Arkiv för november, 2009

Så börjar den välkända sången av Fanny Crosby. Författaren önskar få höra om Jesus, och berättar själv vad hon vill höra genom att återge delar av Jesu liv och verksamhet.

Guds folk har i alla tider haft samma bön och önskemål: att få höra om Guds Lamm som tagit bort världens synd och att få vara med i uppdraget att för andra få berätta om Frälsaren.

Jag har nyligen läst senaste numret av Världens tidning (nr 4 / 2009) – om Svenska kyrkans internationella engagemang. Lade märke till viktiga ord i de flesta av rubrikerna: framtid, omtanke, hopp, trygghet och stöd. Men i den 8-sidiga publikationen har namnet Jesus – efter vad jag kunnat se – enbart uppmärksammats på några få ställen. Och jag blir så stolt och tacksam när jag noterar att det är vännerna och f.d. missionärskollegorna Gunnel och Per-Martin Hjort – numera i tjänst i Kina, som tydligast förmedlar det vittnesbördet. De berättar att det i studiemiljöerna finns rika tillfällen att berätta om kristet julfirande … om vad vi visste om denne Jesus, som uppenbarligen är anledningen till att vi firar jul. Det gör djupt intryck och sprider stor glädje att höra om Jesus, som föddes fattig bland djur och herdar en gång för 2009 år sedan – trots att han är Gud. Julens verkliga attraktion?

Kristna i alla tider har haft ett signum: Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört (Apg.4:20) – om Jesus! Aposteln Paulus använder en kraftfull, rannsakande retorik: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16)

Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord, sjung för mig sången så dyrbar, skönaste sång på vår jord. (Sv. Ps. 46)

Följ makarna Hjort på deras hemsida: Hjort i Kina.

Svenska kyrkans internationella arbete heter numera Hela världen.

Många värdefulla insatser pågår säkert – i hela världen. Samtidigt reflekterar jag över Jesu ord om kristen identitet och verksamhet. Tror det kan appliceras både personligen och institutionellt: Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? (Mark. 8:36).

>

När jag var liten läste jag Pixi-böcker. Och trettio år senare läser mina barn Pixi-böcker. En av favoriterna är en illustrerad utgåva av sjömansvisan ”Vem kan segla förutan vind?”

Den enkla visan ställer frågan om vem som kan skiljas från ”vännen sin, utan att fälla tårar”? Avskedets smärta. Hur ofta känner vi den? Låter vi oss känna den? På ett missionärsmöte för en månads sedan talade vi en del om hur viktigt det är för peruaner att säga farväl. Man märker det i vardagen. Både att hälsa och att ta farväl är viktigt, även om man bara möter någon bekant som hastigast på gatan. Och när det kommer till att en släktning eller vän ska resa bort för en längre tid är avskedet viktigt. Man prioriterar att stå vid busstationen och vinka av. även om det vore mer praktiskt att säga hejdå hemma så är det otänkbart.

När jag reste till Peru som missionär var jag inställd på att det skulle vara jobbigt att ta farväl av släkt och vänner, men att det sedan skulle gå några år, kanske många, innan nästa avsked när det var dags för återresa till Sverige. Men så blev det inte. Missionärslivet är ett pärlband av små och stora avsked.

Först var det språkstudier – en intensiv tid med nära kontakt med lärare och andra, som man sedan sa adjö till. Sedan kom det besök från Sverige – roligt, men så kom avskedet. Uppskattade kollegor reste hem, ännu ett farväl.

Vi klarar det olika bra. Men något har jag lärt mej av peruanska bröder och systrar; avskedet är viktigt. Att säga hejdå, farväl, adjö är att känna en smärta som hör livet till, men samtidigt att bekräfta den glädje som samvaron inneburit.

Igår var det dags igen… Under nästan hela november månad har vi haft besök av Maggans bror med familj. Underbart. Våra barn har lekt med sina kusiner och vi vuxna har njutit lika mycket av att få samtala, dela funderingar, drömmar och vardagsbekymmer. Men skiljdes vi åt på Lima flygplats. Avskedets smärt, men en tacksamhetens och en glädjens smärta samtidigt. Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

Min bild av himlen förändras över tiden. De senaste åren har jag alltmer börjat tänka på himlen som den plats där inga avsked finns.

/Erik

>

Svt har en programserie som heter Världens konflikter. Under den gångna veckan visades ett program om en långvarig konflikt på Afrikas horn. Jag har nu i efterhand sett programmet på nätet.

Del 4 av 8 i programserien handlar om följande: Eritrea utkämpar Afrikas längsta befrielsekrig och segrar mot alla odds. Efter 13 år i gerillan vill Semret leva ett vanligt liv men anar inte vad som väntar. Kvällens program berättar historien om kampen för frihet men också om det som händer sen.

Programmet kan ses på nätet t.o.m. 19 december 2009: Eritrea.

Det beräknas pågå mer än 30 allvarliga konflikter i världen (mellan länder och folkslag). I Guds ords ljus vet vi att det beror på synden och dens konsekvenser. Aposteln uttrycker människors karaktär bl.a. på följande sätt: De är snabba på foten till att utgjuta blod. Förödelse och elände råder på deras vägar, och fridens väg känner de inte (Rom. 3:15–17).

Botemedlet är evangeliet! Budskapet om hur HERREN Gud i Jesus Kristus utfört och förmedlar försoning: Kom och skåda HERRENS verk! Gärningar som väcker häpnad gör han på jorden. Han stillar strider över hela jorden, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, vagnarna bränner han upp i eld. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland hednafolken, upphöjd på jorden.” HERREN Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela (Ps. 46:9–12).

Läste nyligen en artikel om hur Gud verkar bland svenskar med invandrarbakgrund från Eritrea: Välkommen till ”Lilla Eritrea”.

>

I Arequipa är det varmt nästan jämt. Åtminstone på dagen. Det blir ljust vid femtiden på morgonen. (Vi vet: då vaknar nämligen Joel och vill ha mat.) Runt niotiden börjar solen bli riktigt varm. Och så steker solen oftast resten av dagen fram till fyratiden då den tappar i styrka. Puh! Det låter som en bastu. Riktigt så varmt är det dock inte. Trots en intensiv sol är vinden ofta sval. Och så fort solen går ner blir det riktigt kyligt. Under juli och augusti lär det bli riktigt kallt om nätterna här.

Vi gillar klimatet. I grund och botten är det skönt att slippa det svenska höstmörkret. Varje morgon när vi går till skolan är det ljust. När man lämnar lägenheten och möts av strålande sol är det lätt att tänka: det här blir en bra dag! Vi är alltså glada för ljuset, och värmen är oftast skön, även den.

Men något saknar vi från Sverige: nämligen variationen i vädret. I Sverige har vi ett givet samtalsämne att ta till när vi inte riktigt vet vad vi ska säga: ”Oj, vad varmt/kallt/blåsigt/mörkt det är.” I Arequipa kan man möjligen klaga över värmen, men så mycket mer sagt blir det inte om vädret.

Vädervariationen i Sverige har även andra fördelar. I Sverige upplever man att tiden går just genom att vädret förändras. Sommarens värme byts i kylig höst, grönskan försvinner och träden lyser för en kort tid i gult och rött, innan de kläs av för vintervila. Och så fortsätter det. Präster och predikanter brukar flitigt utnyttja detta som hjälpmedel till predikan. Vi låter ofta väder och vind peka på andliga sanningar. Ett par vanliga exempel:

I väntan på jul är det mörkt och kallt i Sverige. Då tänder vi ljus som lyser upp. Och ljusen som lyser i mörkret får peka på en andlig sanning: Gud frälsning i Jesus Kristus. Frälsningen har en mörk bakgrund: sanningen om människan är mörk. Vi är syndare rakt igenom. Men i detta totala mörker tänds hoppets ljus: Kristus kommer till jorden. Gud blir människa. Gud älskar sin fallna skapelse och sänder sin son till jorden för att friköpa den från mörkret. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Ur Johannesprologen).

