Emmanuel Children´s home

Ny plats, nya kollegor och nya barn. Igår skjutsade George oss hit till Matongo och här ska vi vara fram till 22 december, tror jag att det blir. Vi har fått vårt egna lilla hus med vardagsrum/sovrum, kök och toalett, lagom stort för oss två. Vi har även fått ett husdjur, en ödla som kryper rundor här på väggarna. När vi kom försökte jag jaga ut den, men gav upp med det. Nu får han bo kvar här istället, han har till och med fått ett namn: Frasse.

Både jag och Ester kände oss vilsna när vi kom igår, hade inte direkt koll på någonting eller någon. Var är vi? Vad gör vi här? Kommer vi komma in i en vardag här? Frågorna var många och det är egentligen inte så konstigt då allting var och är nytt för oss, men det är nog första gången sedan vi kom till Kenya som jag verkligen känt mig totalt vilse. Framförallt gårdagen innehöll mycket känslor och tankar och det gjorde även denna morgonen, men ikväll känns det inte lika tufft. Förhoppningsvis fortsätter det på detta hållet, att det blir lättare och lättare ju mer vi kommer in i vardagen här.

Lite om barnhemmet och våra två första dagar här:

Under eftermiddagen igår och hela dagen idag har vi varit på Emmanuel children´s home som är barnhemmet vi ska vara på nu. Barnhemmet startades och drivs av kyrkan i Finland, ansvarige för barnhemmet är en finsk man men annars är det kenyaner som arbetar där. Det bor 23 barn mellan 2 och 8 år på Emmanuel och de har bott där olika lång tid. Barnen bor där av olika anledningar, tex. att föräldrarna inte kan ta hand om barnen eller har föräldrarna gått bort. Personalen består av ett team på 14 personer, de har sina olika uppgifter och arbetar i skift. Där är alltid personal under både dag och natt som finns till för barnen, tvättar, lagar mat och fixar för dem. Och nu vi två, jag och Ester som volontärer.

Vårt hus ligger inte precis bredvid barnhemmet, när vi går till Emmanuel kan barnen se när vi kommer och de springer verkligen mot oss och tar våra händer. Hand i hand går vi in på gården, börjar leka och stoja rundor. Vi har bara varit här i ett och halvt dygn men barnen är som att vi har varit här mycket längre, vilket egentligen är ganska härligt och det får mig att känna mig välkommen. Barnen pratar bara swahili så nu får vi minsann öva på riktigt, lärorikt och utmanande. Jag tycker det är roligt med språk och försöker lära mig swahili, har lärt mig lite men nu får jag förhoppningsvis komma in i det mer. Barnen är bra lärare, de använder lite lättare fraser och kan säga samma sak flera gånger om tills vi kopplat i alla fall en del av vad de vill få fram. Förutom att öva på swahili har vi lekt i massor; cyklat, spelat memory, byggt sandslott som vi dekorerat med blommor och blad, lekt med dockor, bollar och så mycket mer. Vi hinner med en hel del under en dag, men hur mycket vi hinner med är egentligen inte det viktiga utan det viktiga är att finnas till och vara med i deras vardag just nu.

Just nu känns det mer utmanande än tidigare känslomässigt, men jag hoppas att vi ska kunna ta vara på tiden som vi har här och komma in i en vardag tillsammans med barnen och personalen. Vi får ge det tid och ta dag för dag, barnen har enligt mig en förmåga att få en på andra tankar genom lek, kärlek och deras närvaro. Det gör verkligen mycket!

/Julia Nilsson, Kenya