Arkiv för juni, 2010

Kommer ni ihåg att jag skrev om vår sjuka lilla pojke? Han är inte sjuk längre. Han har inte ont längre. Nu har han det äntligen riktigt bra, men vi har saknad och smärta i våra hjärtan.

Lawrence dog i torsdags. Som jag skrev förut så blev han ju inlagd på sjukhuset. Han repade sig så pass att han fick komma hem till sin moster på fredagen för två veckor sedan. Vi planerade att han skulle vara där över helgen för att hämta mer krafter och sen skulle han komma tillbaka till Bethesda och skolan. Elizabeth och jag åkte för att hämta honom på tisdagen i förra veckan.

Mosterns lilla lerhus är bara ett rum med ett litet kök bakom. Sängen är dold bakom ett skynke upphängt på ett snöre. Lawrence låg i sängen när vi kom. För varje andetag han tog jämrade han sig. Huvudvärken var svår.

Han kom aldrig tillbaka till Bethesda, vi åkte till sjukhuset. Benen bar honom inte längre, så Elizabeth och jag skiftades om att bära honom. Men han var alltför lätt, tolv år och 21 kilo… Han blev inlagd igen och mostern stannade med honom på sjukhuset. Vi var ändå optimistiska och tänkte att om han bara får börja med bromsmediciner mot sin HIV så kommer han snart vara mycket bättre, men han påbörjade aldrig medicineringen. I fredags förmiddag fick vi beskedet att han dött.

Imorgon är det begravning hemma hos morföräldrarna i Kipkelion, cirka två timmar från Nakuru. Vi har fått låna en buss med chaufför för att alla Bethesda-pojkar, all personal, några av grannarna och lärarna på skolan ska kunna åka med. Killarna har varit hemma från skolan ett par dagar för att förbereda sitt farväl av deras vän.

Idag kom jag ut till Bethesda när de hade sångövning. De sjöng samma sång som de försökte sjunga i kyrkan i söndags när de precis fått reda på att Lawrence lämnat dem. Då kunde de inte sjunga, men de gick fram med sina sångböcker och församlingen hjälpte dem att sjunga; ”Bwana, U sehemu yangu”. Jag försökte sjunga med, men tårarna trängde på. I sista versen sjöng vi (fritt översatt):

Led mig på resan / För du mig framåt / Och vid porten till himmelen / Går jag in med Dig / Tillsammans med Dig / Tillsammans med Dig / Vid porten till himmelen / Går jag in med Dig

Tack till alla er som bett för Lawrence medan han var sjuk. Gud hjälpte honom inte på det sätt som vi tyckte, men vår Bethesdavolontär sa: Gud såg att det var för mycket smärta, så Han tog honom hem!

Är mission något för evangeliskt-lutherskt kristna?

Läs mer »

Igår skrev jag om en av våra flickor och att vi hittat henne. Idag var hon på besök i skolan och rektorn och jag pratade med henne en lång stund. Ett tag verkade det som om vi skulle behöva söka ett rum för henne att hyra eftersom hon menade att hon inte var välkommen hem till sin bror där hon egentligen har sitt hem. Men slutligen fick rektorn tag på brodern per telefon och vi träffade honom vid vägen. Efter ett kort samtal var det klart att hon var välkommen hem och att hon kunde komma direkt. Så jag följde henne för att hämta lite kläder och hennes hälsokort. Sedan gick vi uppför backen och tilll broderns hem. Att få se henne välkomnad med en stor kram av svägerskan och höra svägerskan berätta lite gjorde att jag har gott hopp om att det ska lösa sig för henne. Hon var uträknad till att föda idag. Nu får vi se när det blir.
Tack gode Gud för att hon är hemma igen! Och tack för att hon inte längre är i det området av Chesinende by som är känt för dryckenskap och prostitution!!

Kerstin Nilsson

Rektorn bad mig följa med och leta efter en av våra flickor som inte kommit till skolan sen i maj. Hon är föräldralös och rektorn visste att hon är gravid och skulle finnas i byn någonstans. Vi for dit, pratade med den hon skulle bo hos och med några andra. Men ingen visste var hon var, sa de i alla fall. Eftersom det är nära den tid hon skulle föda försökte vi också fråga på ett antal kliniker – men inget napp. Innan rektorn skulle åka hem satte vi oss i rektorns bil och bad för flickan, för dem vi frågat och framför allt att Herren skulle hålla sin skyddande hand över henne. Sedan for rektorn hem till Kericho och jag gick till posten och började sedan gå hemåt.
Tankarna var många, tanken på abort även sena sådana är aldrig långt borta även om graviditeten gått långt, självmord skulle också kunna vara en möjlighet i en situation som hennes med övergivenhet och oro för framtiden.
Jag hade bara kommit en liten bit över bron nere vid byn så ringde min telefon. Det var från hennes vän där hon bott. Hon var kommen dit. Så jag vände och gick tillbaka. På vägen messade jag rektorn som blev väldigt glad.
Jag pratade lite med flickan, försökte få veta lite mer om hennes relation till barnets far och hans familj. Hon fick också prata med rektorn på telefon. Hon bestämde med rektorn att hon skulle komma till skolan imorgon. Så bad vi tillsammans och la hennes framtid i Herrens händer.
Be för våra flickor att de ska våga och vilja säga nej till relationer med män och pojkar.
Be också för dem som blir gravida att de ska våga söka hjälp.
Och be för oss på skolan att vi får vishet och kraft att hjälpa på ett rätt sätt, båda med undervisning för att förhindra graviditeter och med hjälp och stöd för dem som trots allt blir gravida.
Kerstin Nilsson

Under våren har jag informerat om Edinburgh 1910-2010.

Konferensen i Edinburgh avslutades för drygt en vecka sedan. Tidningen Dagen har varit på plats och rapporterat i ett antal artiklar.

Ny vision i Edinburgh? Läs mer »

”Härmed förklarar jag det teologiska seminariet invigt!” Förra veckan var det äntligen dags: i Arequipa invigdes SETELA, Seminario Teológico Luterano Andino, ett evangeliskt-lutherskt seminarium i västra Sydamerika. Själv hade jag privilegiet att få vara där och delta i glädjen… Läs mer »

Var med oss i tankar och böner för en av våra pojkar som är sjuk. Han var sjuk redan när han kom till oss i början av det här året. Han kom via barnhäktet och med sig därifrån hade han medicin för tuberkulos. Då var han ganska okej, även om han inte var lika livlig som de andra killarna. Han orkade inte hålla samma takt, och han var alltid den som kom sist från skolan.

För omkring två veckor sedan började han känna sig sämre, han klagade på tung huvudvärk. Vi ringde till familjen och en ingift morbror kom. Det bestämdes att morbrodern skulle ta honom till sjukhuset. De åkte, och sen hörde vi ingenting.

I mitten av förra veckan började Elizabeth undra vad som egentligen hänt. Vi visste ju inte hur pojken mådde. Hon ringde hemmet, som ligger strax utanför Nakuru, och fick reda på att han var hemma, men att han fortfarande inte mådde bra. I torsdags åkte hon och Getoi dit. De hittade honom sovande tvärs över två stolar. Han var mycket svag, kunde inte stå för sig själv och kunde inte fokusera blicken.

Elizabeth ringde då mig och jag kom med bilen och körde dem till sjukhuset. Pojken blev omedelbart inlagd och han ligger fortfarande inne. Jag kom från sjukhuset för bara trettio minuter sedan efter ett kort besök där. Han är fortfarande mycket trött och svag även om det blivit lite bättre, men han äter nästan ingenting. De har tagit endel prover, men vi har fortfarande inte fått resultaten av dem.

Så alla ni Bethesda-vänner som ber; var tillsammans med oss i bön för pojken. Be också för hans familj (han är föräldralös, men han har en bror, en mormor, minst två mostrar och en morbror), be att de ska visa honom mer omsorg och kärlek.

Tack för ert stöd!

/Sofia

Under snart fyra år har jag bloggat om missionärslivet i Peru. Ambitionen har varit att ofta upplysa, ibland uppbygga och någon gång underhålla. Snart är det dags för oss att flytta till ett annat land. Ett som för större delen av familjen är ganska okänt, lite skrämmande och fullt med människor man inte riktigt känner. Läskigt! Vi ska flytta till Sverige. Passerar antagligen gränsen till Svea rike via Öresundsbron den 14 juli.

Flytten innebär också många avsked. Lika jobbigt för barnen som för Maggan och mej. Skola, församling, kollegor och vänner försvinner allt på en gång. Det tar på krafterna att börja packa. Läs mer »

Förra veckan var det dags att köra upp – igen! Precis som för tio år sedan blev jag granskad för att se om min förmåga att manövrera bilar var tillräckligt god. Och det var den, lyckligtvis. Eftersom jag i Sverige kört bil i tio år skulle det ha varit minst sagt tråkigt att upptäcka motsatsen… Läs mer »