Upplevd berg – och dalbana. I all enkelhet.

Nu har vi varit i Peru i en dryg månad och den första etappen – språkstudierna och tiden i Arequipa – går mot sitt slut. Det har varit en tid med mycket intryck och upplevelser, av både den mer utmanande – och den glädjefyllda sorten. Det har varit höga toppar och djupare dalar i olika bemärkelser.

En sak som har svängt har varit temperaturen. De första dagarna i Lima bjöd på värme. Där lackade svetten, shortsen var ett givet klädesplagg och nattetid kändes ett tunt lakan nästan för mycket att ha på. Redan lite solbrända tog vi flyget till Arequipa där kalla vindar och regn mötte oss. Peruanerna här talar om en ovanlig kall regnperiod i år, vilket i och för sig inte är mycket att tala om för en nordbo, men då deras regnperiod i Arequipa endast är två månader per år, så gör de sig inte besväret att ha någon värme i bostäderna. Vi anlände därför till en lite väl kylig lägenhet, där tjocktröjan och långbyxorna åkte på igen, dubbla täcken nattetid, och där tvätten tog fyra dagar på sig att torka innan den gick att godkänna för användning. Men även på plats har sedan temperaturen växlat. Så fort solen tittar fram bakom molnen är det med svenska mått mätt som den varmaste högsommardag i juli. Dessa temperaturväxlingar är egentligen ypperliga förhållanden för att drabbas av förkylningar, och Henrik han blir lite snuvig på kvällarna, men i övrigt har vi alla klarat oss från sjukdom så långt och det är verkligen något att tacka Gud för!

Syftet med hela denna vistelse i Arequipa har ju varit att lära sig så mycket spanska som möjligt. Studierna och motivationen till dem har också svängt. Ena dagen känner vi att vi verkligen lär oss massor och att det ändå går över förväntan, för att nästa dag nästan ge upp för att det känns helt omöjligt och man undrar om man någonsin ska kunna tala med andra än lärarna. Det är en väl en vanlig känsla, ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inte kan. Nu har vi i alla fall fått en bra grund, och ska börja repetera och försöka använda det så mycket som möjligt.

Vidare så har även känslorna svängt lite upp och ner (i alla fall för den kvinnliga hälften av oss, vilket i och för sig inte hör till ovanligheterna;)). Det var en utmaning att anlända till ett land på andra sidan jordklotet, till en stad där man inte kände en kotte och ändå inte skulle kunna prata med kottarna om man kände dom. Känslan av att vara ensam var stundvis jobbig. Tryggheten som man har i Sverige, med vänner och familj i samma stad, fanns förstås inte här på samma sätt. Dock blev vi ganska snart inbjudna till både norska och danska missionärer på lördagslunch, söndagsmiddag, 6-årskalas och bibelstudier. Deras gästfrihet har vi varit oerhört tacksamma för!

Ett bibelstudium som Beccy var på handlade om ”Herren som min tillflykt”. Ordet tillflykt – dit man flyr för att få skydd och trygghet talade ännu tydligare när den vanliga upplevda tryggheten i tillvaron inte fanns på samma sätt. Dessutom påminde hälsningar som vi fick med oss inför utresan om vem som är vår tillflykt.  Ps. 91 ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på… Med sina fjädrar ska han övertäcka dig, under hans vingar ska du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm”.

Allt detta har upplevts i all enkelhet – rent materiellt sett. Knappt fem veckor i ett bostad motiverar inte att göra sig speciellt hemmastadd när resväskorna som vi snart ska packa igen inte rymmer en pinal till. Därför har väggarna gapat tomma, lamporna utan lampskärmar har fått fortsätta sprida sitt lite blåkalla sken och barnen har fått hålla tillgodo med de få leksakerna som togs med från Sverige. Även om vi verkligen ser fram emot att boa in oss lite mer i Chiclayo och känna att vi har ett eget hem så har enkelheten också varit bra och nyttig att erfara. Barnen leker bil med gamla vattenflaskor, gungar dockan i en plastpåse, leker att kottar är ankor osv. Hemmet har inte tagit många minuter att iordningställa och därmed har vi haft mycket tid över till annat. Tid för familjen har funnits på ett helt annat sätt än i Sverige och det är något vi verkligen har värdesatt!

Imorgon flyger vi vidare mot Lima och ytterligare ett besök på Interpol innan vidare färd mot Chiclayo på tisdag eftermiddag. Vi är gläds åt att få träffa familjen Smetana igen och komma in i det arbete som vi ska utföra tillsammans.

Allt gott i Kristus /Beccy och Henke, Mathea och Clara