Sommarmötet – avslutning

För en vecka sedan avslutades Sommarmötet 2019 och jag åkte hem både uppmuntrad och utmanad. Varje år tycker jag att högmässan på söndagsförmiddagen är en liten försmak av himmelriket och så var det även det här året. Det är så mäktigt när processionen tågar fram genom folkmassan under lovsång och tillbedjan och jag älskar synen av de långa köerna fram till kommunionen.

Vi firade apostladagen och i sin predikan utmanande oss Fredrik Carlsson att ta missionsuppdraget personligt. Var och en av oss är kallad att vittna om Herren Jesus på den plats där vi befinner oss. ELM är på väg att sända nya missionärer i tjänst och nog skulle man väl kunna förvänta sig att de åtminstone ska få föra varsin människa till tro under de kommande tio åren. Men om vi tänker så om de vi sänder till utlandet vore det väl inte orimligt att tänka så också om oss själva! Tänk om var och en av oss gjorde det till vår angelägenhet att under den kommande tioårsperioden få föra en (1) enda människa till tro på Jesus. Då skulle vi vara dubbelt så många kristna om tio år. Om tjugo år skulle vi vara fyra gånger så många. Om trettio år åtta gånger så många, och så vidare.

Magnus Persson var inne på något liknande i sin predikan på eftermiddagen. Han predikade utifrån berättelsen om hur Jesus säger åt lärjungarna att ro ut och fiska efter en misslyckad natts fiske, och han reflekterade över det faktum att lärjungarnas båt befann sig på land. Vad gjorde båten på land egentligen, undrade Magnus. Båten ska vara i vattnet. Det är inte farligt för den att vara i vattnet – det är bara farligt när vattnet är i båten. På liknande sätt är det inte farligt för kyrkan att vara i världen – tvärtom, det är ju där hon ska vara! – men det är farligt när världen är i kyrkan. Även den här predikan gav mig något att tänka på.

ELM är en missionsorganisation – också för vårt eget land – och som sådan är det nödvändigt för oss att diskutera hur vi når människor i Sverige. Både Fredrik och Magnus var i sina predikningar inne på att det är just i de vardagliga relationerna som de bästa möjligheterna finns, men det glömmer vi lätt bort. Under mina år i Roseniuskyrkan sa jag ibland, och tänkte desto oftare, att (den anställde) predikanten bara är en enda person med begränsade kontaktytor utåt, medan det i kyrkan varje söndag sitter mellan 70-100 personer som möter allt mellan 10-50 (kanske fler?) personer varje vecka som de har en mer eller mindre nära relation till. Det innebär att Roseniuskyrkan (och givetvis varje annan församling och missionsförening) varje vecka möter allt från 700-5000 personer varav merparten inte känner Jesus!

Vi får vara Guds barn av Guds nåd. Bara för Jesu skull. Det behöver fler få veta!

Det är en välsignelse att få vara med på ett Sommarmöte, träffa människor, lyssna till god förkunnelse och tillbe Gud. Jag ser redan fram mot helgen 2020!