Arkiv för januari, 2010

Andakten på Remand Home igår blev nästan ett enpersonsdrama av evangelisten Richard Gwako. Med hela sin kropp till hjälp illustrerade han hur ”den förlorade sonen” först använder upp hela sitt arv lång hemifrån, sen blir av med alla sina vänner, vaktar grisar och sen slutligen helt slutkörd vacklar hemåt på ostadiga ben. Hemma utanför huset står pappa och spanar och längtar efter sin son. Han ser någon skymta långt borta, och sen springer han… Det blir kramar och fest.

Berättelsen är lika viktig varje gång; Gud tar emot oss när vi kommer. Han tar inte bara emot oss lite lagom likgiltigt, han längtar efter att vi ska komma, han är ute och tittar efter oss.

De sexton pojkar vi har på Bethesda i Ngata nu går alla i skolan. Men vi har fyra tomma sängar som vi vill ha användning för. Vi trodde igår att det kanske fanns något av barnen på Remand Home som varit på gatan. Det var en kille där som vi skulle kunna ta hand om, men hans papper var ännu inte iordningsställda. Remand Home är ju en rättsinstans, så en domstol måste avgöra vem som ska ta hand om barnet. I den här pojkens fall hade domstolen ännu inte tagit ett beslut. Kanske nästa vecka…

Ha det gott!

Sofia

Texter från gångna söndagen lyfte fram den centrala sanning som finns angiven i rubriken. Profeten Jesaja försäkrar: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka (Jes. 45:24) och aposteln Paulus betygar: … satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar (Gal. 2:16).

I slutet av veckan är det predikantdagar på Missions- och Ungdomshemmet Fridhem i Vännäs. Håller som bäst på med förberedelser och temat för dagarna är: Rättfärdig i Jesus.

Deltagare förväntas ha läst boken Rättfärdig i Jesus, skriven av Carl Olof Rosenius.

Med förväntan ser jag fram emot dagarna. Temat är utomordentligt viktigt – rättfärdiggörelsen genom tron är den kristna trons främsta läropunkt, den trosartikel med vilken kyrkan står eller faller.

Söndagens predikan kommer att bli på samma tema, baserad på apostelns bekännelse och vittnesbörd: … bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron (Fil. 3:9).

I morse kom jag att tänka på Lina Sandell-sången:

Min rättfärdighet är Jesus, Han blev gjord till synd för mig, Allting annat utom honom Är fördömligt uti sig. Vad jag är och har ej gäller Inför Gud i minsta mån, Ty ett gott behag han finner Endast i sin käre Son (LH 402:1).

Ibland har jag förmånen att få skriva något till ELM:s tidning Till Liv. En del läsare tycker säkert det händer för ofta, men jag tycker om att skriva. Och jag tycker om tidningen. Blir glad när den ligger där i postfacket. Läs mer »

Idag har jag lyssnat på Sven Hammarbergs predikan i ELF Kristianstad, läst kollegan Lina Jämstorps blogginlägg från Kenya och läst på svenska nyhetssajter om det fortsatta katastrofarbetet på Haiti. Det är fascinerande hur snabbt nyheter sprider sej idag, och hur Internet knyter samman olika delar av världen. Men alla tre exemplen handlar om envägskommunikation. Sociala medier handlar om samspel, smittsamhet och… Ja, vad mer? Läs mer »

Jag och Sofia tillsammans med min bror Niclas, hans fästmö Viktoria och en annan god vän Calle, samt Anne från Tyskland och Rhone från Kenya fick börja det nya året i Maralal i Samburu, i nordvästra delen av Kenya. Vi fick verkligen några fina dagar med de finlandssvenska missionärerna Anna och Magnus och deras två barn, Isak och Katrina. Hela resan slutade ganska spännande med översvämningar och alldeles för mycket vatten på vägarna och vi kunde inte ta oss ner som vi planerat. Andra gången vi lämnade Maralal var vi helt säkra på at vi skulle klara hela vägen ner till Nyahururu, men ack nej! En dryg mil från Maralal vi fick stanna igen, en bäck hade förvandlats till en fors med starka strömmar över en bro och det var helt omöjligt att ta sig över. Inte ens de stora ”Samburu-bilarna” som vi kallar dem, alltså Toyota Land Cruiser med luftintag som går längs ena sidan av bilen upp till taket, klarade vattenmassorna. Då kanske ni kan föreställa er hur mycket vatten det var. Men dagen efter gick det bättre trots att det bitvis fortfarande stod vatten på vägarna och en hel del lera, men med fyrhjulsdrift klarade vi oss galant.

Pojkarna på Bethesda har börjat skolan, det innebär att även de ”nya” pojkarna som kom andra halvan av förra året också har börjat denna termin. Så nu är det tomt på centrat igen och vi jagar nya! Emanuel, en av killarna som bott på Bethesda Ngata tog vi till Mustard Seed Schools, en internatskola som ligger bara några kilometer från Bethesda, i förra veckan. En annan pojke som vi haft hos oss en längre tid är Fred, och också han fick nu äntligen börja på en ny skola, även det en internatskola som ligger granne med centrat i Ngata.

Önskar du direkt kontakt med Bethesda så kan du skicka ett e-mail (på engelska) till denna adress: bethesda@bethesda.co.ke Det är alltid välkommet och mycket uppskattat med ”direkta” kontakter och hälsningar.

Vi skriver mer snart igen, till dess: Frid.

Lina Jämstorp

Nu är det dags att städa ut julen. Själva har vi försökt att efter bästa förmåga inreda vår lilla lägenhet med stämningsskapande julprylar. I en peruansk affär hittade vi en ”julkrubba”, några småstatyer av keramik som föreställer herdarnas knäböjande inför Jesusbarnet. Föga anade vi att detta julpynt skulle orsaka ett missionsstrategiskt dilemma…

I Peru ser man julkrubbor överallt: på offentliga torg, på gym, på myndighetskontor, ja överallt hittar vi avbildningar av julens stora möte: det mellan de enkla herdarna och Jesusbarnet. Själv är jag mycket förtjust i sådan utsmyckning – de gör det mycket lättare att stanna upp för de andliga sanningarna. Vår egen lilla julkrubba står precis vid utgången, och därför blir vi varje dag då vi lämnar lägenheten påminda om att Guds Son föds som människa och blir en av oss för att vi ska få del av himlens välsignelse. Det är ett evangelium i bild!

Samtidigt finns det här ett dilemma: på språkskolan berättade de för oss att vissa evangeliska kristna är absoluta motståndare till julkrubbor. Det lät konstigt, tyckte jag. Hur kunde det komma sig?

Jag väljer att försöka förstå enligt följande: Vi ”protestanter” ser det som självklart att Jesus inte är mer närvarande i Jesusstatyer än på övriga platser. Statyer, julkrubbor, krucifix m m är till för att leda våra tankar rätt, inte för att tillbes. Men en sådan skillnad görs inte i ett peruanskt romerskt-katolskt sammanhang. Låt mig ta ett exempel jag fick från en norsk missionär (fritt återberättat ur minnet.): en missionär predikade en gång om hur viktigt det var att vända sig till Jesus med alla problem. Det lät som en god predikan, tänkte jag när jag hörde det. Men det visade sig att budskapet inte riktigt landade hos alla. En kvinna kom fram efter predikan och frågade: ”vilken Jesus är det jag ska vända mig till? Är det han i kyrkan, eller han uppe på berget, eller han som hänger hemma på väggen?” D v s hon tänkte sig att mötet med Jesus sker när man ställer sig framför en av Jesusstatyerna! Därför ville hon veta vilken av statyerna som det var bäst att be framför.

Av denna anledning vill vissa evangeliska kristna inte ha någon julkrubba hemma. De vet att det inte finns något särskilt löfte om att Jesus ska vara närvarande i någon staty, och därför tar de helt avstånd från det som kan se ut som oskyldigt julpynt.

Men alla evangeliska kristna tänker inte på detta sätt. Man kan hitta små julkrubbor även bland evangeliska kristna. Därför tänker vi nog åtminstone till att börja med behålla vår julkrubba. Om någon reagerar på den får vi anledning till att peka på de ting som verkligen rymmer löften om Kristi närvaro: Guds Ord, nattvardens vin och bröd, och dopets vatten. Om det är en lyckad missionsstrategi återstår att se.

/Mattias

Sommarbibelskolan pågår i Chiclayo. Torsdag och fredag ska vi ha två olika kurser. På ”ledar-nivå” ska jag undervisa om Teologiska tendenser. Läs mer »

Under åren i ELM-BVs tjänst har jag haft förmånen att regelbundet besöka missionsländerna Eritrea, Etiopien, Kenya och Peru. Jfr Mitt liv – i Herrens tjänst.

I samband med ut- och hemresor görs oftast ett eller flera flygbyten – en vistelse i transit – för att omsider nå slutdestinationen. Att befinna sig i transit har både för- och nackdelar. Ibland innebär det omväxling jämfört med trånga sittplatser på flyget, ibland förlänger det resan på ett icke önskvärt sätt.

Det gångna året har i liv och tjänst upplevts som en transit-period av ett omtumlande slag. Efter närmare 30 års tjänst i ELM-BV kom en förfrågan att på sikt bli anställd som provinssekreterare i Missionsprovinsen. Under sommaren 2009 fick jag dessutom veta att Missionsprovinsens prästkollegium (c:a 50 präster) – hör och häpna – nominerat mig som tänkbar kandidat till biskopsämbetet i Missionsprovinsen. Efter samtal och samråd med förtrogna valde jag att varken svara ja eller nej, utan att vänta efter Herren! Genom livet har jag själv försökt praktisera och vägleda andra genom att peka på hur Gud – genom sitt Ord och förtrolig bönegemenskap – konkret leder sitt folk genom att öppna respektive att stänga. Måste erkänna att denna process varit både ”trång” och ”dryg”. Under processens gång har jag blivit förvissad om Herrens vilja och även insett att Missionsprovinsens struktur och arbete kan vara med att befrämja Guds folks överlevnad i en svår tid: Missionsprovinsen vill verka i lydnad för Jesu missionsbefallning och bidraga till att människor i vårt land skall komma till tro på Honom och kunna fira gudstjänst i Ande och sanning (ur Provinsordningen kap 3, § 1).

I slutet av november kom beskedet att Missionsprovinsens konvent utsett mig till biskop, att under 2010 efterträda nuvarande missionsbiskop Arne Olsson.

Styrelse och medarbetare i ELM-BV har fått en ganska ingående presentation av min transit-situation. Eftersom jag fortfarande får frågor om händelseförloppet, känner jag behov av att – om så önskas – ge mitt vittnesbörd vidare. I dessa dokument framgår det att jag egentligen inte ser någon motsättning mellan ELM-BVs och Missionsprovinsens arbete. Stadgemässigt finns det gemensamma nämnare – på Bibelns och den evangelisk-lutherska bekännelsen grund – att på Jesu uppdrag befrämja Guds rikes utbredande i hem- och utland.

Vill du veta mer, kontakta mig via e-post: roland.gustafsson@elmbv.se

Det kristna livet innebär på sätt och vis också en transit-situation. Aposteln Paulus redogör för denna resa, såsom om vi redan vore framme – men ändå inte.

Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig (Fil. 3:20-21).

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning. Vi är därför alltid vid gott mod, fastän vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Ty vi lever här i tro, utan att se. Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren (2 Kor. 5:1-8).

Gud hjälpe oss att resan får en lycklig utgång! I och genom Kristus allena!

En kväll och en dag med undervisning återstår av den första veckans bibelskola i Chiclayo. Det är tredje året vi gör en sommarsatsning och två saker är nya för 2010. Dels har vi ökat från två till fyra veckor och dels har vi undervisning också på kvällen en dag per vecka. Läs mer »

Under några dagar har vi fått se Chiclayo – staden där vi ska arbeta och bo de närmaste åren. Det har varit positivt, främst därför att människorna är mycket vänliga. Särskilt församlingsmedlemmarna var mycket öppna och vänliga. Vi hade ett mycket roligt – och livligt! – nyårsfirande ihop uppe på taket till en av kyrklokalerna. Först firade vi enkel gudstjänst, för att sedan vid tolvslaget titta på raketer som brändes av. Dessutom brände man av någon anledning halmdockor vid tolvslaget. Det är en peruansk tradition som är ganska häftig!

En sak som varit frustrerande under de här dagarna har varit vår skraltiga spanska. Att läsa Bibeln på spanska går bra nu. Med lexikon i hand känner jag att det är riktigt uppbyggligt. Att tala spanska går också hyfsat. Ordförrådet är begränsat, och grammatiken bedrövlig, men jag blir ändå förstådd. Men att höra vad peruanerna säger – det är svårt! Det är mycket frustrerande. Vi vill så gärna lära känna människor, och höra dem berätta om sitt land och sin kultur. Vi ställer frågor och får respons. Men många gånger förstår vi inte vad de säger. Vissa gånger blir jag sur, andra uppgiven. Enda trösten är vi långsamt blir bättre. Det går i alla fall åt rätt håll. Detta är ett verkligt böneämne inför 2010 – att vi ska lära oss tala och förstå spanska på en tillfredsställande nivå!

Det är inte bara språkbarriären som skrämmer mig. Bibeln beskriver mission genom att tala om att människor tas ut från synden och förs till förlåtelsens rike, de rycks ur djävulens klor och blir Guds barn, de som är döda i synden får nytt liv genom Guds Ande. Men om detta är mission, då är det ju omöjligt svårt, tänker jag. Det går ju inte. Vi kan ju aldrig göra detta med människor. Hur trevliga och vänliga och spansktalande vi än blir kan vi aldrig föda en människa på nytt.

I morse föll mina ögon på en vers i Bibeln som gav mig nytt ljus över detta.

Simon Petrus sa: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Då svarade Jesus och sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas’ son; ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen (Matt 16)

När Petrus får upp ögonen för vem Jesus är, så är det inte någon människa som har visat honom det. Det är Gud själv! Ett Guds under är det när en människa kommer till tro. Att omvända en människa, det är så svårt att bara Guds Ande kan göra det. Men Jesus säger att hans Ord är Ande och liv. Och det betyder att när jag på min knaggliga spanska ger Guds Ord vidare så finns Guds Ande där! Och då kan det hända saker. Utan sådana löften från Gud hade jag aldrig vågat bli missionär. Men med ett sådant löfte i ryggen ska jag verkligen göra allt för att det första lära mig spanska, och för det andra ge evangeliet vidare till de vänliga människorna i Chiclayo.

/Mattias