Kibaki och den levande jordhögen

I fredags var det festligheter på gång vid ELCK-kyrkan i Nairobi. Bredvid kyrkan har det byggts en kontorsbyggnad och den var nu färdig för ett officiellt öppnande.

För några veckor sedan kom det ett brev till Bethesda med en inbjudan till ”Bethesda Acrobatic Team”, med andra ord: killarna på Betehsda i Nakuru. I samma inbjudan stod det också att även presidenten, Kibaki, var inbjuden. En sådan tillställning ville vi ju givetvis inte missa.

Killarna var tvungna att åka till Nairobi redan i torsdags för att presidentens säkerhetspersonal skulle kunna förbereda sig på vad som skulle hända under dagen. Vi andra åkte från Nakuru på fredagsmorgonen. Vi hade tur med trafiken och behövde inte stå i bilkö, så vi lyckades komma i tid. Parkerade en bit bort och kryssade mellan poliser in på kyrktomten. På platsen där det vanligtvis står bilar hade de placerat ut tält. Det uppbyggda golvet i ett av tälten var klätt med en röd heltäckningsmatta och karmstolar i trä var utplacerade där. En röd matta ledde från grinden och fram till det tältet. Där skulle presidenten, vice presidenten, biskoparna och en del andra, så kallade höga gubbar, sitta. Jag fick också sitta på en för dagen extra fint dekorerad stol. Den var visserligen av plast och stod i täta rader tillsammans med många andra stolar, men den hade fått ett fodral av vitt tyg och ett brett rött band om ryggstödet som var knutet i en rosett på baksidan.

Vi satte oss ner och väntade. Det sista piffet piffades till och under tiden fick de som senare skulle uppträda öva en sista gång. Sen kom Han. En svart Mercedes med mörkt tonade rutor gled in genom grinden. Innan den hunnit stanna hoppade några kostymklädda män ut och öppnade dörren för presidenten. Alla reste sig och biskoparna stod i parad. Först när presidenten skridit hela vägen på den röda mattan fram till sin stol satte sig de närvarande igen och programmet kunde börja. Det blev bön, Bibelläsning, tal och bandklippning.

Nu är huset invigt och officiellt öppnat. Alla var glada. Och många var stolta över att presidenten faktiskt kom till vår kyrka för att vara med vid invigningen.

Som kontrast till hur presidenten blev mottagen vid kyrkan i Nairobi vill jag berätta om en liten flicka i Gilgil. Jag har inte själv träffat henne, men Lina och volontärerna Jenny och Mia träffade henne sist de var i Gilgil och de har förtjusta berättat. De var inne i en liten butik som ägs av en av våra vänner då hon kom indansande. Från topp till tå var hon täckt av jord. Det var som om hon inte bara hade lekt i en jordhög, utan faktiskt rullat runt i jorden så att den fastnat precis överallt från håret och kring munnen till mellanrummen mellan tårna. Med strålande ögon dansade hon in i butiken och fortsatte att skrattande dansa en sprittande glädjedans. Kanske var hon fattig, men hon var åtminstone rik på en glädje som smittade. Visserligen var hon smutsig, men hon lockade ändå till en kram.

Egentligen vet jag inte exakt vad jag vill ha sagt med att berätta om dessa två, presidenten och den dansande jordhögen. Men jag har funderat på hur olika vi ser på människor. Hur olika människor blir mottagna och behandlade. Och ändå har alla precis samma värde. Alla är vi skapade av samma Gud till Hans avbilder och till att älskas precis lika mycket av Honom.

Gud säger till dig idag: ”…du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig…” (Jes 43:4)

Sofia Nilsson