillfälle att få träffa er alla, mina syskon.” Så sant, som det är sagt. Att vara Kyrka är att vara sammanfogade!

Till slut var det dags för styrelseval. Hela styrelsen fick nytt förtroende för en period av två år! Presidenten ville först dra sej tillbaka, men uppmuntrades att stanna. Det blev till slut ett byte på sekreterarposten, eftersom sekreteraren på grund av studier inte hade möjlighet att fortsätta. Jag är så glad över det förtroende som visades styrelsen, och inte minst president José Luis. Det gör att jag har goda förhoppningar om fortsatt gott samarbete mellan kyrkan och missionen och en positiv utveckling i kyrkan.

Överskriften då? Övningskörning? Jag har funderat mycket på min roll som missionär i relation till den unga kyrkan. Inte minst som missionens representant på IELCH:s möten. Idag slog det mej att det är lite som att övningsköra. Det är kyrkan som styr, gasar och bromsar. Jag sitter bredvid och kan lämna en del synpunkter, ge en del råd och titta lite extra i backspegeln. Men kontrollen, den har jag inte. Minns att min pappa köpte en extra backspegel till bilen där hemma för att ha när han övningskörde med mej eller något av mina syskon. Nu har vi körkort allihop (de andra har till och med bilar!) och tänker kanske inte så ofta på hur pappa satt där bredvid i passagerarsätet. Ibland med andan i halsen, ibland irriterad, men så småningom lätt slumrande när vi lärt oss växla, gasa, bromsa och blinka.

/Erik

>

Församlingsfakulteten i Göteborg startades 1993. Steg för steg, år för år, har verksamheten etablerats och utökats. F.n. finns bl.a. en treårig teologisk utbildning för kyrka och samhälle … på Bibelns och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Utbildningen är akademisk med forskningsbaserad undervisning och ger inblick i flertalet av de teologiska disciplinerna. Utbildningen syftar till att förbereda och rusta människor för tjänst i kyrka, mission, samhälle och akademi.

Under flera år har arbete pågått med s.k. ackreditering, att uppnå officiellt erkännande av studier och examination i såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv. I april fattades beslut som ger FFGs treåriga utbildning status som en europeisk, akademisk examen (Bachelor of Theology).

Information om ackrediteringsbeslutet finns på EEAAs hemsida: EEAA News.

Lär mer om ackrediteringen och om andra FFG-nyheter:

Hälsning, nr 3, maj 2009

Önskar du få Hälsning per post, så skicka namn och adress till FFGs expedition, Södra vägen 61, 412 54 Götebort. E-post: info@ffg.se

>

Hur hanterar missionsorganisationer och missionsfolket i Norden den situation som uppstår när ”folkkyrkorna” tenderar att bli allt mer urvattnade? Meningarna går isär, det finns av förklarliga skäl olika uppfattningar i de svåra frågorna. Känslorna blandas mellan hopp och uppgivenhet.

I vår svenska kontext är ämnet oftast hyperkänsligt; vi undviker helst att konfronteras med frågeställningen. Det förefaller vara något annorlunda i Norge. Ett för ELM-BV likasinnat sammanhang – Norsk Luthersk Misjonssamband (NLM) – brottas med samma problematik, men är betydligt mer öppen i sitt förhållningssätt. En dialog i ämnet sanktioneras och olika infallsvinklar belyses på ett konstruktivt sätt.

Vid NLMs generalförsamling i juli 2009 kommer organisationen ta ställning till om NLM skall få ny status, att fungera både som missionssällskap och som kyrkligt trossamfund. NLMs styrelse är delad i frågan, men ledamöterna har valt att öppet redovisa sina ställningstaganden:

Flertall for trossamfunn

Fjellhaug Skoler i Oslo ger regelbundet ut en tidskrift – Innsyn. I senaste numret finns ett antal artiklar som belyser frågeställningen utifrån ett antal olika infallsvinklar:

NLM – et nytt trossamfunn?

Innsyn 2009/1

>

Att läsa är ett av mina stora intressen. Mest läser jag teologisk litteratur, men också en del annat som dagstidningen, en roman när tillfälle ges och lite av varje på internet. Att lyssna, skriva och titta gör jag också. Och nedan berättar jag om vad jag ägnar en del av min så kallade fritid åt just nu.

DE SENASTE VECKORNA HAR JAG LÄST följande böcker:

Bibeln - jag följer en bibelläsningsplan gjord av en skotsk präst Robert Murray M’Cheyne (1813 -1843). Den är bra för den erbjuder läsningar från flera olika delar av Guds ord dagligen och hjälper mej att inte tröttna. Just nu läser jag ur Fjärde Mosebok, Psaltaren, Jesaja och Andra Petrusbrevet. Den sista boken tillsammans med Bo Giertz kommentar.

