Arkiv för juni, 2009

Efter jul och nationaldagtsfirande är mors dag årets största högtid i Peru. I skolorna förbereds firandet flera veckor i förväg, alla restauranger är fulla på mors dag och försäljningen av vitvaror slår rekord. I skuggan av mors dag kommer fars dag.

I Peru firas fars dag tredje söndagen i juni. Eller firas? Uppståndelsen är betydligt mindre än när det gäller mödrarna. Men jag väcktes ändå med skönsång och presenter på morgonen. Men mest värmde nog det Maggan berättade om Lovisa. Hon går i första klass i en peruansk skola och hade fått i läxa att skriva en dikt till sin pappa. Flera dagar suckade hon över uppgiften, men till slut satte hon sej med papper och penna.

Mi papá es el mejor – började hon. Det betyder “Min pappa är bäst.” Men så tittade hon upp på Maggan och frågade: – Kan jag skriva så? Eller blir de andra barnen ledsna då?

/Erik

>

… i Evangeliets tjänst!

Vad finns gömt i kangan?

Barn och vuxna fick känna, lukta på och försöka gissa vad som fanns i kangan. Hårt, lite prassel och med en tydlig doft, ja det måste vara en tvål! –Jodå, alldeles rätt!

Och vad är tvålens uppgift? — Göra rent!

Och efterhand som samtalet fortsatte så kunde vi konstatera att om man tvättat sig och blivit ren så ger man sig inte ut i leran direkt. Man kan också känna doften av tvål och det luktar rent. Men räcker det att tvätta sig på morgonen, är man sedan ren för alltid? Nej, damm och svett behöver tvättas bort efter bara någon dag.

Så vände vi tankarna inåt, det finns smuts också inombords, synd! Jesu blod kan rena oss från synden. Och när vi fått förlåtelse för synden så vill vi inte gärna synda igen. Istället hoppas vi få vara en god doft för människorna i vår omgivning.

Detta var en del av innehållet i samtalen i de olika hem vi besökte i lördags på en plats som heter Mbaruk, ett nybyggarområde utanför Nakuru. Vi var en grupp om fem sex personer inklusive präst och evangelist som besökte hemmen. I början av augusti är det tänkt att församlingen ska öppnas officiellt och de personer vi besökte var till största delen sådana som kommit till gudstjänsterna. Många av de personer vi mötte var inte konfirmerade, några inte heller döpta.

En av dem som inte var döpta var en äldre man som fanns i det första hemmet vi besökte. Han doftade av alkohol men var mycket säker; ”Jag är med er!” Och det var han bokstavligen hela da’n. Det var en glädje att se honom läsa i den katekes som prästen Langat delade ut och sedan också i det Nya Testamente på sitt stamspråk som han fick köpa för halva priset. Det var som om han inte kunde slita sig från texterna. På söndagen var han mera välvårdad, såg piggare och fräschare ut. Hade kanske orden om förlåtelse och renhet fått nå in?!

Be att han får undervisning och blir döpt i augusti och får leva i förlåtelse och glädje! Be också för alla dem som kommer till gudstjänsterna.

Det ger mig stor glädje att få vara med i detta arbete och tanken på att om något år behöva lämna det gör mig ledsen.

Tvålen – en påminnelse om att Jesu blod renar från all synd!

Kerstin Nilsson

Nordamerika har fått två sinsemellan konkurrerande anglikanska kyrkor: en liberal och en konservativ. Den 22–25 juni hölls ett konvent för den nyetablerade (konservativa) Anglikanska kyrkan i Nordamerika, ACNA. Tidningen Dagen rapporterar:

ACNA:s bas är de stift och församlingar som lämnat Episkopalkyrkan till följd av meningsskiljaktigheten kring kvinnliga präster, öppet homosexuella biskopar samt gay-välsignelser. Flera av stiften hade tidigare lierat sig med konservativa biskopar i Afrika och Sydamerika. (—) I förordet till kyrkans konstitution beklagar man den spricka som uppkommit inom Anglikanska gemenskapen och orsakats ”av dem som omfamnat felaktiga läror”.

Förste ärkebiskopen för nya Anglikanska kyrkan

Ny anglikansk kyrka bildad i Nordamerika

The Anglican Church in North America (ACNA)

Jag läser f.n. en intressant bok som tar upp de fenomen som berörs i ovan nämnda konflikt. Historie- och religionsprofessorn Philip Jenkins skriver i The Next Christendom – The Coming of Global Christianity (Oxford University Press, 2007) om den kristna kyrkans globala expansion, inte minst hur Syd – Afrika, Asien och Sydamerika – allt mer övertar initiativet för missionsuppdraget.

Ett avsnitt i boken har rubriken Coming Home (sid 223–250) och inleds med ett fyndigt citat av den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu: Be nice to whites, they need you to rediscover their humanity. Här redogörs bl.a. för de spänningsmoment som finns mellan kyrkor i Nord och Syd, t.ex. frågor som berör jämställdhet och sexualitet (gender and sexuality).

I en underrubrik beskrivs konfrontationen mellan liberala och konservativa krafter, en schism som förefaller vara oundviklig: To describe the two sides as constituting seperate religions, rather than different perspectives on one common Christian faith, is a significant departure indeed (sid 239).

Nya allianser mellen Nord och Syd har skapats under det senaste årtiondet. Jenkins uttrycker det på följande sätt: Finding Southern allies is doubly valuable for traditionalists, since conservative positions stand a much better chance of gaining a hearing in the mainstream media when they are presented by African or Asian religious leaders rather than the familiar roster of white conservatives (sid 240). Primärt beskrivs förhållanden i den anglikanska kyrkofamiljen, men även lutherska sammanhang uppmärksammas:

As in the Anglican case, the Northern branches of the Lutheran denomination are very liberal and seek to enforce progressive views on conservative clergy. Those clergy in turn sought the help and protection of traditional-minded African prelates, such as Kenyan bishop Walter Obare Omwanza, who denounced the official church for practicing ”a secular, intolerant, bureaucratic fundamentalism inimical to the word of God and familiar from various church struggles against totalitarian ideaologies during the twentieth century.” He attacked the Swedish ordination of women as ”a Gnostic novelty,” which ”cannot tolerate even minimal co-existence with classical Christianity.”

Jenkins citat är tagna från korrespondens mellan K G Hammar och Walter Obare Omwanza under våren 2004. Läs korrespondensen här.

Hösten 2009 riskerar att bli ett ödesdigert vägskäl i den svenskkyrkliga geografin. Kyrkomötet i september-oktober antar förmodligen en vigselordning, som medger att två personer av samma kön kan ingå äktenskap också i kyrkan. I november installeras antagligen den första öppet lesbiska biskopen i världen – i Stockholms stift!

Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen har nyligen publicerat ett tänkvärt uttalande, med bl.a. följande konstateranden:

För var och en som vill stå fast på den gamla lärogrunden ställs frågan nu på sin spets, om Svenska kyrkan längre är ett användbart redskap för Gud, när hans eget ord nytolkas och utvidgas och ges en helt ny innebörd. (—) Den närmaste tiden blir på många sätt avgörande. Många tecken tyder på att nuvarande kyrkosystem håller på att urholkas och gå sönder genom en snabb substansförlust.

Uttalande från Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen med anledning av förslaget till en ny vigselordning för Svenska kyrkan

I denna prekära situation – är kartan möjligtvis ritad för Guds folks överlevnad och missionsengagemang? Själv har jag mediterat över Guds ords anvisningar om ”mission i avfallstider”, t.ex. utifrån vad som står skrivet i Judas brev.

Det avslutas med tänkvärda råd om vaksamhet, gudstjänstfirande, mission och diakoni: Men ni, mina älskade, kom ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sade till er: ”I den sista tiden skall det finnas människor som hånar och följer sina egna gudlösa begär.” Det är dessa som vållar splittring, de som är oandliga och som inte har Guds Ande. Men ni, mina älskade, skall uppbygga varandra på er allra heligaste tro. Be i den helige Ande. Håll er kvar i Guds kärlek, medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus i sin barmhärtighet skall ge er evigt liv. Sådana som tvivlar skall ni vara barmhärtiga mot och frälsa genom att rycka dem ur elden. Mot andra skall ni också vara barmhärtiga, dock med fruktan, så att ni till och med avskyr deras livklädnad som är nersmutsad av köttet (17–23).

>

Ibland har jag hört att man måste älska sej själv för att kunna älska någon annan. Så är det förstås inte. Och risken med ett sådant påstående är att man ägnar så mycket kraft åt att försöka älska sej själv att man aldrig kommer att älska någon annan. I tillägg till den etiska tes jag kastade fram i förra blogginlägget så låt mej föreslå ytterligare en preliminär etisk tes:

Den goda etiken är aldrig egocentrisk.

I vår tid är budskapet alltid “unna dej” och aldrig “offra dej”. Men ett liv i Jesus’ efterföljd ger inte utrymme för egoism och självgudadyrkan. Den som vill vara störst ska vara de andras tjänare, säger Jesus.

