Vänta – Vittna – Vishet

(Nedanstående skrev jag den 31 juli men eftersom min internetuppkoppling inte velat fungera så har det inte kommit längre förrän nu.)

I söndags skulle jag fara med gästerna Roland Gustafsson och Rune Imberg från en biskop till en annan. Men besöket hos den förste var inte avslutat så det blev att vänta vid ett vägskäl i Misambi i luoland. Och är man vit bland kenyaner på landsbygden så väcker man uppmärksamhet. En del kommer och frågar om olika saker, om hjälp, om något att äta osv.

Några stannar inte så länge, andra blir man nästan inte av med. När jag stod där i solen och tiden gick var det en man som jag pratat med först som sedan kom tillbaka. Jag fick intryck av att han var påverkad av något men han sa att han var nykter. Han berättade att hans fru dött, han var ensam med två barn. Så kom vi in på trosfrågor. Hans vita turban med rött kors visade att han tillhör en sekt som kallas Roho Msalaba (ung Korsets Ande). Jag frågade om han läste Bibeln, han ville jag skulle ge honom en men så visade det sig att han redan hade en. Så jag skrev ner några Bibelböcker som han kunde börja läsa ur, ett kapitel om dagen. Och några frågor att fundera på under läsningen. Bara Herren vet hur det gått för honom, be för honom, Silas heter han.
Häromdagen ringde min mekaniker i Kericho, eller rättare sagt han som ansvarar för reservdelsaffären. När jag började ha bilen för service hos dem för några år sedan var vår relation ganska kylig men den har blivit allt bättre. Jag kunde inte förstå varför han ringde, hade ju inte någon bil där som kunde vara klar för avhämtning!? Men han ville bara säga Hej! Och så sa han ”Umepotea sana!” (Du är helt försvunnen.) Ibland får jag en känsla av att han längtar efter något mer, att han inte är nöjd med att vara sikh. Men hur mycket vågar man säga? Jag har funderat på om jag kunde hitta någon bok att ge honom och familjen, men vilken?! Be att Herren leder och ger vishet i mötet med honom och de andra i firman.

Kerstin