Dietrich Bonhoeffers mästerliga och utmanande bok Ethics ligger också på nattduksbordet, eller där jag befinner mej när jag får en stund över. Oerhört spännande att läsa hans Kristuscentrerade reflektioner över den kristna etiken när man vet att han skrev under brinnande krig. Tyvärr finns den inte på svenska…

Martina Haag (Martina-koden) spelar nog inte riktigt i samma liga som Bonhoeffer – men som avkoppling är hon riktigt rolig, med hög igenkänningsfaktor för småbarnsföräldrar. Tur att vi räddade henne ur bokhyllan där mal angrepp några pocketböcker för några veckor sedan. En av dem vi fick slänga var Himmel över Everest av David Lagercrantz. Den fick jag i julklapp och sträckläste en kväll så att jag kom i säng alldeles för sent.

Och så köper jag dagstidningen tre, fyra gånger i veckan och läser lite av varje på internet (bloggar, svenska tidningar, teologi och mission).

ATT LYSSNA på peruansk radio har jag aldrig riktigt vant mej vid. Jag gillar inte musiken och ofta talar de så snabbt att det är svårt att hänga med. Men på svensk radio lyssnar jag ibland via internet. Radiosporten när Elfsborg spelar är förstås viktigast. Internet ger också andra möjligheter: Församlingsfakulteten i Göteborg sänder lärjungaskola på tisdagar och det finns inspelade resurser, t ex har jag laddat ner professor Don Carsons undervisning om det s k nya perspektivet på Paulus.

Det har varit svårt att skriva bloggar, och till viss del även mejl, den sista tiden. Jag är nere i en liten svacka. Men å andra sidan har jag kunnat koppla av med att SKRIVA PÅ NÅGRA ANDRA TEXTER En artikel om en viss företeelse i Johannesevangeliet, en missiologiartikel och en uppsats (?) om homiletik (predikolära). Kanske blir något av det tryckt så småningom, men just un är min egen reflektion kanske viktigare. Några bidrag till Till liv filar jag också på då och då.

VAD TITTAR JAG PÅ DÅ? För att koppla av ser jag gärna på film ibland. Det är inte så stort utbud på bra film i original i Chiclayo, men de senaste åren har det faktiskt öppnat två affärer som säljer original. På gatorna inne i centrum säljs ett oändligt antal piratkopoir. Guldkorn den sista tiden: Gods & Generals om det amerikanska inbördeskriget och Something the Lord Made om männen bakom den första operationen av en s k Blue Baby. Och så har vi besök från Sverige. Med dem kom några filmer vi beställt till barnen och så den sjätte säsongen av Cityakuten (till mej). När jag inte arbetar som läkare så finns det inget TV-program som får mej att koppla av så bra som serien om livet på en akutmottagning i Chicago. Under de år jag arbetade som läkare tråkade serien snarast ut mej. Varje fredagskväll tittar vi dessutom hela familjen på ett nytt avsnitt av Lilla Huset på prärien - säsong två kom med gästerna.

Nu undrar någon om jag förutom detta hinner med att arbeta. Var lugn – det gör jag. Bloggposten är ett sammandrag över mer än en månad – och kanske orkar jag jobba just för att jag ibland lyckas koppla av.

/Erik

>

Flitiga läsare av bloggen, ja kanske också de mer sporadiska, har säkert noterat att inläggen i bloggen kommit allt mer sällan de sista månaderna. Det beror inte på att bloggaren glömt varken blogg eller bloggläsare. Men inspirationen har det varit dåligt med. Jag har helt enkelt känt att jag inte haft något att berätta. I väntan på nya inlägg mer stor substans ber jag Er hålla till godo med ett interimistiskt tråk-blogginlägg med rubriken: ”Läsa, lyssna, skriva och titta.”

I det blogg inlägget, som inom kort kommer upp på bloggen kommer jag berätta vilka böcker jag läser just nu, vad jag lyssnar till just nu, vad jag skriver på just nu och vad jag tittar på just nu. Denna typ av blogginlägg brukar jag tycka är ganska intetsägande – så om Du inte vill läsa så hoppa över nästa inlägg.

Hmf, ursäkta då, så länge

Erik

>

Vi var på Bethesda i Gilgil tillsammans med besökare från Sverige. Om man tutar lite försiktigt då man närmar sig grinden där brukar alltid killarna komma springande för att öppna grinden. Denna gång uteblev rusningen till grinden. Centrat kändes lite tomt. När vi senare gick runt för att visa gästerna hittade vi så småningom tre killar. De var i klassrummet tillsammans med läraren. De höll på att lära sig alfabetet.

Men alla de andra då? Var höll de hus?

