En sprucken kofångare

I onsdags hade jag ett dagsprogram som inte hade några som helst förutsättningar att gå ihop. Redan i början av dagen var jag frustrerad över detta. Och under förmiddagen började jag dessutom bli stressad. En av alla saker som skulle göras var att missionens minibuss, en vit Toyota Hiace skulle till verkstaden. På vägen dit skulle jag som hastigast in på skattekontoret – men när jag tittade på nummerlappen jag fick insåg jag att var 160 nummer före mej (=minst två timmar i kö). Jag gav upp den idén, satte mej i bussen och körde vidare. I nästa gatukorsning hände det: Jag svänger för snävt och stöter ihop med en taxibil, en liten en av modellen Daewoo Tico (se min blogg om små bilar från 7 maj).

Jag stiger ur Toyotan och ber taxichauffören så om ursäkt. Han stönar, pekar på en repad och sprucken kofångare av plast (det är väl egentligen bara en prydnad). Jag erkänner ännu en gång att det var mitt, och bara mitt fel, och frågar försynt om han har en aning om vad det kan kosta att laga. Han tvekar och så säger han: ”–Minst 10 soles! Minst!”

Mitt samvete tvingar mej att betala 20 soles. Då skiner han upp, ler och tackar. Tanken slår mej: ”–Han kommer be mej köra på honom igen.” Det gör han inte, men han kör nöjd därifrån. Och det gör jag också, och funderar på vad det skulle kostat i pengar och pappersarbete om det samma hade hänt mej när jag körde någon av Landstinget Hallands leasingbilar.

(10 soles motsvarar ungefär 22 svenska kronor.)

+Erik

>