Arkiv för maj, 2010

Eftersom Maggan rest till Lima ett par dagar har jag försökt göra åtminstone hälften av vad hon gör varje dag här hemma. Men hur som helst bestämde jag att Lovisa skulle komma lite senare än vanligt till skolan igår, eftersom det skulle vara maskerad i lillasyster Esters klass och därför skulle Ester börja först klockan nio. Lovisa gillade inte detta.

Hon satt bekymrad vid frukostbordet. Jag frågade lite försiktigt om hur många gånger hon kom för sent under förra läsåret. ”En gång” svarade hon bistert. Läs mer »

När tabernaklet skulle byggas och inredas utrustades en konsthantverkare, Besalel, på ett särskilt sätt för att genomföra uppdraget: Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk … (2 Mos. 31:3). En viss Oholiab blev hans medhjälpare, tillsammans med flera konstnärligt begåvade män. Läs mer »

Vad ska du göra om Sverige drabbas av krig? Kanske har du aldrig funderat på frågan. Jag tror inte att Sveriges beredskap är särskilt god. Det finns visserligen en militärmakt som säkert är redo, med flygvapen, marin och armé. Men hur är det med resten av befolkningen?

Nu är det väl inte så mycket som talar för att Sverige ska drabbas av en väpnad inom överskådlig framtid. Men jag funderar på vilken beredskap finns det i svensk kristenhet för ett andligt uppvaknande? Läs mer »

I vardagen händer en massa saker som inte går att förklara, och som kanske inte heller behöver förklaras. Men ibland händer flera saker på liknande sätt, så att man börjar ana ett mönster. Och man frågar sej ”Varför?”

Att våra två senaste volontärer i Chiclayo båda har haltat på grund av smärtor i en tå under sina sista veckor här är ett sådant märkligt samband. Elinore i december 2009 och Karin just nu. Kanske frestas man tänka att det kan ju vara en slump. Läs mer »

Jag heter Joel*. Jag är en pojke som fått gå igenom många svårigheter i mitt liv.

Jag föddes här i Kenya, i Nyeri distrikt. När jag var bara en månad gammal dog min pappa och jag var ensam med min mamma och min storasyster. Det var då som livet började bli svårt, för min pappas bror tog vårt hus och vår åker. Min mamma kunde inte göra annat än att lämna mig och min syster hos vår mormor. Jag var då fem år gammal.

Mormor tog mig till en förskola och jag hade det bra där. När jag gick i tvåan dog även min mamma. Jag kände mig mycket förvirrad och visste inte hur det skulle bli eller vad jag skulle göra. Min mammas bröder, alltså mina morbröder, började behandla mig illa och slå mig helt utan orsak. Så jag bestämde mig för att ge mig av till gatan. Jag var sju år då och tänkte att gatan måste vara den bästa platsen för mig, men jag hade fel. Livet på gatan var ett hårt liv. Jag var hungrig, saknade en plats att sova och blev jagad av polisen. Jag levde under stress och använde droger för att glömma mina problem. Men att använda droger var ingen lösning på mina problem på gatan.

När jag och några andra killar var på gatan träffade vi på några av personalen från Bethesda. De började prata med oss och sa att vi skulle gå till kyrkan där vi skulle få mat, och vatten för att tvätta våra kläder. Senare öppnades vägen för dem så att de kunde öppna ett rehabiliteringscenter för oss gatupojkar så att vi kunde komma dit och ”glömma” vårt gamla liv på gatan. Jag var en av dem som fick komma och på centret. Efter några dagar bestämde jag mig för att jag ville gå i skolan. Då fick jag flytta tillbaka hem till min mormor, för det fanns inte tillräckligt med platser på Bethesda, men jag fick allt jag behövde för att kunna börja skolan igen.

Men situationen hos min mormor hade inte förändrats, så jag sprang till slut tillbaka till gatan igen. Jag kämpade för att hitta en plats för mig där jag kunde fortsätta och avsluta min skolgång. Slutligen hittade jag ett barnhem där de kunde hjälpa mig tills jag slutat grundskolan. Och jag klarade min slutexamen! Sen fick jag också hjälp med skoluniform och skolavgiften för den första terminen på gymnasiet. Jag bodde i ett litet rum, men jag fick själv försöka få ihop pengar till hyran.

Mina problem började igen då och jag såg ingen annan utväg än att igen gå tillbaka till gatan. Där träffade jag ännu en gång några från Bethesda. Vi pratade och jag berättade för dem hur jag hade det. De tyckte att jag skulle komma tillbaka till dem. Så nu är jag där och jag hoppas att jag ska få möjlighet att fortsätta i skolan ytterligare en gång så att jag kan fortsätta att förändras och också så att jag kan hjälpa andra. Jag vet att Gud alltid finns där för varenda en av oss. Jag är mycket tacksam för alla som hjälp mig.

Hälsningar från Joel

*Joel heter egentligen något annat.

Tillägg av Sofia: Killen kommer att få hjälp av en sponsor via Bethesda. Vi hade inte planerat färdigt hur det skulle bli för honom när han skrev, så han visste inte det då. Han kommer att fortsätta på samma gymnasieskola som förut, men han kommer att bo på Bethesda och åka fram och tillbaka, nu när det regnar med matatu (minibuss) och annars genom att cykla. Vi önskar honom allt gott!