Egoismen infiltrerar vårt handlande och våra tankar till den grad att det kan vara svårt att se våra egna motiv. Då måste man börja ställa sej frågor som: Om jag gör så här – är det för att någon annan ska få det bättre – eller för att jag ska få det? Leder mitt handlande till ökad rikedom för mej, eller för någon annan? För det Guds rike framåt, eller förbättras bara den lilla bubbla av världen där jag råkar leva?

Det är inte alltid fel att göra något i eget intresse. Men ofta. Och att göra det motsatta mot den egoistiska impulsen leder nästan alltid rätt.

Så låt oss fundera vidare över vilka motiv som driver mej. Är de egoistiska? Kan jag då börja att aktivt försöka undvika egocentrismen? Hur sätter jag Jesus, Guds rike och min medmänniska i centrum?

/Erik

>

Ute i världen växer religionernas inflytande. Katolska kyrkan vinner allt fler anhängare i Afrika. I Sydamerika gör evangeliska frikyrkor nya inbrytningar. Globalt sett växer islam snabbast av alla religioner. Mot dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka, står humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer. Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Så avslutas ett inlägg av humanistiska företrädare på DN Debatt. Vad kännetecknar deras ideologiska tänkande? Artikeln ger svar:

Lagar och normer som ska omfatta alla måste bygga på allmänmänskliga grunder, inte på religiösa. Lagarna ska formuleras av demokratiska institutioner och normbildningen styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal. Ett sådant samhälle kallas ett sekulärt samhälle. Det är ett sådant samhälle förbundet Humanisterna arbetar för.

Läs hela artikeln: ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”.

Vem kan undgå att se hur olika humanismens och Bibelns syn på Gud och människa är?!

Humanisten lever i tron på människan och hennes inneboende godhet. Någon gudstro eller något gudsbegrepp finns inte.

Bibeln uppenbarar en levande Gud – som talat och talar! Människans höga ursprung i Guds skapelse har genom synden skadats: godheten har vikit för ondskan. Men Gud har i sin godhet och kärlek agerat för att reparera skadan:

… när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet (Tit. 3:4-7).

Humanisten bör rimligtvis besvara frågan: Om godheten kommer ”inifrån” – varför är inte världen mer ”god” än vad som är fallet?

Kristen etik har inget att skämmas för! Den ger mig vägledning, även i mötet med humanisten: … älska era fiender … ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda (Luk. 6:35).

>

Världen blir alltmer religiös. Även om Gud inte finns, verkar det som om vi måste lära oss leva med Honom. Så lyder ingressen i ledaren i Dagens Nyheter.

Bakgrunden är att DN analyserar religionens globala roll; två journalister vid den brittiska tidskriften The Economist har publicerat en bok med titeln ”God is Back”. Människor är fortfarande religiösa och deras tro påverkar politik, socialt liv och kultur.

Ledarskribenten ifrågasätter inte människors religiositet i sig, utan mer fanatiska yttringar: … att vissa tror på Gud på ett repressivt, fanatiskt och för omgivningen skadligt sätt. Lösningen är, menar God is Back-författarna, att … vi måste lära oss att leva med Gud, men kämpa för pluralism.

Läs ledaren i sin helhet: Gud på frammarsch.

Intresserade kan även läsa en recension av boken, sett utifrån en amerikansk kontext: Almighty Empire With a Global Reach.

Det slår mig – igen: Guds ord är levande och aktuellt! Jag tänker på aposteln Paulus’ besök i Athen (Apg. 17), hur upprörd han blev i sin ande när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. Och hur aktiv han var mitt i det religiösa landskapet: … samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där (17). Apostelns retorik är lysande, hans tillvägagångssätt för att nå människor och förkunna evangeliet: Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er (22-23). Budskapet om Gud som Skapare, Uppehållare och Herre lyfts fram med stor tydlighet och mynnar ut i en appell till omvändelse och tro: Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda (30-31).

DN-ledaren lyfter också fram en i Sverige aktuell frågeställning: Hur skall man som icke-troende förhålla sig till sekulariseringens misslyckande? Ett sätt är att ta strid i själva trosfrågan, som i Humanisternas pågående reklamkampanj för ateismen, ”Gud finns nog inte.”

Tidningarna Dagen och Världen idag har rapporterat om Humanisternas kampanj som går ut på att testa människors religiositet i relation till samhället:

Ny kampanj av humanisterna

Credoakademin sågar webbtest

>

Kyrkostyrelsen har i dag publicerat sitt betänkande och förslag till Svenska kyrkans kyrkomöte i höst beträffande vigsel och äktenskap.

