Ofta hör om man ju talas om eller erfar hur någon lyckas med något, det kan egentligen vara lite vad som helst, exempel en god kaka, ett god relation eller en högt uppsatt träningsmål. Frågan som då ibland ställs, för att få svar på hur framgången kunde vara möjlig, kan vara ” vad är hemligheten bakom?”. Här i Peru är det förstås inte en god kaka vi kämpar för att lyckas med, men vi har under de månader vi levt här börjat erfara några ingredienser som kan behövas för att man ska nå målet att känna att det är lite mer likt ett hem. Att känna att man skapar sig ett ”hemma” även här är nämligen något som man har behov av för att känna att man trivs. Visserligen lever vi en väldigt globaliserad tid och historiskt har vi nog aldrig haft så mycket likheter och kunskaper om varandra som nu vad gäller exempelvis musik, mode, mat. Men de kulturella skillnader går ändå djupare än så och på vissa områden finns stora skillnader mellan peruaner och svenskar. Så innan jag beskriver vilka ingredienser som gör att det är lättare att känna sig som hemma så ska ni få ett smakprov på hur den latinamerikanska livsstilen kan te sig, för att ni på så vis lättare kan förstå vilka omständigheter vi har att jobba med.

En 1-års födelsedag ”kröntes” med en bild tillsammans med en gringa. Kvinnor/mammor i Peru gillar verkligen våra blonda små barn. Vi gillar deras.

Här i Peru har ”24/7-samhället” för oss fått en helt ny innebörd. Peruanernas vakna liv verkar för oss många gånger pågå konstant under dygnets alla timmar. Här finns inget som heter ”Stör inte dina grannar efter kl 22”. Det verkar inte som om peruanerna vet vad det är, åtminstone inte våra grannar: De som jobbar kan ha arbetstid likaväl måndag morgon som långfredagskväll. Barnkalasen kan börja kl 21. Om man själv vaknar till runt 01:30 hör man barn leka i lägenheterna intill – vardag som helg. Och är det inte barnen så kan en granne få för sig att det känns lämpligt att sätta på radion 02:50. Festen 50 m längre ner på gatan låter musiken skråla i volym ”jättehögt” så att vi kl 02:00 på natten kan känna vibrationerna från basen i våra sängar. Har man sedan otur kan sedan tuppen som bor i ytterligare ett annat grannhus tro att det är dags att vakna 04:50 och gala med ett aldrig så tydligt kuckeliku. Däremellan kan diverse billarm gå igång (gärna samma bil tre gånger per dag) eller någon känna att nu är det dags att borra det där hålet i väggen som uppenbart aldrig blir gjort annars.
Kanske fångar ni lite av stämningen? Självklart händer inte allt under en och samma natt men ändå är det ovant. Tacksamt nog har vi en god förmåga att somna om så det går ingen nöd på oss. Däremot förstår man det inte helt. Speciellt inte när vi häromkvällen befann oss på vårt lägenhetshus tak, kl var 17:45, barnen lekte och en man kom och undrade om vi kunde ”por favor” vara lite tysta. På frågan varför: folk sover. Sådant övergår vårt förstånd och barnen fick också fortsätta leka. Någon måtta får det vara på kulturanpassningen ;). Men det ska också tilläggas att detta totalt annorlunda också har sin charm.

Så för att återgå till temat för bloggen, vad behövs för att vi på trots av den och andra kulturella skillnader ska kunna känna oss mer som hemma? En ingrediens i det är för oss att ha relationer med människor som finns runt den plats där man själv bor. Att kunna bjuda hem vänner och låta de få sitta vid sitt eget matbord gör att hemmet får mer liv och det upplevs bli mer definierat som just ett hem. Detta får vi exempelvis en gång i veckan då Janne och Annis kommer över på gemensamt bibelstudium. Av den anledningen var det också en väldig glädje när NUM:s representant Mattias, tillika en älskad storebror ”Matti” , nyligen var på besök, satt vid vårt bord och delade tankar om livet, tron och mission.

Vänskapen med Janne och Annis är hela familjen glad för. Clara är fortsatt väldigt glad i Janne och Filip.

Vår käre bror fick gärna ”känna sig som hemma” hos oss. Tack för alla goda samtal Matti!

En stor förutsättning för att kunna bygga relationer och få ett kontaktnät och därmed känna sig mer hemma är att det finns en andra ingrediens: god kommunikation. Här är vår knappa spanska inte det bästa verktyget. Men man blir desto gladare när medlemmarna i de olika församlingarna försöker prata med oss. Många visar intresse för oss, talar långsamt, vill försöka förstå vad vi säger osv. Det betyder mycket! På så vis kan man få till en form av kommunikation ändå. (Med denna erfarenhet förstår man också än mer behovet av det många församlingar i Sverige arbetar med – språkcafè eller liknande. Ett viktigt arbete som just skapar förutsättningar för att ta sig tid för att kommunicera och skapa relationer).

Gemenskap vid ”det andra bordet” (lunchbordet) under den sammanlysta påskdagsgudstjänsten. Tid för relationsbyggande!

Ytterligare en ingrediens i sammanhanget är att skapa förutsättningar för att känna trygghet. När allt till en början är okänt så behöver man i möjligaste mån skapa strukturer och rutiner för att det man själv kan kontrollera ska bli förutsägbart. Är de tydliga kan man vila i dem och därmed uppleva en större trygghet. För vår del innebär det att vi mer och mer försöker få rutiner in i vardagen. Henrik har på förhand tydliga rutiner i och med att tiderna för skolan är samma vecka efter vecka. Men även Beccy har nu mer en tydlig struktur över veckan och därmed en större känsla av att tillvaron här kan kännas som ett hem.

En av rutinerna som Beccy och flickorna har i sin vardag är att varje torsdag åka till San Antonio och förskolan i kyrkan. Härligt med många barn.

Stundvis kan även dessa insikter samtidigt vara de orsaker till varför man kan känna att hemmet i Sverige saknas oss. Där har vi ju så många goda relationer med människor, där kan vi kommunicera flytande på vårt modersmål och där upplever vi rent generellt en större trygghet. Samtidigt slår det en att även den upplevda tryggheten i Sverige också kan vara temporär. För tänker man efter så finns det även i Sverige många exempel på brist i relationer i form av upplevd ensamhet, brustna relationer, bristfällig kommunikation och en trygghet som kan slås i spillror bara för att exempelvis en enda terrorist väljer att göra handling av sina ondskefulla planer, så som nyligen var fallet i Stockholm. Var ska man då i denna värld hitta hem helt och fullt? Här har också en större insikt kommit till mig att vi tacksamt nog kan få lov att lyfta blicken från denna jord. Vi kan se mot himlen och därmed påminnas om det hem som är det fullkomliga hemmet. Livet här kan och ska kanske inte kännas som hemma fullt ut eftersom det inte heller är vårt riktiga hem. Vi behöver inte förlita oss på vårt svenska medborgarskap eftersom vi har ”vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare” (Fil 3:20). Vilket medborgarskap! Och vilken nåd att få veta den hemligheten bakom att fullt ut en dag få känna sig hemma! Att få hoppas komma till en plats som har alla ingredienser av vad ett gott hem är!

Men innan vi får lov att leva i fullkomliga relationer, i fullkomlig kommunikation och fullkomlig trygghet hemma hos Jesus så får vi be att fler människor på vår jord blir medborgare i himlen. Och vi får försöka leva med dessa goda ingredienser redan här, oavsett var på jorden vi är, och på så vis få det lite mer hemlikt – för att också därmed få en försmak av himlen.

Beccy, Henrik, Mathea och Clara