När vi sedan kommer till påsken infaller den ibland just när grönskan och livet kommer tillbaka till naturen. Det som var dött får liv igen. Kornet som lagts i jorden och som har dött skjuter nya skott. Det pekar också på en andlig sanning. Det pekar på Kristi uppståndelse och vår uppståndelse! Livet vinner över döden. Jesus har övervunnit dödens makter och gett oss ett hopp bortom graven. Vi ska uppstå på den yttersta dagen med förnyade, förhärligade kroppar. Luther lär någon gång ha sagt något i stil med: Den som vill lära sig något om de dödas uppståndelse bör gå till bonden; han upplever uppståndelsen från de döda varje vår. Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt (John 12:24).

I Arequipa får predikanterna inte denna hjälpen av naturen för att illustrera jul eller påsk. Det är inte särskilt mörkt när vi firar jul. Jag skulle inte tro att grönskan är större vid påsktid än någon annan tid. Här ges alltså nya utmaningar! Det gäller inte bara att hitta andra samtalsämnen, utan också att fundera ut nya visuella hjälpmedel till att kommunicera evangeliet!

//Mattias

Sista hembesöket för detta året gjorde vi igår. Vi körde i ca en timme och sen var vi framme i ”Mau forest” där Michael bor, en av våra pojkar på Bethesda. När vi åkte upp och ner över backarna och såg de stora fälten kändes det lite som o vi var i Sverige. ”Sköna gröna Sverige” visst saknar jag mitt hemland emellanåt men samtidigt så trivs jag väldigt bra här. Speciellt med hembesöken, det har blivit mer och mer spännande att få komma hem till bethesda pojkarnas familjer och se med egna ögon var ifrån de kommer. Många gånger får vi en större förståelse av barnen efter vi träffat föräldrarna.

Michaels mamma var så glad över att se sin son, även om det var svårt för henne att visa det så märktes det på henne. Hon sa väldigt tydligt att hon ville ha honom kvar. Hon ville alltså inte att han skulle åka med oss tillbaka till Bethesda. Sen frågade vi Michael vad han vill och han sa det samma, ”jag vill stanna hemma hos mamma”. Jag kan inte påstå att det var något ”fint” hem vi kom till, ett enkelt lerhus med ett enda rum med ytterst få möbler, smutsigt, en säng med en sliten madrass och några grytor som stod i det ena hörnet av rummet. Men vi fick se en helt annan sida igår. Vi såg en mamma vars kärlek till sina barn sken igenom trots fattigdom. Vi fick se hoppets låga skina i det hemmet trots att de inte ägde så mycket. Det var fantastiskt! Om jag tänker tillbaka på de hembesöken jag har fått vara med på så är detta besöket ett av de mer positiva!

Ni kanske kom ihåg att jag skrev om barnet som somnade i min famn på ett hembesök i Elburgon (det är ganska längesen nu) när jag kände gråten i halsen när jag la ner barnet i soffan. Igår hände samma sak, ett barn somnade i min famn men denna gång kändes det lättare att se det sovande barnet i soffan när vi skulle åka. Jag visste att barnet var omslutet inte bara av Guds kärlek utan också av sin mammas.

Michael åkte tillbaka med oss. Om två veckor ska vi ha ett läger för killarna på Bethesda. Vi har bjudit in alla föräldrar också. Näst sista dagen på lägret ska föräldrarna komma för att se mer av Bethesda, vi ska ha både seriösa snack men också passa på att ha roligt tillsammans. Kissinger sa igår i bilen: ”make sure you plan for that game with the spoon and potato” alltså, stafetten när man ska ha en sked i munnen med en potatis på. Det ska bli roligt! Be gärna för vårt läger! Det börjar den 28 november och avslutas den 5 december då pojkarna ska åka tillbaka hem med sina föräldrar.