Efter drygt sex månaders språkstudier var det äntligen dags: jag skulle predika för första gången. Lite lätt nervös var jag, och även irriterad över att bristande språkkunskaper gjorde mig ganska bunden till det jag skrivit. Ändå får jag väl säga att jag är ganska nöjd efteråt. Mina åhörare verkar ha förstått mig, och det är ju huvudsaken. Att inte allt blir perfekt får man leva med.

Söndagens text handlade om Jesu himmelsfärd i Lukas och Apg. (Eftersom Kristi himmelsfärdsdag inte är helgdag i Peru firade vi denna helgdag först idag.) Och jag utgick från lärjungarnas reaktion på avskedet till Jesus: de blev först stående tittande mot himlen, liksom för att på något sätt hålla kvar den synlige Jesus. Men efter att änglarna påmint dem om Jesu löfte så vände de tillbaka till Jerusalem i stor glädje. Så är det också med våra avsked: ibland är de sorgliga, man liksom försöker hålla kvar den man tycker om med blicken. Men vet man att man snart ska ses igen kan sorgen bytas till tillförsikt. Jesus kommer snart tillbaka! Men under väntetiden är vi inte utan Guds närvaro – Jesus har ju sänt oss den helige Ande. Han är med oss som en Hjälpare på vägen, och han ger oss också kraft att ge vittnesbördet om Jesus vidare till andra. Veckan före pingst är därför en utmärkt tid att särskilt fokusera på bönen: ”Låt ditt rike komma”, eller ”låt din helige Ande komma över oss”!

//Mattias

I söndags var det äntligen dags – vi firade gudstjänst i Cerropon! Läs mer »

Helgen som gick tillbringade jag i Saino pastorat. Detta område drabbades hårt av oroligheterna efter valet. Fortfarande nu, två år efter fredsfördraget har många inte återvänt för att bo på sina marker även om man odlar där. Jag har frågat några av våra kristna vad de menar skulle hjälpa till att stärka freden. Det vanligaste svaret är; ” Vi behöver predika evangeliet så att människor ser varandra som bröder och systrar i Kristus.” Men också; ”Fattigdomen behöver bekämpas.”
Från början var det meningen att biskop Obare skulle besöka området men det blev flyttat till nästa helg. Eftersom jag bokat helgen där så planerade vi in några hembesök i de församlingar som är mest avlägsna. Vi var fyra personer som startade tillsammans från Kuresoi, byn som är centralort i området. Längs vägen plockade vi upp ytterligare en evangelist. I det första hemmet vi besökte bor en av våra unga kristna mammor som också är söndagsskollärare. När vi kom dit blev vi allra först ombedda att besöka en granne som var sjuk och behövde förbön. Väl tillbaka hade jag en kort lektion om vad det innebär att vara kristen. Några av de cirka tio personer som var med är inte kristna. Speciellt en av dem lyssnade mycket uppmärksamt. Vi ber att han vågar ta emot Kristus.
I närheten av hemmet finns ett stort flyktingläger. Dessa människor har tvingats lämna sina hem eftersom regeringen bestämt att skogen, Mau Forest, måste återställas och återplanteras för att man ska få regn och tillräckligt med vatten. På ytterligare ett ställe finns ett sådant stort läger, med om jag förstått rätt ca 1000 personer. Prästen Jeremiah Nyangau som var med sa att vi bör planera in ett besök där. Det vore säkert ett bra sätt att visa Kristi kärlek.
Redan på fredagen när jag körde upp till Kuresoi var det regnigt. Det betyder att vägarna blir leriga och det hade gjort att en lastbil fastnat i en av backarna. När vi kom dit hade de bogserat loss den lastbilen och höll på att lasta veden som den haft med sig på ett traktorsläp. Efter kanske en halvtimmes väntan kunde vi försiktigt ta oss förbi. Efter en hel del slirande men med goda råd från en av mina passagerare som kände till vägen kom vi slutligen fram. Även under lördagen regnade det mycket och likaså på söndagen. Jag var många gånger glad och tacksam till Gud för att jag får ha en så bra fyrhjulsdriven bil! Mina passagerare under helgen sa ett par gånger att för en sådan här bil är även en lerväg som en asfaltväg! Tack alla ni som bidrog till att vi kunde köpa den för drygt ett år sedan!
Be för Saino pastorat! Be att de kristna kan hålla sams och att de får vara vittnen för Kristus!

Kerstin Nilsson

Tidningen Dagen uppmärksammade i förra veckan ett beslut och uttalande från den Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT).

Läs mer »

Andra söndagen i maj är en stor högtidsdag i Peru: Día de la Madre – Mors dag. Det märks i affärer och reklam redan i mitten av april och i skolor och församlingar planeras olika aktiviteter för att uppmärksamma mammorna. En del kanske tycker att det verkar hysteriskt, men jag måste säga att jag gillar det peruanska morsdagsfirandet.

Lite statistik: 94% av peruanerna svarar rätt på frågan ”När infaller Morsdag?”, 85% svarar vidare att de firar Mors dag. Läs mer »