Missionslandet Sverige

Det är längesedan jag skrev på bloggen. Det beror delvis på att det över lag har varit hektiska veckor sedan nyåret, men också på att jag allt mer har gått över till att använda sociala medier i informationsarbetet. Som medium fungerar bloggen bra till lite längre och reflekterande texter medan Facebook och Instagram passar bättre till snabba uppdateringar om vad som händer i vardagen. Hur som helst, här kommer en rapport från helgen.

Missionslandet Sverige

Sverige har i århundraden varit ett kristet land vars lagstiftning och kultur har präglats av kristna värderingar. Så är det inte längre. Av de som föddes 2017 döptes 42 %  i Svenska kyrkan och inte fler än 24 % av alla 15-åringar konfirmerades samma år (att jämföra med 73 % döpta och 43 % konfirmerade år 2000, och 75 % resp. 69,5 % år 1984, mitt födelseår). Att utgå från dop- och konfirmationsstatistik från Svenska kyrkan är givetvis högst otillfredsställande när det gäller att avgöra religiositet i Sverige, men det säger något om kristendomens inflytande på medelsvensken.

Missionssällskapet ELM

Det är lite intressant att fundera över vad det här egentligen betyder för ELM, som ända sedan sin tillkomst har varit en utpräglad missionsrörelse – vi hette ju tidigare Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. (Nu är visserligen det stora imperativet i missionsbefallningen att alla folk ska få höra evangeliet, och Sveriges folk är ju ett redan nått folk, men nog måste man kunna arbeta på två fronter samtidigt?)

Vi pratade en hel del om det här i helgen, när ELM:s Nämnd för mission i Sverige (MIS) hade sammanträde – inte om statistik men om vad det innebär att ELM är och vill vara en missionsorganisation också för hemlandet.

För mission är ju en del av ELM:s DNA. När man spårar våra rötter genom den evangeliska väckelsen på 1800-talet och den herrnhutiska på 1700-talet märker man att missionen står i centrum. Människor måste ges en möjlighet att lära känna Jesus som sin Herre och Frälsare, om de inte ska gå evigt förlorade. Förlorar vi den här nöden, förlorar vi vår själ.

Därför kan vi inte nöja oss med att ha det trevligt i våra gudstjänstgemenskaper eller att människor kommer till oss från andra gemenskaper. Vi behöver nå nya människor, ty varje människa behöver ta emot Jesus.

Mission i Sverige

Det är dock inte så enkelt att slå fast precis hur vi bör gå tillväga för att bedriva mission i Sverige. Det är lätt att fastna i (vad som åtminstone för en lågkyrklig lutheran är sekundära) frågor om exakt hur vi bör organisera oss och huruvida vi ska bilda missionsföreningar eller församlingar eller någonting annat, och så hamnar fokus på organisation i stället för mission. Få saker har en tendens att splittra oss så mycket som organisatoriska frågor, och få saker har en sådan kraft att förena oss som det missiologiska uppdraget.

Inte heller den här gången löste vi ovanstående fråga, men vi pratade om olika sätt på vilka ELM försiktigt kan börja plantera nytt. Ett sätt kunde vara att bilda ”ELM-grupper”. Dessa grupper skulle kunna vara så enkla att en vanlig hemgrupp skulle kunna utgöra en ELM-grupp, så länge man vill stå bakom ELM:s tro och vision för mission nationellt och internationellt. Gruppen skulle kunna samlas allt från en gång i veckan till en gång i månaden eller kanske något mera sällan, men man skulle samlas till bibelstudium, bön, missionsinformation, tillbedjan, förkunnelse eller dylikt. Till dessa grupper skulle man gärna kunna bjuda in ELM-anställda eller andra som kan predika eller berätta om missionsarbetet.

Poängen med en grupp som denna är dels att den är formellt enklare att administrera än vad en förening är, dels att vi på ett enkelt sätt skulle kunna plantera oss på nya platser. Det är nämligen få saker som hjälper oss att växa så väl som nya gemenskaper. Och grupper som dessa kan dels skapas på platser där det inte redan finns ELM-gemenskaper, dels på platser där det finns ELM-gemenskaper. De tar inte ut varandra utan kan komplettera varandra!

Mycket mer finns att säga om detta, och ingenting är beslutat ännu, men det är hög tid för oss att börja kavla upp ärmarna och se Sverige för vad det är: ett missionsland. Fredrik Smetana var inne på detta i sin predikan i Roseniuskyrkan i söndags. Profeten Jona ville hålla Guds nåd för sig själv, men Gud är annorlunda och vill inte syndarens död. Sådan är Gud fortfarande. Han vill inte syndarens död utan att denne vänder om och får leva. Vi får inte hålla Guds nåd för oss själva utan måste dela den vidare till vår nästa.

Be med oss och fundera över hur du kan bidra till att sprida Guds nåd i vårt land.