Jag måste bara berätta en sak till! I helgen var jag och Mia med Kerstin i Eldoret. Det var en mycket trevlig helg! Jag vet inte om ni kom ihåg Franklin jag skrev om, en HIV-positiv kille som var på Bethesda Gilgil 2007. Vi tog honom tillbaka till Eldoret när han var som sjukast och jag kom ihåg att vi alla trodde att han skulle dö p g a sin sjukdom. MEN han lever! Det var en glad Franklin jag fick träffa i helgen och det var så härligt att se honom! Han har blivit längre och lagt på sig några kilon. Han måste äta bromsmediciner varje dag men det gör han gärna, som han uttryckte det: ”bara jag få vara frisk så är det värt det trots en del biverkningar”.

Lina Jämstorp

Fick i dag kopia av brev och dokument adresserat till ärkebiskopens kansli. Generalsekreteraren i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Kenya (ELCK) skriver:

Nåd och frid från vår Herre Jesus Kristus!

Härmed bifogas ELCKs uttalande, ett fördömande av Svenska kyrkans olyckliga agerande att ordinera en lesbisk kvinna till biskopsämbetet. Vi gör detta med stor sorg i våra hjärtan.

Herre förbarma dig!

Rev. John Halakhe

Uttalandet är publicerat på ELMs hemsida under rubriken: ELCK-budskap till Sverige.

Det förmedlade budskapet är kraftfullt, baserat på Guds ord – både lag och evangelium. Aposteln Paulus talar om vikten av att vara tydlig: Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en (Kol. 4:6).

Aposteln har tidigare förmanat: Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. Be också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan predika Kristi hemlighet – det är för den jag är fånge – och att jag talar som jag bör, när jag avslöjar den. Uppträd förståndigt mot dem som står utanför och ta vara på varje tillfälle (Kol. 4:2–5).

>

Ibland händer det att människor hör av sig till oss och frågar om vi har några förbönsämnen. Det är väldigt roligt och uppmuntrande att bli ihågkomna på detta sätt! Och särskilt gott är det att veta vänner i Sverige inte bara tänker på oss, utan även lyfter fram oss i bön inför vår allsmäktige Herre. Det är en nåd att vila i den tanken! Vi upplever oss verkligen burna på förböner! För dem som vill veta vilka förbönsämnen vi har följer här en kort rapport som vi tidigare skrivit. Den berättar lite om hur vi har det, och vad vi gärna ser att ni lägger fram i böner…tack kära syskon i Kristus för att ni ber för oss! Det betyder så mycket.

…

Vi har nu varit i Arequipa, södra Peru, i drygt två månader och studerat spanska. Det har varit både varit en välsignad och tuff tid. Det är verkligen privilegierat att få studera ett språk som är både roligt och meningsfullt att behärska!

Positivt är också att Gud verkligen har bekräftat att det är här vi ska vara, och det tackar vi honom för.

Men tiden har också präglats av perioder av magsjuka och sömnlösa nätter pga en orolig Joel. Tack och lov är detta löst nu. Gud har verkligen hjälpt oss!

Dagarna går väldigt snabbt eftersom vi är på språkskolan i fyra timmar under förmiddagen, samt pluggar ca två timmar efter skolan. Dagarna i veckan ser ungefär likadana ut; därför känner vi att det är viktigt att kunna vila ut på helgerna, men också få omväxling genom att turista lite och äta gott.

På det hela taget trivs vi bra, och känner glädje och tacksamhet över att få vara här.

Tackämne

• Tack för alla människor som ber för oss.
• Tack för att våra andakter tillsammans är välsignade.
• Tack för att Joel mår bra nu och sover om nätterna.
• Tack för att vi är friska.

