Att vara en kristen medmänniska

Vi känner en superhärlig och go kvinna som äger en restaurang alldeles i närheten av där vi bor. I förrgår när vi satt och drack kaffe där så gick de här två väldigt trasiga och smutsiga pojkarna förbi. Då var hon snabb att fiska in dem och bjuda dem på rikligt med te och bröd, inklusive påfyllning så många gånger de bara önskade. Sen skojade och småpratade hon med dem och gav dem varsin ordentligt kram innan de gick.

Oss brukar hon också krama om när vi kommer, och hon kallar oss alltid för ”barnen”. Hon är en väldigt härlig kvinna som jag tycker mycket om! Det känns fint att få lite moderlig omsorg när man är så långt borta från alla nära och kära hemma i Sverige. Och jag måste erkänna att det är skönt att bara få vara ett barn när man är hos henne i hennes restaurang. Att få en liten paus från ansvaret i att hela tiden vara den vuxna i relationen till alla barnen vi dagligen möter på förskolan och barnhemmet.

Och det bästa är att varje gång hon ler så där strålande, kramar om mig, kallar mig för ”barnet”, berömmer mig när jag får till grammatiken rätt, ger mig en klapp på kinden eller vet i förväg vad jag tänker beställa, så påminns jag om Guds kärlek till mig! Hur han ser på mig med glädje, kallar mig sitt barn, gläds åt mina framsteg, uppmuntrar mig och vet vad jag ska be om innan jag har hunnit be om det. Jag påminns om hur jag får lov att kalla mig själv för barn, Guds barn!

/Miriam Göransson move-volontär, Etiopien