Blott en dag

Nu är det nästan fem månader sedan vi lämnade Sverige. Att åka ut som missionär har för mig varit lite som att mattan plötsligt drogs undan under mina fötter (fast jag godkände att det skulle hända) – allt som varit välbekant, tryggt och säkert byttes mot nytt språk, ny kultur, ny umgängeskrets. Allt nytt, obekant och främmande, och därmed till viss del skrämmande. Dessutom åkte jag ut som höggravid och har sedan två månader försökt anpassa mig till livet som tvåbarnsmamma, vilket jag tror skulle varit en påfrestning även i Sverige, även om allt runtomkring hade fortsatt vara välbekant. 

Vi har på flera sätt landat här i Arequipa och trivs med livet, samtidigt som vi vet att detta också är en del av vår förberedelse inför vårt egentligen uppdrag i Chiclayo. Och inför det livet finns det tusen saker jag kan oroa mig för: hur ska jag stå ut med värmen och dammet? Hur kommer vi trivas med arbetet, vad blir våra konkreta arbetsuppgifter? Kommer vi ha lärt oss tillräckligt med spanska? Hur ska barnen trivas? Får vi goda vänner? Osv osv… Det nya och okända fortsätter. 

Jag har funderat mycket på skillnaden mellan hur vårt liv är här nu och hur det hade kunnat vara om vi stannat i Sverige. Och sanningen är ju den att även i Sverige så hade jag inte kunnat veta hur livet skulle te sig. Även om mycket vore välbekant på ett sätt som det inte är här så är det en illusion att tro att jag skulle ha vetat hur livet skulle bli i Sverige, att jag kan ha kontroll på min tillvaro. Vi vet aldrig vad livet för med sig till oss… Den stora skillnaden är att i Sverige så hade jag kunnat fortsätta leva med den illusionen – att bli missionär har gjort det omöjligt. 

Många gånger önskar jag att jag kunde vara som våra barn, som lever så mycket i nuet och inte oroar sig för framtiden. Hela detta år har jag jobbat för det, att ta ”blott en dag, ett ögonblick i sänder” och lämna framtiden i vår himmelske Fars händer. Det är en svår skola men jag tycker ändå att jag kommit en bit på väg. Tyvärr är det väl så att jag som människa aldrig kommer kunna sluta oroa mig helt och hållet, men jag ber och önskar att de erfarenheter av Guds omsorg som Han redan visat oss på så många sätt i detta vårt nya liv som missionärer ska lämna spår i mig som aldrig försvinner.  

Lisa Unosson, Peru

PS: Om du vill följa mig och Hjalmar genom våra böne- och informationsmail så hör av dig till lisa.unosson@elmbv.se. 

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 + tre =

© 2017 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved