Äntligen

Äntligen. Efter att ha varit mer eller mindre febrig sen resans början har krafterna börjat komma åter. I fredags var febern mig övermäktig och jag stannade hemma när de andra surfade. Det blev en på många sätt svettig dag. Att ligga i ett varmt rum i en varm säng med en varm filt med en varmt kropp var nästintill outhärdligt. Tillslut fick jag nog. Med ett par kalsonger på kroppen lämnade jag mitt rum med en alvedon i handen. Med frossande feber tog jag tabletten och skyndade tillbaka till mitt rum. Som var låst. ”Men nyckeln Henning, du kan ju öppna dörren med nyckeln”, tänker ni då. Jo det låter ju som en bra idé. Problemet är att nyckeln låg i Willes shorts. Som ligger inne i rummet. Där stod jag. En svensk nybliven körtkortsinnehavare, krullig i håret, kort till växten, svettig till doften, endast iklädd kalsonger. Resten av dagen spenderades i en sleden soffa i total ensamhet.

Därför var gårdagen, lördagen, en fantastisk dag. Fri från feber var jag med när vi drog igång med missionsarbetet. Äntligen. Efter en förmiddag full av planering drog vi under eftermiddagen till studentgruppens engelskaundervisning. Där fick vi lära Peruanerna engelska, och de lärde oss en del spanska. Därefter drog vi vidare till en av resans höjdpunkter hittils; ungdomsgruppen i San Antonio. I ett smutsigt, halvfärdigt skjul samlades ett tjugotal ungdomar. Vi fick lyssna på undervising om livsval av Miriam, en tjej tjugoårsåldern som på egen hand driver ungdomsgruppen. Därefter spelade vi upp Lifehouse-dramat för dem. Vi fick också leda dem i några spanska lovsånger som vi övat in sen innan. Efter lovsången fick vi tid att umgås med dessa fantastiska ungdomar. Det blev en minnesvärd kväll med mycket skratt.

Idag ska vi besöka en gudtjänst för första gången. Det blir najs. Ciao!

// Henning