Efter visningen av centrat satte vi oss på bänken utanför köket för att vänta på lunch. På en säck låg majs utlagt till tork. Med jämna mellanrum fick vi jaga bort hönsen därifrån. De kunde ju givetvis inte motstå den härliga maten som låg utbredd framför dem. Vi pratade om både det ena och det andra. Givetvis mest om Bethesda och vad vi såg runt omkring oss. Om den uppodlade marken bakom oss. De har planterat, men det behöver regna mer. Om att Bethesda i Gilgil nu funnits i två år. Om hur bra personalen där tar hand om pojkarna och hur de håller dem sysselsatta på ett positivt sätt. Om att det nu är tolv killar där.

Tolv killar ja! Vi hade ju fortfarande bara sett fyra av dem, de tre i klassrummet och en äldre kille som skulle återgå till sin snickarutbildning dagen efter.

Vi pratade vidare. Samtalet rörde sig i vida cirklar runt olika förhållanden i Kenya och i Sverige, om likheter och olikheter. Den yngsta pojken, David Kimani, bara sex år kom uppkrypande intill mig och visade sitt skrivhäfte där han skrivit alla vokalerna i alfabetet. Han var stolt!

Då hörde vi plötsligt ljud från grindhållet. Där kom de ju! Springande. Med leenden från öra till öra. Alla killarna som vi dittills inte sett kom inrasslande genom grinden. De flesta av dem hade just avslutat sin första skoldag på länge, länge.

Vi på Bethesda har under den senaste tiden varit besvikna och frustrerade över att alltför många killar inte klarar att flytta hem till sina föräldrar. Vi hittar dem ofta på gatan igen några månader efter att de kommit hem. Allra bäst fungerar det för dem som går på internatskola, då klarar de att åka hem och hälsa på familjerna under loven. Men vi har tyvärr inte råd att låta alla gå på internatskola. Ändå vill vi ju hjälpa pojkarna på ett så bra sätt som möjligt. Alltså måste vi komma med nya lösningar. Därför har vi nu ett helt gäng pojkar som bor på Bethesda i Gilgil, men som samtidigt går på en statlig skola.

Efter lunchen sprang pojkarna i de högre klasserna tillbaka till skolan, medan de andra bytte om från sina nya fina skoluniformer till vardagskläder. Ögonen lyste på dem och de bubblade av glädjen över att de äntligen går i riktig skola igen!

/Sofia Nilsson

Första maj – arbetsfri dag i Peru, liksom i Sverige – gjorde vi i Las Brisasförsamlingen en utflykt till byn Zaña. Vi satt vid floden ett par timmar. Så fridfullt att se vattnet flyta förbi. Grönska är en bristvara i Chiclayo. I byn Zaña, längs floden, är grönskan överväldigande.

Barnen lekte i vattenbrynet. Oxar och åsnor lastade med ved och andra förnödenheter drevs att korsa floden, medan de flesta människor valde hängbron över att komma från ena sidan till den andra. Vi satt och samtalade. Om allt möjligt. Vi skrattade tillsammans, vi åt vår medhavda matsäck och vi vilade.

När vi bröt upp från flodstranden åkte vi bara en kort bit till Zañas gamla centrum. Där finns rester av flera stora kyrkobuggnader. En gång i tiden var platsen tilltänkt som huvudstad i vicekonungadömet Peru. Fjorton (!) kyrkor byggdes inom några årtionden. Den största påbörjades på 1660-talet. En katedral med intilliggande kloster. En minnestavla finns över den spanske arkitekten. Men byggnadsarbetet utfördes inte av spanjorer, utan av afrikanska slavar som tagits till platsen.

Mindre än hundra år senare var Zaña och alla dess förnämliga kyrkobyggnader övergivna. De rika spanska familjerna flyttade från platsen när den inte blev huvudstad, utan istället utsattes för några plundringsräder från rövare. Någon av dem kom ändå från England. Återstoden av den fria befolkningen lämnade slutligen staden efter en översvämning. Kvar i Zaña blev några hundra afroamerikaner. Inte längre slavar, men fattiga och i främmande land. Om de vill hämta kraft någonstans så var det i alla fall inte i kyrkobyggnaderna de tvingats att uppföra.

Jag hoppas, och ber, att en utflykt till floden, under några timmar den första maj 2009, är ett bättre sätt att bygga kyrka. Jag hoppas och ber att den kyrka vi är med att bygga – i vilken vi själva är levande stenar, fogade samman i Kristus – aldrig ska stå i ruin, utan bestå i evighet.

Erik

Priscilla på hängbron över floden

Maggan och Mariela spelar volleyboll

Oxarna med kärra på vägg ner i floden

Inne i en av klosterruinerna

Ett brustet valv – bilden har jag nu som bakgrundsbild på vår lap top

>