Såå olika

De senaste veckorna tycker jag inte att jag har gjort så mycket. En del skrivbordsarbete med rapporter av olika slag har jag haft, att finnas till hands för och introducera volontären Amanda i hennes uppgifter har varit en annan del. En dag gjorde vi några hembesök tillsammans med prästen i församlingen här, Joseph Lang’at. Det var roligt, tyckte jag. Vi fokuserade på några församlingsmedlemmar som inte synts till i kyrkan på ett tag. Förhoppningsvis har de Bibelord som lästes också fått beröra dem vi besökte.

Amanda och pastor Lang’at på hembesöksvandring.

Senaste helgen besökte jag några vänner i ett område ett par mil härifrån, andra sidan stora vägen. Den gamla vägen, säkert byggd under kolonialtiden ringlar fram genom det vackra landskapet, bitvis är det bara stengrunden kvar men på några få ställen finns det lite asfalt.

Vi besökte en skola, en nystartad gymnasieskola. Drygt 20 elever går andra året, en ny klass med minst lika många elever i år 1 väntas komma den här veckan. Jag var ombedd att prata med eleverna och ge lite råd och uppmuntran. I en nystartad skola som denna har eleverna ofta tanken att de ska gå där ett tag och sedan försöka få plats på en äldre, mera välutrustad och därmed förhoppningsvis bättre skola. Med bilden av en lång vandring mot en topp i bergskedjan i fjärran pratade vi om vikten av att ha ett mål, att förbereda sig väl, att skaffa utrustning och att ta reda på bästa vägen. En del av utrustningen som är väldigt viktig är att kunna engelska väl eftersom alla examensprov är på engelska, utom förstås proven i kiswahili. Som avslutning på samlingen läste jag de första verserna i Ps 121, om hjälparen som skapat himmel och jord.

I samtalen efteråt sas det att det var väldigt speciellt att jag var där för de hade aldrig sett någon vit, förutom på bilder. Kanske de människor som jag mötte, som nästan alla var yngre än jag, faktiskt inte hade sett någon vit där i Buchenge. För mig låter det osannolikt men för många är inte reseradien mer än några mil, man rör sig mest hemma omkring.

Senare på kvällen satt jag i en stol och drack lite kaffe omgiven av barn som bara iakttog varje rörelse jag gjorde. Eller försökte röra vid mig i ett obemärkt ögonblick. Lite som djur-i-bur. På ett annat ställe var barnen mera aktiva och blev än mer uppspelta när jag tog bilder som de sedan fick se. Filmen nedan är från det tillfället.

Vi lever i samma värld, ändå är det sådan skillnad i våra livsbetingelser. Jag har besökt många olika platser i Kenya, många av de äldre jag möter på landsbygden har aldrig varit längre än till närmsta stad.

Men Guds Ord har spritts. Närmsta granne till Secondary skolan i Buchenge är en kyrkbyggnad. Kyrkan tillhör Africa Inland Church, AIC, den dominerande kyrkan bland kipsigisfolket. Och på platsen vi var i söndags berättades det att området tidigare haft problem med öltillverkning och dryckenskap. Nu hade många lämnat detta, delvis tack vara kyrkornas arbete där.

Kerstin Nilsson, missionär