Arkiv för juli, 2009

Detta anförande hölls på ELM Syds sommarmöte och handlar om korsets teologi som grund för mission.

Befallningen

Jesus sa: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lärande dem att hålla allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände (Matt 28:18-20)

Efter sin uppståndelse samlar Jesus sina elva apostlar till ett berg i Galiléen. Och ger dem ett uppdrag: Gå och gör alla folk till lärjungar!

Vi är så vana att höra detta så vi tänker inte på hur fullständigt orimligt detta är. Hur ska det vara möjligt? Så vitt vi vet hade lärjungarna inte någon rik och mäktig missionsorganisation bakom sig. De hade inte några understödjare, vad vi vet. De hade inte någon mäktig kung. De hade inte någon genomtänkt missionsstrategi. De var elva fattiga lärjungar som hade följt Jesus från Nasaret.Hur kan det vara möjligt att de skulle kunna gå ut och göra alla folk till lärjungar? Lärjungarna måste rimligtvis ha ställt frågan: är vi tillräckligt starka för detta? På samma sätt kan vi ställa den frågan: är vi tillräckligt starka för mission?

Detta är bra frågor. Frågor som får oss att tänka. Frågor som driver oss till att hitta någonting i Bibeln som vi i vår mänskliga svaghet lätt läser förbi. Nämligen det som Luther kallade för korsets teologi.

Vad menar vi då med korsets teologi?

Jag har fått lära mig att i Peru är man väl Korset som symbol är väldigt viktig. Men det är inte i första hand syndernas Guds offer på Golgata man associerar med det. Korset är istället för många en magisk symbol som ger goda skördar, rikedom osv. Man ställer gärna ut ett kors i hagen för att bergsguden ska fylla korset och jorden med sina välsignelser. Korset förknippas alltså inte med svaghet utan med framgång och rikedom.

En sådan korsteologi ger inte någon hjälp till den som undrar om vi är tillräckligt starka för mission. I sådana fall måste vi veta hur stora kors vi ska skaffa för att utvinna den magiska kraften som gäller oss i missionen.

Vad menas då med korsets teologi? Korsets teologi innebär att vi inte kan värdera saker i Guds rike på samma sätt som vi värderar andra saker. Vi märker snabbt att i Guds rike fungerar sådana värderande omdömen inte som vi förväntar. Gud verkar påfallande ofta genom det som ser svagt ut.

Vi är vana att definiera styrka exempelvis i termer av militär eller fysisk styrka. Men när Gud sänder sin Son Jesus till befria mänskligheten från synd och död så ser det inte ut som Jesus är särskilt stark. Han tillfångatas enkelt av folkhopen.

Vi kan också tänka oss att värdera styrka i termer av popularitet. Men Jesu tid i Israel ser inte särskilt framgångsrikt ut vad det gäller popularitet. Jesus säger några mindre väl valda ord om att hans lärjungar måste äta hans kropp och dricka hans blod. Det var inte populärt. Många lämnade Jesus den dagen. Och i Getsemane lämnade till slut alla lärjungar honom. Ingen fanns kvar vid hans sida.

Korsets teologi innebär att Guds rike är ett bakvänt rike.

Genom det som för människor ser svagt och ömkligt ut så gör Gud sitt verk. Genom det som människor skulle betrakta som ett dunderfiasko – att Jesus blir tillfångatagen och dödad så vinner Gud seger. Genom det som människor skulle betrakta som den yttersta skammen – Jesus slutade sina dagar upphängd på ett kors, så visar Gud sin härlighet. Genom det som människor skulle betrakta som ett Guds straff – förbannad är var och en som blir upphängd på trä – så blir vi välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse. Syndernas förlåtelse och evigt liv. När Gud verkar i världen och visar sin styrka och sin makt så gör han det genom det som ser svagt ut. På så sätt bevisar han för oss att Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

Därför ska du inte fråga: är jag tillräckligt stark för att Gud ska använda mig? Fråga istället: är jag tillräckligt svag för att Gud ska använda mig? Det är bara den som är svag som är beroende av Gud.

Den väldige aposteln Paulus säger: Därför vill jag helst berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall komma och vila över mig. Så kan jag glädja mig åt min svaghet, åt misshandel, nöd, förföljelser och betryck — för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark (2 Kor 12:9-10).

Mission med korsets medel

Hur är det med medlen för att sprida detta budskap då. Är inte de effektiva och starka?

Talet om korset ser inte ut att vara något märkvärdigt medel till evangelisation. Det låter inte märkvärdigt. Men i det bor Guds kraft till frälsning. Evangeliet är en Guds kraft till frälsning, säger Paulus.

Dopets vatten. Det ser ut som en magisk ceremoni som folk förr i världen behövde för att få lite trygghet i sina liv. I själva verket föder Gud människor på nytt genom dopet.

Nattvardens måltid är fattig: lite vin och en torr oblat. Men i denna måltid kommer kung Kristus och ger oss sin kropp och sitt blod till syndernas förlåtelse.

Slutsats

Det som för mänskliga ögon såg absurt: fattiga fiskare och publikaner från Galiléen skulle gå ut till hela världen för att göra människor till Jesu lärjungar, var i själva verket i enlighet med Guds plan. Ty Guds kraft fullkomnas just i svaghet. Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor (1 Kor 1:25).

Må det alltid vara så att vi är tillräckligt svaga för att Gud ska kunna verka i oss.

En medelålders kvinna, med fem barn att försörja, går ut på sin lilla åkerlapp för att hacka upp jorden. Hon äger inte mycket här i världen, men hon har sitt hus och sin åker där hon kan odla majs, bönor och lite andra grönsaker. Det som växer på åkern ger henne och barnen mat för dagen och dessutom kan hon sälja en del så att hon kan betala barnens skoluniformer och skolböcker. På det sättet är hon lyckligt lottad, de flesta av hennes grannar har inte så stor åker som hon. Men hennes man dog för några år sedan, så hon måste stå för allt själv.

Hon hackar sin åker, hon planterar majs och bönor. Sen tittar hon uppåt och önskar se stora mörka moln, men himlen är knallblå. Hon vaknar nästa morgon och tittar mot himlen, ännu inga moln. På natten ligger hon vaken och fantiserar om regnsmatter mot plåttaket, men hon hör bara vindens vinande.

Det går dagar och veckor. Majsen har börjat komma upp, men fortfarande har inget regn kommit ner. Efter ytterligare en tid är majsen gul, förtorkad och oanvändbar. Och ännu inget regn. Det enda som nu droppar ner på marken utanför hennes hydda är hennes förtvivlade tårar.

- – -

Kvinnan jag berättat om har jag diktat upp själv, men ändå finns det tusentals av sådana kvinnor i Kenya just nu. Juni, juli och augusti är de kalla månaderna här, då det vanligtvis regnar. De allra flesta planterar i juni och sedan vattnar regnet så att det kan växa. Det här året har regnet hittills nästan helt uteblivit. Majsfälten som borde vara höga och gröna har stannat i växten och är gula, bönorna växer ännu sämre.

Människor börjar bli oroliga. Var ska de få mat ifrån? Hur ska de överleva? Än så länge finns det majs att köpa, men priserna stiger. Just nu är majspriset minst dubbelt så högt som vanligt, fortsätter det att inte regna så lär det fortsätta att stiga.

Jag och Lina träffade Pastor Langat idag. Det här påverkar också honom. Han ska få sin lön via de kollekter som kommer in vid gudstjänsterna i kyrkan, men när församlingsmedlemmarna måste lägga mer pengar än vanligt på mat så blir det mindre i kollekten. Han och de andra anställda får därmed ännu mindre lön än vanligt. Hans två pojkar hade blivit hemskickade från skolan en dag för att pappa inte hade betalt skolavgiften. Matkassen vi hade med oss togs emot med stor glädje, ”Jag visste inte vad jag skulle äta ikväll.” sa han.

Be för Kenya och Kenyas folk. Hungern knackar på dörren och människorna är oroliga för hur det ska bli.

/Sofia

För tio år sedan hade jag aldrig hört ordet fredagsmys. Ytterligare några år tidigare hade jag inte ätit min första taco. Nu är fredagsmys en viktig stund under veckan och inte så sällan kombinerat med tacos. Är det OK?

Det finns en tendens att förakta det vardagliga. Att en fotbollstjärna säger i en intervju att han gillar tacos är något man skrattar åt, heter han dessutom Svensson så inser man att han aldrig blir hyllad stjärna.

En annan iakttagelse: Vuxenpoäng. Den unga familjen som köper hus verkar nästan skämmas för sitt val och skämtar om vuxenpoäng. Eller 23-åring som gör reseavdrag i deklarationen: vuxenpoäng. Det är som en tävling som ingen riktigt vill vinna. Varför kan man undra? Varför vill en färdigutbildad ingenjör/lärare/elektriker med fast jobb, fru och två barn inte kalla sej vuxen?

Nu ska jag avslöja något som i mångas ögon kommer få mej att framstå som löjlig. Fredagsmys i vår familj innebär att vi tittar på Lilla Huset på Prärien. Jag tror det är den bästa TV-serie jag sett. Och jag gillar Charles Ingalls. En man som arbetar hårt, till och med mycket hårt, för att försörja sin familj och för att vara en positiv kraft i det lilla samhället Walnut Grove. Många säger att han är allt för präktig. Visst är bilden av honom präglad av att det är hans dotter som skrivit om sina barndomsminnen. Men jag gillar honom – hans värderingar, hans ansträngningar, hans goda ambitioner och hans vilja att ställa saker och ting till rätta när han gjort fel. Om det gör mej präktig – så får jag väl ta den smällen.

Jag hörde en amerikansk pastor för en tid sedan ge sitt eget vittnesbörd. Han sa: ”–Jag lever ett liv som de allra flesta amerikaner skulle beskriva som tråkigt: Jag jobbar 50-60 timmar i veckan för att jag älskar mitt jobb och för att försörja min familj. Efter jobbet går jag hem. På fredagar äter jag middag med min fru på restaurang, på torsdagar hämtar jag min äldsta dotter efter skolan och så dricker vi te. Jag leker med barnen och jag läser massor av böcker. Jag klättrar inte i berg, jag reser inte jorden runt. Jag dricker inte för mycket, jag fuskar inte med skatten, jag älskar min fru och springer inte efter andra kvinnor. Är det ett tråkigt liv – då vill jag leva ett tråkigt liv.”

Tacos och fredagsmys. Det gillar jag. Precis som andra goda vanor: Aftonbön på kvällen, frukost varje morgon och pepparkakor till jul.

/Erik

>

Under de senaste veckorna har jag följt och kommenterat en del om spänningar kring aktuella samlevnadsfrågor:

• Vigsel och äktenskap
• Reaktioner
• Brittiskt mothugg

Den mediala uppmärksamheten har varit fortsatt stor under de senaste dagarna. SvD rapporterar: Engelska kyrkan till attack mot svenska homovigslar.

På den ena kanten höjs röster för besinning, att värna om goda ekumeniska relationer:

Dagen har varit i kontakt med pensionerade biskopar, som är bekymrade: Före detta ärkebiskop: Svenska kykan kan isoleras.

Dagens chefredaktör skriver i sin blogg (inklusive länk av ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen från mars 2009): Chans till besinning.

Representanter från Frimodig kyrka skriver i SvD: Svenska kyrkan riskerar bli isolerad.

Ärkebiskopen är på semester och har hittills inte uttalat sig. Ett par biskopar försöker manövrera sig framåt i det brokiga landskapet. Biskopen i Växjö är bekymrad: – Själv tycker jag att det är viktigt att Svenska kyrkan fortsätter ta emot och välsigna samkönade par. Men vi behöver lyssna noga på våra systerkyrkor innan vi bestämmer oss för hur vi bäst ska göra det. Vad ska man annars ha en kyrkogemenskap till, frågar han till sist.

Läs mer: Allvarlig kritik från Engelska kyrkan, menar biskopen.

Biskopen i Visby kommenterar: – Vi tänker inte vika oss i frågan. Hela biskopsämbetet ställer sig helt bakom samkönade äktenskap. Men vi kommer ändå att behöva göra en ordenlig pudel gentemot den Engelska kyrkan. På frågan om det inte vore anledning att avvakta, svarar Koskinen: – Det var samma sak när det gällde kvinnliga präster. Vi i Svenska kyrkan vågade då driva frågan och det har lett till att många andra kyrkor vågat gå efter. Hade vi inte gjort det hade frågan om kvinnliga präster fortfarande varit i sin linda. – Eftersom vissa personer blir kära av personer av samma kön, och det finns en naturlig variation i skapelsen, vore det ett hån och ren diskriminering att inte låta dem gifta sig, säger Koskinen.

Läs mer: Engelska kyrkans attack på Svenska kyrkan.

På den andra ytterkanten höjs röster för att helt enkelt bryta de ekumeniska relationerna:

”Klipp banden med England”

Vad är viktigast?

Jag funderar och undrar: – Finns det en gemensam, framkomlig väg i detta tillspetsade läge? Skriften talar om en oförenlig väg med avseende på etiska ställningstaganden. Aposteln Johannes, väl medveten om att tiden är kort, formulerar det på följande sätt: Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig (Upp. 22:11). Profeten Daniel har formulerat det på ett liknande sätt: Många skall bli renade och tvagna och luttrade, men de ogudaktiga skall bedriva sin ogudaktighet och ingen ogudaktig skall förstå detta, men de förståndiga skall förstå det (Dan. 12:10).

Jag måste be: Herre, ge mig insikt och förstånd!

>

Det har gått ett par månader sedan man först håder talas om svininfluensan. I början var det svårt att veta om det verkligen var så mycket att oroa sej för, eller om mest var något som media blåste upp. Så småningom tycktes det som de första rapporterna varit överdrivna. Men kanske var det ändå inte så? Jag tror att resonemangen kring sjukdomen skiljer sej ganska mycket mellan Sverige och Peru.

I Peru är utblidningsnivån så mycket lägre än i Sverige. Bland svenskar är det inte så svårt att förklrar skillnanden mellan förebyggande behandling (vaccin), symptomlindring (“panodil”) och botande behandling (t ex pencillin vid bihåleinflamation). I Peru är det en jätteutmaning. Och att försöka resonera kring skillnaden på virus och bakterier… Och smittvägar. Hur förklarar man sådant när de flesta sjukdomar sägs bero på förändringar i vädret? Svininfluensan blir extra skrämmande när man inte förstår.

Sverige har just beställt miljontals doser vaccin. Befolkningen ska skyddas och även om det är diskussioner om vem som ska betala och en medvetenhet att sjukvårdsystemet kommer att ansträngas vid kampanjen, så är det ändå ekonomiskt och praktiskt möjligt att behandla flera miljoner människor. I Peru har de allra flesta ingen sjukförsäkring. Det vill säga att om man blir sjuk måste man betala själv hela kostnaden för läkarbesök och behandling, samtidigt som man förlorar sin inkomst när man inte arbetar. En världsomvid influensaepidemi skrämmer om man kanske inte har råd att få behandling.

“Stanna hemma och åk inte kollektivt så minskar du risken att bli smittad.” Jovisst, men om kollektivt är enda sättet att ta sej till skola eller arbete. Och om man bor tolv personer i två rum och kök. Då fungerar rådet dåligt. Och om barnen redan är undernärda och farmor gammal, svag och inte får den vård hon redan behöver. Vad händer med dem om svininfluensan kommer? Den som är fattig drabbas alltid värre.

Några saker kan dock myndigheterna i Peru göra, som kanske inte vore möjligt i Sverige. En åtgärd är att stänga alla skolor. Från och med idag och till den 3 agusti har våra barn “förlängt vinterlov” för att stoppa smittspridningen via skolor och skolskjutsar. Alla skolor verkar respektera det. Hade det gått i Sverige?

Erik

>

Att ha barn i en peruansk skola är spännande, lärorikt och tålamodsprövande. Våra tjejer går i en kristen friskola. Ungefär hälften av Perus skolor är vad man i Sverige skulle kalla friskolor, med den skillnaden att de flesta av dem inte får något ekonomiskt stöd från stat eller kommun. En viktigt insikt för oss föräldrar när det gäller skolorna här jämfört med skolor i Sverige var att annorlunda inte betyder sämre. Många saker är annorlunda i en peruansk skola jämför med en svensk, men bara en del av allt det annorlunda är sämre. Annat är bara ett annat sätt att arbeta på. Och ytterligare något är bättre!Lovisa går i första klass. Hon är just igång med att lära sej läsa. Spanskan har bara fem volkaler och ett ganska regelbundet uttal, så pedagogiken går ut på att lära sej att kombinera stavelser, istället för att ”ljuda” bokstav för bokstav. När man tänker efter så är svenska ett ganska krångligt språk med alla sina olika vokalljud och märkliga stavningar (sj- sk- skj-, stj- o s v). Det är så kul att se Lovisa glädje över att plötsligt få tillgång till en ny ”värld”. Plötsligt betyder skyltar någonting. Och hon kan själv läsa på tavlan i hallen vad vi ska ha för middag.

