Tillbaka till Sverige

Tillbaka till Sverige

Efter många timmars resande och ännu fler mils resväg så ligger jag nu här i min egen säng i Sverige. Jag önskar att jag hade varit alldeles uppfylld av minnen, intryck och funderingar, men istället ligger jag med ont i magen efter att ha kräkts halva kvällen (Tack Gud för att jag blev sjuk först nu och inte under lägret). Förhoppningsvis är det ingenting långvarigt utan bara min mage som reagerar negativt till matomställningen (Hej Indjeramage möter filmjölk), och jag hoppas vara pigg, frisk och grymt taggad på att prata Etiopien och Sports Camp igen lagom till ”Puls”. Just nu känner jag mig mest matt och ledsen, och när de andra pratade minnen från campet eller gemensamt föll in i en av de många nylärda hejaramsorna under resan hem, så satt jag helst tyst med en klump i halsen och försökte att inte tänka på alla vännerna i Asella och de fantastiska barnen som vi har haft förmånen att lära känna.

Kvällen innan vi åkte från Asella ägnades för min del i tårar, likaså morgonen därpå när det var dags att säga hejdå. När vi sedan kom till Addis på kvällen så kändes det i alla fall lite bättre och jag hade kommit på att det ju faktiskt skulle bli roligt att träffa min katt igen hqgxtzs5uifiiuugujujjjuuuuuvyu65 (Precis omnämnda katt la sig precis på mitt tangentbord). Men precis när jag hade lyckats samla mig och gråten inte låg och gnagde längre så ringde en av de etiopiska coacherna, som även är en mycket god barndomsvän till mig, och berättade med gråt i rösten om hur det hade känts för honom precis likadant den morgonen när vi åkte som för åtta år sedan då jag och min familj lämnade Asella. Sedan fick han mig att lova att inte dröja åtta år till, med att komma nästa gång. I och med detta samtal försvann all min hårt uppbådade självbehärskning ungefär lika fort som det tar för en stor skara skrattande etiopier att samlas om man skulle råka göra ett magplask mitt i den värsta lerpölen på hela marknaden (Tro mig, det går fort. Jag talar av nyvunnen erfarenhet), och jag tvingades skynda mig till toaletten för att snörvla lite till.

Dagen därpå blev det betydligt mindre tårar, i alla fall på dagen för då var det dags för souvernishopping. Men när det senare var dags att ta farväl av vår utomordentliga chaufför Shippo och kyrkans president Qes Dawit så brast det igen och jag ägnade hela incheckningsproceduren åt att storgråta (Det foto som tas då man lämnar landet måste ha blivit en riktig höjdare.) När några av coacherna sedan ringde för att säga ett sista hejdå så kunde jag knappt höra vad de sa, för mitt hulkandes skull och idag när jag pratade med Coach och några av mina nyfunna vänner via facebook så fick jag anstränga mig för att inte den här dagen också skulle bestå av pappersnäsdukar och röda ögon.

Trots sorgen över att behöva lämna så är jag oerhört glad över de här tre veckorna och jag vet att om jag skulle börja berätta om allt fantastiskt som jag har fått vara med om så skulle jag fortfarande inte vara klar till helgen om jag så skrev dygnet runt. Därför vill jag istället avsluta med att tacka alla ni som har varit med oss i bön under resan. Dessutom så vill jag uppmuntra er att fortsätta be för oss lite till, för vi har mycket att smälta och bearbeta den närmaste tiden Fortsätt också att be för de Etiopiska coacherna som fortsätter med ett läger till den här veckan och för alla de barn som nu har åkt hem till sina vardagsliv igen.

Jag vill också tacka Benedicte och Andreas som båda två har varit fantastiska ledare under resan, och slutligen vill jag tacka Gud för allt.

 

/Miriam

IMG_2385

3 reaktioner till “Tillbaka till Sverige”

  1. Tack, Miriam, för det du delar med dig av. Det berör. Djupt! Och var tacksam för tårarna – de är bevis på kärlek.

Lämna ett svar till Per Henriksson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved