Döende lungor och hänförda ögon

Döende lungor och hänförda ögon

10

Jul 2017

Hej! Ebba här igen. Denna gång är jag tre dagar sen med mitt blogginlägg. Nu ska jag berätta om när vi besökte, vad det sägs, världens tredje högsta vattenfall, Gocta.

Dagen började med stora förhoppningar och en längtan efter en fet naturupplevelse. Det fryser här uppe i bergen. Vi alla är klädda i många lager och är redo för en fet dag i Amazonasdjungeln. Väl inne i taxibussen träffar vi vår nya guide, Ernando, en go gammal vegetarisk gubbe som tillskillnad från många i detta landet kan flytande engelska. Vägen ner till djungeln går igenom den otroligt iögonfallande bergskedjan Anderna. Tittar man ut ur bilfönstret möts man av de sjukaste bergsvyerna någonsin; stora bergstoppar täckt i grönt och upplysta av solljuset. När vi hoppar ut ur bilen beställer vi maten vi senare ska äta medan vi blir informerade om att vi ska gå två timmar för att komma till ett vattenfall.

Vandringen började och den visade sig vara en aning längre än väntat. De i gruppen med god syreupptagningsförmåga (det vill säga alla förutom jag och Sara) kämpade muntert på, njöt utav utsikten och utbrast olika former av ”wow-ljud” allt eftersom vyerna visade sig. Vi andra fokuserade mest på att sätta den ena foten framför den andra och på att få tillräckligt mycket luft i lungorna för att inte svimma. Väl framme vid vattenfallet kändes allt så sjukt värt. Vi var nästan alla överrens om att det var den mest fantastiska naturupplevelse vi haft i våra liv. Återigen; HUR skulle detta kunna komma till av sig själv?! Det finns helt klart en designer som tänkt till här. Wow.

Efter klättring på stenar, simning i det 8 grader kalla vattnet under fallet, ca 511 bilder och ännu fler utrop utav ”wow”, så började vandringen hemåt igen. För mig och Sara var det en pers som hette duga. Utan någon som helst mat i magen (fråga oss inte varför vi skippade frullen just den dagen) och svaga lungor kämpade vi oss hemåt. Citat Sara: ”Detta är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv”. Trots det var det värt, tyckte Sara och vi andra, när vi väl fick lite mat i magen efteråt. Med andra ord erbjöd dagen en helt obeskrivlig naturupplevelse som vi sent kommer att glömma.

Det var allt för mig den här gången, ha det gött! Hälsningar Ebbzki

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2017 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved