spår av en fantastisk resa

Det har nu gått två veckor sen vi kom tillbaka från vår fantastiska missionsresa till Etiopien. Vardagen rullar på och allt är som vanligt, eller är det verkligen det? Vilka spår har resan egentligen satt?

Av de mer påtagliga spåren kan man se den frekventa aktiviteten i vår grupp på facebook. Bilder läggs upp på löpande band och kommenteras flitigt av oss alla. Kontakten är tät, för vi saknar varandra. Under tre veckor levde vi tätt tillsammans och delade en annorlunda och intensiv ”vardag” under vår resa. På en sådan resa kommer man nära varandra. Vi är de enda som fullt ut kan förstå vad vi har fått uppleva under resan, och därför tror jag att det är viktigt att också bearbeta det tillsammans. Att lägga upp bilder och kommentera. Att sakna och ha kontakt.

De mer svåråtkomliga spåren sitter i hjärna och hjärta. Kulturkrockar och lärdomar genom möten med människor som lever i en helt annan vardag än vår. Sådana möten sätter spår. Trots att jag har varit i Etiopien flertalet gånger slås jag fortfarande över hur olika (och hur lika) vi människor är. Jag stör mig på påträngande människor på stan, grubblar över hur man ska förhålla sig till pengar, imponeras av en engagerad coach samtidigt som jag stör mig på hans oförmåga att samarbeta. Men genom allt slås jag av hur lätt det är att älska etiopier. Hur de får mig att öppna hjärtat på vid gavel och både ge och ta emot kärlek i överflöd. På något sätt är det enklare att älska människor som lever i enkelhet och tar dagen som den kommer. Fredagarna på sportlägrena i Asella innebar farväl till fyrtio barn, fyrtio älskade vänner. Det var tårar och kramar, och hjärtan som gjorde ont. Att vid hemresan säga hejdå till de etiopiska coacherna som vi arbetat tillsammans med under två veckor var inte lättare. Återigen stockades det i halsen då vi försäkrade hur mycket vi älskade varandra och önskade Guds välsignelse.

Sen for vi och lämnade Etiopiens vackra land med dess underbara befolkning bakom oss. Helt skiljda från varandra är vi dock inte. I minnenas värld leker vi fortfarande till höga skratt. I hjärtat finns de nya vännerna bevarade och en dag tror jag att vi alla får mötas igen.

Här får ni några bilder från vår kortvariga men fantastiska vardag på Asella Sports camp.

Text: Maria Rubenson
Bilder: Benedicte Artman och Ida Rubin