Peru 18/19 – En välsignad och berörande helg i Chiclayo

I torsdags morgon satte jag mig på bussen ner till Chiclayo (en stad ca tre timmar söder om Piura) för att få inblick och lära känna arbetet i de lutherska kyrkorna där. Det blev en fyra dagars utflykt som slutade i bland annat äventyr, nya relationer, glädje, tacksamhet och gåshud.

Till skillnad från den unga kyrkan i Piura har församlingarna i Chiclayo mer än 20 år på nacken. Ett arbete som sått många frön och som idag ger mycket frukt. I Piura blir jag lätt frustrerad ibland när jag blint söker, söker, söker efter ”resultat” av arbetet vi gör. Därför var det oerhört viktigt och påfyllande för mig att komma ner till Chiclayo och få se verkligheten efter hårt arbete under många, många år. Det vi sår i Piura nu kanske inte har skörd förrän om 10 år eller mer. Att tjäna Guds rike kräver tålamod.

Mark 4:26 – Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur.

Torsdagen spenderades på egen hand med att utforska lite av Chiclayo. Jag besökte centrum, en av stränderna och försökte skapa mig en överblickande bild av staden som sådan. Och god mat åt jag givetvis. Fick passa på att äta alla goda fiskrätter som smakar så gott i staden precis vid havet.

Fredagen spenderades sedan hemma hos familjen Unosson. Ett hus och hem som tog mig på snabbvisit hem till Sverige nästan. Jag fick tid att prata mer med Hjalmar och Lisa (prata svenska!) och vi åt bland annat grädde och jordgubbar – mer svenskt blir det väl inte? Under eftermiddagen/kvällen följde jag sedan med Lisa till kvinnosamling i kyrkan Las Brisas där vi spelade och sjöng, hade bibelstudie och sedan en liten broderikurs.

Lördagen blev dagen med stort WOW! En hel dag ute i San Antonio tillsammans med Miriam (engagerad ungdomsledare och pastorsdotter). 30 minuters biltur från Chiclayo centrum, mitt ute bland sockerrörsfälten och dammet från landsbygden svängde vi in på en liten gropig jord/grusväg till husen med majoritet spruckna cementväggar och rostiga plåttak. Klass-skillnaden gentemot Sverige, men också jämfört med bostadsområdet Las Brisas är starkt påtaglig. Ändå kände jag en så stark våg av värme och kärlek från ögonblicket jag anlände till stunden jag for därifrån igen. WOW- vilket ställe!

Vid ankomst togs jag varmt emot av Miriam och ett tiotal ungdomar mellan 16-19 år – som tog med mig på ett äventyr för att jag skulle få se och upptäcka området. Vi vandrade några kilometer, klättrade upp för höga kullar och tittade på häftig utsikt. Här var det ju faktiskt grönt och vackert med natur!

Under eftermiddagen hade de sedan bibelskola med barnen. Hela mitt inre sken upp när jag fick se nästintill 40 barn uppdelade i tre grupper efter ålder och mognad. En grupp ritade bilder och gjorde pussel om Jesus död och uppståndelse, andra läste ur en barnbibel och diskuterade lite svårare frågor och en tredje grupp förberedde en pjäs/koreografi inför påskgudstjänsten nästa vecka.

Jag som aldrig gått söndagsskola eller varit med i någon kyrkans barngrupp blev alldeles tagen av alla dessa barn. Tänk vilken väckelse och skillnad det kan få för en liten fattig by att i stort sett alla barn växer upp i kyrkans varma och omhändertagande famn. Vilket otroligt arbete de har haft här under mer än 20 år med så mycket ansvar och engagemang.

Kvällen avslutades med att mina äventyrsvänner och ännu fler anlände till en ungdomssamling. Vi sjöng lovsång (två av de unga killarna spelade), arbetade och diskuterade en bibeltext tillsammans, spelade lite spel och firade en födelsedag. Så enkelt, men så vackert.

Vi kan inte växa i vår tro utan att dela en gemenskap och ett brödraskap med andra. Gruppen handlade mycket om relationer mellan ungdomarna och med Miriam och de andra lite äldre hjälpledarna, men också att utmana och ge ansvar. T ex – ”Nästa samling är det Gina och Roberto som ber inledande och avslutande bön. Om ni känner er obekväma har ni tid att förbereda er”. Vid halv elva-snåret tutade min taxi utanför och vi avrundade kvällen. Vi tog avsked och när taxin började rulla såg jag ungdomarna vandra iväg i gemensam trupp. Efter samlingen är det mörkt och då följer man alltid alla hem till sina hus. Vilket ställe! En plats som gav mig många välsignelser och mersmak och som jag ska fortsätta ha i bön.

Mark. 4:30-32 Vad ska vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens alla fåglar kan bygga bo i dess skugga.

/Sofia