Dubbelt intressant att ta del av DNs kultursidor under kyrkans största och mest uppmärksammade helg. Kulturchefen kan rimligtvis inte undgå att i någon mån uppmärksamma påsken och det kristna budskapet och skriver under rubriken Återfödelsens dag bl.a. följande:
Det är lätt att tro på uppståndelsen så här års. Hur stelfruset och dött allt än var för en liten stund sedan har plötsligt små öron börjat sticka upp ur jorden och kvistarna får minibulor. Om någon månad kommer träden att skifta i grön-violett. Osannolikt, men sant. I det sammelsurium av hedniskt och kristet som våra högtider innebär, är det ändå i återfödelsens tecken som påsken måste tolkas. Korset, den bortvältrade stenen och den tomma graven förstås, men också ägget, där en liten kyckling ska kläckas liksom häxans färd till Blåkulla med kvast och katt – med nio liv. Riset som bränns, det gamla som ska dö för att det nya ska uppstå.
Lördagsnumrets framsida har en stor bild på en modern Jesus-liknande gestalt med rubriken Jesus lever i nöjesparken. På mittuppslaget finns en artikel om den religiösa nöjesparken The Holy Land Experience in Orlando med rubriken Jesus återuppstår dag efter dag i Orlando.
DNs kultursöndagsavdelning har ett helt uppslag, en essä (har inte funnit någon länk på nätet) skriven av Göran Greider med rubriken I uppståndelsen är vi tillsammans igen. Skribenten ifrågasätter den kristna kyrkans betoning och fokus på Kristi fysiska uppståndelse. I stället förordar han en annan och mycket enklare lösning … att Jesu liv och död fortsätter att erfaras av de troende. Greider betecknar det som ”ett religionsskifte”, mystikerna … återvänder i massupplaga när de döda dogmerna, däribland tron på en fysisk återuppståndelse, inte längre står i vägen för en bred och friare religiositet. Och i samma ögonblick som kristendomen slutar fixera sig vid Jesu lidande och död väntar möjligen ett återuppståndet intresse för det socialt radikala budskap han förkroppsligade när han vandrade omkring i Galiléen.
DN har under påsken föga objektiva inslag om den kristna trons huvudsanningar. Man nöjer sig med ”ett nöjesparksutbud” och ”en skendödshypotes”.
Aposteln Paulus har – tillsammans med Kristi Kyrka i alla tider – en tydlig bekännelse, både beträffande trons fundament och uppståndelsens vikt:
Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade (1 Kor. 15:3–6).
Om det nu predikas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er påstå att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat mot Gud, att han uppväckte Kristus, som han inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. Ty om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, och han inte har uppstått, då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade (1 Kor. 15:12–20).
Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!
Strax före publicering uppmärksammade en god vän mig på en intressant debattartikel i Aftonbladet:
Jesus – historiens största sanning.
