KENYA-18 -Sista skoldagen!

KENYA-18 -Sista skoldagen!

30/7-18
Idag var sista skoldagen för ”preventive program” här på Bethesda. Vi besökare -”wageni” hade ett program för barnen på förmiddagen. Vi sjöng någon sång på engelska, någon på swahili och Emma lärde barnen (och några av oss svenskar) en sång på svenska. Sen spelade vi upp dramat om den förlorade sonen. Det passar så bra här, vissa av barnen rymmer hemifrån, och har även rymt härifrån. Vissa av barnen blir väl mottagna när de kommer hem, och de blir väl mottagna när de kommer tillbaka hit. Det fina är att Gud älskar och välkomnar oss ännu mer, vi är alltid välkomna tillbaka, även om vi lämnar Honom för en lång eller kort stund. Han älskar oss med oändlig kärlek. Det är så gott att få läsa texten själv. Jag började gråta första gången vi övade dramat, trots att jag hört den så många gånger. -det är ofattbart att jag är så älskad!

Efter dramat var det dags för sånger och lekar. Vi sjöng än en gång Making melody in my heart. En sång där man gör olika lustiga rörelser, mer och mer för varje gång man sjunger. Tummar upp, armar in, knän ihop, tår ihop, rumpor och tungor ut, hoppandes med skakande armar och huvuden. Killarna igår höll på att skratta ihjäl sig, alla ser så lustiga ut! Idag var det en lika stor succé! Sedan blev det fågeldansen. Den funkade också bra. Idag, som varje måndag, serverades githeri- majs och bönor till lunch. Mindre aptitligt var att vi upptäckte en hel del små kokta djur i maten. -Tur att allt kokat länge över eld så att man inte behövde oroa sig för smittor från de små insekterna… Jag hade tidigare lagt märke till dem men ignorerat dem eller tagit bort dem, idag försökte jag undvika att kolla på det som låg på skeden innan jag stoppade in i munnen, hoppades på extra protein. xD

Efter lunch hade vi en session med Rose, hon som är ansvarig i köket. Hon har tidigare haft ett program för flickor på gatan som oftast är prostituerade, det är mer eller mindre enda sättet för dem att försörja sig. Rose har hjälpt ett gäng flickor men det finns många kvar! För tillfället finns det inte pengar för att hjälpa flickorna då de verkar vara mer kostsamma, killarna är tacksamma för mat och kläder. Flickorna vill dessutom ha utbildning och boende, i många fall även till sina barn. Det är så hemskt att höra hur illa det är för så många barn och vuxna här (och på många platser i världen, Kenya är inte enda stället)! Jag känner mig så bortskämd som har så mycket hemma; mat, kläder, hus, jobb, folk som älskar mig och bryr sig om mig. Jag vill ge, men vet inte hur jag ska ge för att det ska bli på bästa sätt. Att ”bara” ge pengar känns inte rätt, människor behöver lära sig att ta hand om sig själva och sina familjer, att få en inkomst, istället för att bara ta emot pengar. Jag har många idéer om hur detta skulle kunna gå till men vem ska genomföra dem? Här kommer egoismen in i bilden, ”någon annan” får göra det, jag har fullt upp, kan inte lämna det jag har hemma för att driva projekt här.
Rose brinner för projektet men har inte pengar. Kanske kan mikrolån vara något för henne? Det verkar också finnas behov av utbildning inom sexualkunskap, om HIV/Aids och om graviditeter mm. Jag hoppas och ber att det ska lösa sig. Litar på att Gud ska välsigna det arbete som görs här. Blir det inte mer än detta så är detta bra nog. Det är så värdefullt att pojkarna får bo här och får den kärlek de får av personalen. Vi är alla så imponerade av hur fantastiskt det är här! Att det bedrivs skola här är också fantastiskt, utbildning är såå viktigt!

Efter att ha lekt och kramats med barnen en stund har de nu gått hem. I väntan på att de flesta Bethesdapojkarna ska komma hem från skolan har vi fritid då vi kan be/vara med Gud, sova, blogga eller på annat sätt slappa. Om en stund är det aftonbön med pojkarna och sedan middag och kvällshäng. Sen blir det sedvanligt aftonbön och en runda med samtal oss svenskar emellan.

Jag har varit skonad från sjukdomar medan andra har större eller mindre magproblem men vi verkar vara feberfria än så länge vad jag vet. Vi har fortfarande roligt åt toaletterna som är väldigt svårspolade.
Pojkarna frågar oss när och om vi kommer tillbaka. De knöt an till oss redan från början och som flera andra har skrivit så sätter de sig i hjärtat direkt, det tog inte många timmar. Jag är fortfarande sååå tacksam för att jag har fått göra denna resan! Jag funderar sedan ”många” dagar tillbaka på hur jag ska kunna komma hit igen, hur jag ska kunna hjälpa på bästa sätt.

Kram//Emelie

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 8 =

© 2017 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved