Att ha barn i en peruansk skola är spännande, lärorikt och tålamodsprövande. Våra tjejer går i en kristen friskola. Ungefär hälften av Perus skolor är vad man i Sverige skulle kalla friskolor, med den skillnaden att de flesta av dem inte får något ekonomiskt stöd från stat eller kommun. En viktigt insikt för oss föräldrar när det gäller skolorna här jämfört med skolor i Sverige var att annorlunda inte betyder sämre. Många saker är annorlunda i en peruansk skola jämför med en svensk, men bara en del av allt det annorlunda är sämre. Annat är bara ett annat sätt att arbeta på. Och ytterligare något är bättre!
Lovisa går i första klass. Hon är just igång med att lära sej läsa. Spanskan har bara fem volkaler och ett ganska regelbundet uttal, så pedagogiken går ut på att lära sej att kombinera stavelser, istället för att ”ljuda” bokstav för bokstav. När man tänker efter så är svenska ett ganska krångligt språk med alla sina olika vokalljud och märkliga stavningar (sj- sk- skj-, stj- o s v). Det är så kul att se Lovisa glädje över att plötsligt få tillgång till en ny ”värld”. Plötsligt betyder skyltar någonting. Och hon kan själv läsa på tavlan i hallen vad vi ska ha för middag.

Skrivningen då? Jovisst hon lär sej mycket där också. Krånglig ”skrivstil” är det som gäller i skolan. Jag vet inte om jag tycker idé är så lysande, det där med skrivstil. Särskilt inte som ett stående inslag i skrivträningen är att skriva av texter från vita tavlan som barnen inte förstår innebörden av. Annorlunda, och kanske sämre.

Andra ämnen på Lovisas schema är bild, musik, idrott och schack. Sån't gillar hon. Mindre populärt är engelskan. Hon är ganska duktigt, men jag förstår henne (och känner mej lite skyldig som pappa) när hon konstaterar att det räcker väl med svenska och spanska.

Ester går i förskolan. En grupp för fyraåringer, även om det nu verkar som några treåringar ska inkorporeras i gruppen. De hade en egen klass, men den var så liten att skolan inte har råd att ha den kvar. Hoppas det ändå blir bra. Ester gillar sin fröken, vars ord förstås är viktigare än mammas och pappas (allt är inte annorlunda). Också Ester jobbar med bokstäver, med siffrorna och med engelska. Till skillnad mot storasyster älskar hon engelska. Mother, father, sister, baby brother, blue, green, red, yellow... Ordförrådet byggs på allt eftersom.

[Oj, jag märker att blogginlägget börjar bli långt, och riskerar i att bli någon slags egenterapi. Bäst jag rundar av. Om Ni vill läsa mer om peruansk skola, så säj till.]

Vi är hursomhelst glada och tacksamma över tjejernas skola, och inte minst deras goa lärare som båda är duktiga på att se barnen och uppmuntra dem. Och vi är glada över att ha råd att ha barnen i en bra skola. För tyvärr är inte alla skolor i Peru lika bra.

Erik

Tags: missionärsbarn | friskola | peruansk skola | Chiclayo | skola