Förbönsämne

• att språkstudierna ska gå bra och att vi lär oss vad vi behöver för att kunna sprida evangeliet i Chiclayo.
• att Joel fortsätter må bra, växa, äta, sova som han ska.
• att familjesituationen och språkstudierna ska fungerar bra ihop.
• att vi ska få vara friska i fortsättningen.
• att Rebecca, vår volontär, ska trivas i sina uppgifter och må bra, och se tillbaka på tiden i Peru som en positiv och lärorik tid.
• att Gud, redan nu, förbereder de uppgifter i Chiclayo som han vill att vi ska gå in i.

Allt gott, syskon i Kristus!

Första tiden i Peru

Vi har nu varit i Arequipa, södra Peru, i drygt två månader och studerat spanska.

Det har varit både varit en välsignad och en tuff tid. Det är verkligen privilegierat att

få studera ett språk som är både roligt och meningsfullt att behärska!

Positivt är också att Gud verkligen har bekräftat att det är här vi ska vara, och det tackar vi honom för.

Men tiden har också präglats av perioder av magsjuka och sömnlösa nätter pga en orolig Joel. Tack och lov är detta löst nu. Gud har verkligen hjälpt oss!

Dagarna går väldigt snabbt eftersom vi är på språkskolan i fyra timmar under förmiddagen, samt pluggar två till tre timmar efter skolan. Dagarna i veckan ser ungefär likadana ut; därför känner vi att det är viktigt att kunna vila ut på helgerna, men också få omväxling genom att turista och äta gott.

På det hela taget trivs vi bra, och känner glädje och tacksamhet över att få vara här.

Tackämne

- Tack för alla människor som ber för oss.

- Tack för att våra andakter tillsammans är välsignade.

- Tack för att Joel mår bra nu och sover om nätterna.

- Tack för att vi just nu får vara friska.

Förbönsämne

- att språkstudierna ska gå bra och att vi lär oss vad vi behöver för att kunna sprida evangeliet i Chiclayo.

- att Joel fortsätter må bra, växa, äta, sova som han ska.

- att familjesituationen och språkstudierna ska fungerar bra ihop.

- att vi ska få vara friska (haft återkommande magsjuka).

- att Rebecca, vår volontär, ska trivas i sina uppgifter och må bra, och se tillbaka på tiden i Peru som en positiv och lärorik tid.

- att Gud, redan nu, förbereder de uppgifter i Chiclayo som han vill att vi ska gå in i.

Ordet apokalyps används ofta för att beskriva sådant som berör världens undergång, även om det språkligt sett betyder avslöjande. Fenomenet knyts till Kristi tillkommelse, ett ämne som har stort utrymme i NT.

Svenska Dagbladet hade nyligen en artikel om apokalypsen, företrädesvis med anledning av en ny undergångsfilm med titeln 2012. Filmen har redan vållat viss hysteri, vilket lett till att NASA agerat och påpekat att inte finns bevis som tyder på att jordens undergång är nära. Manusförfattaren, Harald Kloser, ger dels en pessimistisk lägesrapport och dels en optismistisk, uppmuntrande apell inför framtiden:

Man behöver inte vara vetenskapsman för att förstå att domedagen är nära. Om man tittar på hur vi smutsar ner luften, smälter polarisarna, och tömmer havet och jorden på dess resurser, så är slutet oundvikligt. Domedagen närmar sig om vi inte verkligen skärper oss och förändras. Vi kanske till och med har passerat punkten då vi hade kunnat ställa allt tillrätta. (—) Jag hoppas att den som ser en apokalyptisk film tänker ”stopp – det här måste vi förhindra”. Vi måste bli mer medmänskliga, känna mer för personen som bor i grannhuset, i grannstaden, i grannlandet, varsomhelst i världen. Vi måste bli ett vi mot det som hotar vår existens.

Här har du artikeln i sin helhet: När världen går i bitar.

Vi befinner oss i slutet av kyrkoåret när tidens tecken, Kristi återkomst och domen är i fokus. Visst är det märkligt att media på ett underhållande sätt fokuserar på dessa allvarliga frågor och samtidigt nonchalerar Ordets sanningar? Detta är i sig en apokalyps, ett avslöjande!

Aposteln Petrus skriver: Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: ”Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse” (2 Petr. 3:3–4).

Aposteln fortsätter: Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte (2 Petr. 3:10–13).

Lek eller allvar? Jesus är tydlig i sin undervisning: Var därför också ni beredda! Ty i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen (Matt. 24:44).

>

Det finns två församlingar i Nakuru stad, Pangani och Kaptembwa. Jag vet inte exakt när församlingen på Pangani startade, men jag gissar på i början av 90-talet (det finns säkert någon som kan komplettera med rätt tidsangivelse). En av dem som var aktiva när församlingen startades heter Pete, nu en man i 70-årsåldern. I samband med att kyrkan byggdes uppstod konflikter i församlingen, flera enskilda personer var inblandade i konflikterna, Pete var en av dem.

Pete har under de tio år som gått sedan dess bott på olika ställen, både i Kenya och utomlands, men han har kommit tillbaka till Nakuru med jämna mellanrum. Under alla dessa år har han inte kommit till kyrkan.

Den nuvarande pastorn på Pangani, Langat, har känt hur de här gamla ouppredda konflikterna har ätit församlingen inifrån och gett upphov till bitterhet och misstro församlingsmedlemmar emellan. Han har under de senaste månaderna arbetat för att reda ut vad som en gång hände och möjliggöra förlåtelse och försoning. Han har bland annat varit hemma hos Pete och pratat med honom.

Ett av resultaten av Langats fredsarbete har varit att prästen som förut arbetade här har varit tillbaka på besök och fått möjlighet att förklara sin del av konflikten och be om förlåtelse. Ett annat resultat fick vi se i söndags.

Som jag skrev så har Pete inte varit i kyrkan på tio år. En stund in i gudstjänsten i söndags kom han in och satte sig en bra bit upp i kyrkan. När det gavs tid för hälsningar i slutet av gudstjänsten reste han sig upp, gick fram och började prata. Jag förstod inte allt han sa, men jag förstod att det handlade om förlåtelse, om att lägga det gamla bakom sig och att leva tillsammans i det som är nu. När Langat skulle välkomna Pete tillbaka till församlingen brast det för honom och tårarna rann.

Försångarna tog upp sången ”Tembea na Yesu…” (gå med Jesus), församlingen reste sig upp och klappade i händerna till sången och i mittgången ledde Pete sången med dansande rörelser. Då var det inte bara pastor Langats tårar som samlades i ögonvrårna…

Samwel:

Vi har skrivit om Samwel förut, han kom tillbaka till kyrkan i söndags som vi hade bett honom om och han är nu på Bethesda. Vi hade redan planerat in att göra hembesök i veckan och eftersom hans hem ligger i samma riktning som dit vi skulle åka så fick han också följa med. Vi träffade hans mamma och hans två yngre syskon.

Han var glad över att få komma hem och hälsa på, men han var också glad när det var dags att åka tillbaka till Bethesda. Mamman har lovat att komma till Bethesda till det föräldramöte vi planerar att ha i december, och sen hoppas vi att Samwel ska kunna bo hemma över julveckorna för att sen komma tillbaka till Bethesda i januari.

Allt gott!

/Sofia

Min f.d. kollega Per-Martin Hjort, numera verksam i Kina, uppmärksammade en blogg i samband med min senaste Afrikaresa.

Mitt besök i Qersa (tidigare Monessa) ledde till att Per-Martin grävde i missionshistorien genom att ta fram intressanta foton och texter från gången tid.

Martin Hjort, Per-Martins pappa, skrev 1950 en artikel i MBV:s Missionstidning med rubriken Besök i Monessa och avslutar artikeln med en förhoppning, en bön: Så vill vi bedja Gud välsigna vår nya plats i Monessa. Må budskapet om Honom, som älskat all världen, snart ljuda därnere och bliva arussifolket till välsignelse för tid och evighet.

Läs hela Per-Martins ”blogg”: Qersa.

>