Kyrkostyrelsen föreslår samma äktenskap för alla

Ett bärande moment i kyrkostyrelsens teologiska reflektion summeras i följande slutsats:

Beträffande ett bibelteologiskt perspektiv gäller att kärleksbudet är överordnat andra bud och förbud i Bibeln. Det avgörande när det gäller den mänskliga samlevnadens former är därför inte enskilda bibelord utan vad som är till nytta respektive skada för människor. Detta innebär att när kyrkan ska ta ställning till frågan om äktenskap för par av samma kön är den relevanta frågan om detta skadar eller gagnar människor.

Förslaget har kommenterats i tidningen Dagen under rubriken: Svenska kyrkan öppnar för homovigsel. Och även i Elisabeth Sandlunds blogg i samma tidning: Ett väntat förslag.

>

För några år sedan var det ganska populärt bland kristna ungdomar att bära armband med bokstäverna WWJD. Kanske är det fortfarande många som bär dem. Utttydningen är ”What Would Jesus Do? (”Vad skulle Jesus gjort/göra?”). Tanken är att när man står inför ett val – stort eller litet – i livet så ska armbandet påminna om att välja som Jesus skulle ha valt.

Ett par exempel: På skolgården ser jag att några elever retar en annan. Ska jag ansluta mej till retarna eller ställa mej på den retades sida? What Would Jesus Do? Alltså jag ställer mej på den svages sida. Eller när jag sitter och betalar räkningarna i slutet på månaden ser jag att det finns ekonomiskt utrymmer för att köpa en skön digitalkamera (min andra är ju faktiskt två år gammal). What Would Jesus Do? Kamera – eller finns det ett bättre alternativ?

Att leva i Jesus efterföljd – att vara kristen – innebär att söka först Guds rike. Och i Guds rike finns det bara en kung. Han heter Jesus. Han regerar i det riket. Det betyder inte att invånarna är förslavade. Tvärtom, de är befriade till att leva ett gott och värdigt liv. Men lagarna bestämmer den som regerar – så är det i alla riken. Och Jesus’ lagar är goda, inte tunga, krångliga och hämmande. Han är en bra kung.

Att leva i Jesus’ rike, det är inte att försöka leva som Jesus gjorde när han levde som människa i det heliga landet för två tusen år sedan. Nä, det handlar om att leva idag.

De sista månaderna har jag funderat mycket på begreppet kristen etik. Kanske får jag anledning att återkomma till begreppet – som inte är helt okomplicerat. Men nu vill jag lägga fram en preliminär grundsats när det gäller kristen etik:

Det finns ingen kristen etik utan Kristus.

Fundera på den. På vad den innebär på olika områden av Ditt liv, i församling och samhälle. Den kristne lever i Kristus, och Kristus lever i henne/honom. Det innebär att istället för att fråga ”What Would Jesus Do?” (Vad skulle Jesus gjort/göra?), så ska du fråga dej: ”Vad vill Jesus göra?”. Vad vill Han göra i dej och genom dej?

/Erik

>

I slutet av maj skrev jag om teologisk utbildning i bloggen om FFGs status.

Drygt en vecka senare uppmärksammar media Högskoleverkets utredning som ifrågasätter flera universitets och högskolors rätt att examinera studenter i religionsvetenskap och teologi.

Examensrätter i teologi ifrågasätts

Tidningen Dagen har belyst problematiken i ett antal artiklar. I en ledare görs en analys med bl.a. följande tänkvärda reflektion:

För kyrkornas del måste det vara självklart att definiera teologi som kristen tro, och att huvudsyftet är att utbilda människor som kan sprida det kristna evangeliet. Det finns självklart en gräns för hur långt samfunden kan anpassa sig. Frågan är om den gränsen är nådd. Ibland talar man om en ”honungsfälla” som lockar med det som är ”sött”, men där den hugade sedan fastnar och inte kommer loss. Frestelsen finns för trossamfunden att anpassa sig till döds för att få del av sötman.

Honungsfälla för samfunden

I tidningen Världen idag tar Ulf Ekman till orda och föreslår följande färdriktning:

I stället för att huka sig och huka sig igen bör vi kraftsamla de utmärkta resurser som finns i vårt land och tillsammans upprätta en fri teologisk fakultet som kan utbilda, träna och skickliggöra framtidens församlingsarbetare, helt oberoende av statens järngrepp. Man kan faktiskt ha en akademisk standard utan att ha akademiska poäng. De lokala församlingarna har inte behov av enbart formell kompetens utan av reell kompetens. Samtidigt bör befintliga institutioner med näbbar och klor kämpa emot Högskoleverkets alltmer klåfingriga ingrepp.

Behovet av fri teologiutbildning

Församlingsfakultetens profil – och status – är i dagens läge inget att skämmas för: … en tydlighet och öppenhet på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsens grund!

FFGs profil

>