Samma sak drabbade Stefanus. Efter en mäktig predikan förföljs och stenas han till döds. Hans sista vittnesbörd genomsyras av evangelium – Herre, ställ dem inte till svars för denna synd (Apg. 7:60) – för att genom döden kallas in i härligheten.

Att kristna syskon utöver vår värld har det svårt även i vår tid, det är uppenbart. Tidningen Open Doors kom i postlådan i dag, med nyheter om förföljda kristnas situation i bl.a. Afrika och Asien.

En artikel i Dagen av idag aktualiserar också efterföljelsens pris, i en region där stora delar av Nya Testamentets värld utspelar sig. Den andlige ledarens vittnesbörd är starkt: … i evangeliet står det att vi inte bara ska tro på Kristus, utan också lida för Kristus ...

Patriark: Vi föredrar att stanna här, även om vi blir korsfästa ibland.

En sådan visad inställning bär på uppenbara likheter med den som aposteln Paulus vittnar om: Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror (Rom. 10:1-4).

Kom igen att tänka på kristna bröder och systrar i Istanbul som jag hade förmånen att besöka för några år sedan:

Istanbul Lutheran Church.

Ett ständigt åtlöje kommer omsider att bytas ut mot jubel, glädje och förhärligande: Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet (1 Petr. 4:12-13).