Skrivningen då? Jovisst hon lär sej mycket där också. Krånglig ”skrivstil” är det som gäller i skolan. Jag vet inte om jag tycker idé är så lysande, det där med skrivstil. Särskilt inte som ett stående inslag i skrivträningen är att skriva av texter från vita tavlan som barnen inte förstår innebörden av. Annorlunda, och kanske sämre.

Andra ämnen på Lovisas schema är bild, musik, idrott och schack. Sån’t gillar hon. Mindre populärt är engelskan. Hon är ganska duktigt, men jag förstår henne (och känner mej lite skyldig som pappa) när hon konstaterar att det räcker väl med svenska och spanska.

Ester går i förskolan. En grupp för fyraåringer, även om det nu verkar som några treåringar ska inkorporeras i gruppen. De hade en egen klass, men den var så liten att skolan inte har råd att ha den kvar. Hoppas det ändå blir bra. Ester gillar sin fröken, vars ord förstås är viktigare än mammas och pappas (allt är inte annorlunda). Också Ester jobbar med bokstäver, med siffrorna och med engelska. Till skillnad mot storasyster älskar hon engelska. Mother, father, sister, baby brother, blue, green, red, yellow… Ordförrådet byggs på allt eftersom.

[Oj, jag märker att blogginlägget börjar bli långt, och riskerar i att bli någon slags egenterapi. Bäst jag rundar av. Om Ni vill läsa mer om peruansk skola, så säj till.]

Vi är hursomhelst glada och tacksamma över tjejernas skola, och inte minst deras goa lärare som båda är duktiga på att se barnen och uppmuntra dem. Och vi är glada över att ha råd att ha barnen i en bra skola. För tyvärr är inte alla skolor i Peru lika bra.

Erik

>

Hej igen!

Fram till att vi åker önskar vi träffa många missionsvänner. Det blir mycket lättare för oss att arbeta frimodigt om man vet att människor i Sverige är engagerade och tänker på oss i bönen.

Därför tänkte vi tala om att vad vi har för oss närmsta tiden. I morgon, torsdag den 16 juli, deltar vi på tältmöte i Eket. Till helgen deltar vi i ELM Syds sommarmöte. Kom gärna fram och prata med oss! Nästa vecka åker vi till Fridhem och deltar på sommarbibelskolan där. Och veckan därefter deltar vi i möte på Långeviksvallen i Vännäs. Slutligen ska vi också till Örkelljungas tältmöte lördagen 15 aug. Det vore roligt om många missionsvänner tog chansen att hinna med en liten prat!

M&E

Läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn har gett sitt bidrag till den i DN pågående religionsdebatten. Han påstår sig ha ena foten i vetenskapen och den andra i andlighet, tro och öppenhet för de stora olösta livsfrågorna. Den senare påstås vila på osäker gungfly. Avsikten är att genom ett manifest etablera en relativt trygg mark för dem som grubblar över de metafysiska frågorna.

En av den sju punkterna (pkt 6) handlar om – Sanningssökande: Människan drivs av ett grundläggande behov att förstå sig själv och den natur som vi är en del av. I vårt sökande efter sanningen kan vi vandra utmed de vägar som står oss till buds och med en öppenhet för den teoretiska möjligheten att även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig för en objektiv analys.

Läs artikeln i sin helhet: ”Här är det agnostiska manifestet”.

En gång stod Sanningens Konung inför prokuratorn Pontius Pilatus. Jesus bekräftar sitt kungliga uppdrag och försäkrar: Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst (Joh. 18:37). Pilatus övertygas och förstår att Jesus är oskyldig, men avfärdar det hela med en retorisk frågeställning: Vad är sanning? (Joh. 18:38). Så talar agnostikern! Slutligen låter Pilatus den demokratiska rättvisan regera: Den oskyldige döms skyldig – och den skyldige går fri! Så ”snäll” är människan!

Einhorn gav för några år sedan ut boken Konsten att vara snäll. Det presenterade manifestet bär prägel av samma ”snällhet”.

>

Jag har tidigare redogjort för diverse invändningar mot kyrkostyrelsens betänkande inför höstens kyrkomöte: Reaktioner.

Nu kommer även internationella reaktioner. Tidningen Dagen har uppmärksammat ett brev till ärkebiskop Wejryd, undertecknat av två anglikanska biskopar. De befarar att Svenska kyrkan ska göra … en fundamental omdefinition av den kristna doktrinen av äktenskap och grundläggande kristen antropologi.

Läs artikeln: Anglikanska kyrkan till ärkebiskopen: Era beslut om äktenskap riskerar splittra oss.

Mats Tunehag, internationell reporter på tidningen Världen idag har bloggat i samma ämne: Church of Sweden: Gender is irrelevant.

De anglikanska biskoparnas brev i sin helhet finns tillgängligt på nätet – läs här.

 

>

Hallå där!

Tillåt mig att presentera min familj. Elin heter min fru, och medbloggare, och Mattias heter jag själv. Vi har en liten son på 4 månader som heter Joel. Vi är på väg att bli utsända som missionärer av ELM:BV till Peru.

Egen blogg – något för oss?

Själv hade jag, Mattias, aldrig funderat på att skaffa blogg. Det verkade svårt och tidskrävande. Nu visade det sig att bloggande kan vara ett väldigt effektivt hjälpmedel för den som vill berätta om missionsarbete. Och det är ju precis vad vi vill: berätta om missionsarbete så att människor får veta hur det går för oss, vad som händer i Peru. Förhoppningsvis får ni därigenom ny lust till att stödja oss i bönen (och det behöver vi!) och gärna skänka en slant till ELM:BVs yttre mission.

Därför ska Elin och jag börja blogga från och med denna dag.

Hur tänker vi om mission?

Till att börja med vill vi dela något om vilka vi är. Kanske kan det göra det lättare för er som läser att lära känna oss och göra er delaktiga i vårt arbete. Så vi börjar med några fakta om oss:

1. Elin och jag är inga missionsromantiker. Jag har förstått att somliga som farit ut för att sprida Guds rike i fjärran länder har en väldigt romantiskt syn på missionsarbete. Missionsarbete tänks vara något ganska ärofullt, och gärna fullt av snabba framgångar: omvändelser och överlåtelser droppar in på löpande band. Människor blir hjärtligt tacksamma för att äntligen få höra evangeliet. Ibland kan det nog vara så. Men ofta visar det sig att missionsarbete är ett långsamt arbete där frukten kommer senare.

2. Vi tycker egentligen inte om att resa. Borta bra men hemma bäst. För två år sedan var vi i Kenya och kom därifrån med blotta förskräckelsen. Jag fick malaria och trodde för ett ögonblick att jag skulle stryka med (så illa var det nog inte, men det var i alla fall väääääldigt synd om mig under några dagar.)

Vad är det då som får oss att resa?

1. Vi vill ställa oss till tjänst för Gud! Vi fick en konkret förfrågan om vi ville åka till Peru och arbeta för missionens räkning. Och vi tog det, efter bön och många samtal, som en kallelse från Herren själv. Om Herren frågar efter arbetare så vill vi gå! Vi önskar inget hellre än att få se nya människor komma till tro, och att den peruanska kyrkan ska växa till.

2. Dessutom är det givetvis spännande att få lära känna en ny kultur, ett nytt språk, och att få se hur den evangeliska kristendomen ser ut i en annan världsdel. Men detta är en bonus.

Vad är det vi ska göra i Peru?

Det får vi se. Som vi har förstått det så finns det två saker som kyrkan i Peru frågar efter: evangelisation för att nå nya områden, och teologisk utbildning. Elin brinner för att nå nya människor med evangeliet, och jag själv vill gärna arbeta med att fördjupning i Guds Ord. Det ska bli mycket spännande att få vara med och arbeta med att så ut Guds Ord i Peru!

Böneämnen

Till detta kommer vi att särskilt be om förbön för två saker:

a) att vi ska klara av att ta hand om vår lille son Joel (just nu 4 mån gammal) under tiden i Peru. Det har varit en stor omställning att bli föräldrar. Inte blir det lättare när man byter svensk trygghet mot sydamerikansk oberäknelighet (så känns det!).

b) att vi ska kunna lära oss språket. Om vi inte kan tala god spanska blir det omöjligt att arbeta. Därför tänker vi be om förbön för våra språkstudier.

Vill du be för oss?