Ett fint välkomnande i Nakuru, Kenya

Ett fint välkomnande i Nakuru, Kenya

Mina första dagar i Kenya har varit händelserika och omtumlande! Men på ett bra sätt. Som alltid när man kommer till ett nytt land är det många nya intryck, kombinerat med en känsla av förvirring och vilsenhet. Allt är så främmande men det är ju det som är spännande också! Kenyanerna har gett oss ett fint välkomnande. Speciellt Lucy, en lärare från Bethesda, har tagit oss under sina vingar. ”You are like my daughters now”, sa hon idag. Hon ser verkligen till att vi har allt vi behöver!

Idag var vi på gudstjänst i Pangani Church. Jag och Malin fick gå fram och presentera oss. Vi hade lärt oss ett par fraser av Rakel: ”Bwana asifiwe” (Prisa Herren) och ”Habari zenu” (typ, hur mår ni) och fick ett härligt gensvar från församlingen. Lucy översatte predikan för oss, sedan var det mycket lovsång. Bland annat så sjöng vi ”Vilken vän jag fann i Jesus”, på Swahili. Det kändes fint att känna igen en sång.

Efter gudstjänsten blev vi bjudna på mat hos Elisabeth, en kvinna som också arbetar på Bethesda. Det blev en god gryta med ris, grönsaker och linser, med chapatibröd till. Runt oss satt en massa söta barn som stirrade på oss med stora, mörka ögon. Malin tog några bilder, vilket de tyckte var väldigt spännande, och vi fick möjlighet att säga våra första: ”Unaitwa nani” (vad heter du). Barnen verkade tycka det var väldigt roligt när vi försökte prata swahili med dem. Några vuxna från församlingen försökte lära oss lite. Jag och Malin letade febrilt i minnet efter de få fraser vi kan hittills och de var väldigt uppmuntrande. Minsta lilla ord verkade imponera på dem. När jag sa: ”Sema polepole…?” (prata långsamt) brast de dock ut i ett hjärtligt skratt.

På väg hem åkte vi i en bil tillsammans med tre andra vuxna och fyra barn. Vi var alltså nio personer sammanlagt! Men det var bara en liten bit, sedan hoppade majoriteten av resenärerna av. Det såg dock väldigt roligt ut med alla kenyanska barn som satt och guppade i knäet på de vuxna, fullständigt obekymrade. Lite senare fick jag ha en liten tvåårig flicka i knäet som somnade mot min arm. Det verkar som om kenyanerna finner sig i de flesta situationer. Jag och Malin förundras också över deras fridfulla gångstil. De liksom gungar fram, som om de går i takt till musik, och har ett särskilt lugn eller en ”grace” över sig. Det, trots det stora kaoset på gatorna med människor och bilar som kämpar för att ta sig fram. Jag och Malin har nog mycket att lära oss där. Jag känner mig fortfarande inte riktigt bekväm med att kliva ut på en gata utan övergångsställe och med bilar, tuk-tuks och matatus som följer sina egna lagar, men kenyanerna vet precis hur de ska göra och när de ska gå.

Det var en liten glimt från de första dagarna här. Jag känner mig väldigt välsignad och tacksam över de människor jag fått träffa och att allt gått så bra. Imorgon börjar vår Swahili-kurs, det ser jag fram emot!

Här kommer några bilder som Malin tagit:

IMG_0041IMG_0045IMG_0046IMG_0056

/Amanda Mattsson, volontär i Kenya

 

 

4 reaktioner till “Ett fint välkomnande i Nakuru, Kenya”

  1. Härligt att läsa! Fint att ni har det så bra. Och om bara ett litet tag kommer du korsa gatorna på samma sätt som kenyanerna som om det var det mest självklara sättet 😉

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved