Peru 18/19 – från honom kommer mitt hopp

Saker och ting blir inte alltid som vi tänkt oss eller som vi planerat. Åtminstone jag är oerhört duktig på att bygga upp höga förväntningar. Förväntningar kan vara bra men jag är också oerhört duktig på att bli besviken om de inte uppfylls. I sådana dippar får jag gång på gång påminna mig själv om vad allt faktiskt handlar om. Vad är det som spelar roll i livet och till vad/vem sätter jag mitt hopp? Häromveckan kom en sådan dipp med tomhet när jag ännu en gång insåg hur mycket jag behöver Gud. Tacksam att han är nära.

I flera veckor hade jag sett fram emot vår roadtrip till Ecuador. Huvudsyftet med resan var egentligen att förnya våra visum men jag såg mest fram emot att spendera lite tid bland vacker natur och berg, någonting som äventyrliga Sofia saknar enormt mycket i platta öken-Piura. Efter gränskontrollen skulle vi fortsätta till en bergsby nära staden Loja för att ha lite retreat och uppbyggnad av arbetsteamet. Men tyvärr, så blev inte fallet.

Efter ca två timmars bilresa norrut möttes vi av en blockad av människor på vägbanan. Det var bönder som hindrade alla passerande (förutom fotgängare) för att protestera mot det låga priset på mango. Med en primitiv infrastruktur innebar detta för oss att vi behövde ta den andra vägen in till Ecuador, en omväg på drygt en och halv timme.

Men inte heller här slutade problemen. Efter en dryg timmes väntan på pappersarbeten både på peruanska sidan och i Ecuador visade det sig att bilen inte fick tas med in i landet (i och med att den tillhörde missionen och inte Steffen). Vi fick tillåtelse att ta oss 20 min till närmaste by men inte längre än så (där fanns vägkontroller som skulle stoppa oss).

En ledsen och besviken Sofia satt tyst och åt lunchen, utan att säga ett ord till sällskapet. Vad skulle nu bli av dessa dagar? Skulle jag sura inne på boendet hela tiden? Tomheten tog över och jag ville inte göra det minsta. Vi hittade ett ställe att övernatta och jag la mig trött på sängen. *Suck*. Efter några få minuters total stillhet (tålamod har jag inte heller) kom jag att tänka på resegitarren jag packat med. Jag tog upp den och började plocka några enkla ackord efter varandra. Sakta men säkert fylldes min hjärta av en lovsång och bön.

Jag mindes också en lovsång jag lyssnat på mycket under senaste halvåret, med texten från Ps 62:

Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning

Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp

Det blev tre mysiga och uppbyggande dagar till slut. Jag tar fortsatt med mig att jag behöver jobba på hur jag personligen hanterar ouppfyllda förväntningar, men framförallt är jag tacksam att det inte handlar om mig. Det spelar ingen roll vem jag är, det spelar ingen roll var jag är. Gud är den som ger mig hopp och räddning, han som på riktigt fyller på mig med ny energi och ork. Natur och miljö och en fantastisk del av Guds skapelse men Jesus är störst och går först.

Jesus först

Äventyret sen

Trots motgången med resan kunde Gud ändå välsigna oss där vi hamnade. Vi kunde trots allt fortsätta 20 min in i Ecuador. Definitivt bättre än att övernatta vid gränskontrollen.

Idrottsglädje!

Varma hälsningar, Sofia