Återseendets glädje

Återseendets glädje

Som missionär är man ofta en av dem som står i fokus för uppmärksamhet och uppskattning. Att bara finnas där som en besökare kan ibland vara tillräckligt för att man ska fara hem med gåvor, kanske en bananstock eller en säck potatis.

Det är därför lite ovant att finna sig stående nästan ensam efter gudstjänsten. Eller att andra väcker mer uppmärksamhet vid ett hembesök. Men förra söndagen fick jag uppleva det! Och det gjorde mig glad, mycket glad.

Jag hade egentligen uppgifter inplanerade på annat håll, men eftersom sjukdom på den platsen gjorde att vi inte kunde fara dit fick jag möjlighet att vara med på gudstjänst i Saino. Det var pastoratets första gemensamma gudstjänst i år. Och det betydde också den första gudstjänsten där människor från kisii-stammen och kaenjin-stammen var tillsammans, dessa var fiendestammar under oroligheterna efter valet. Vi var cirka 50 personer närvarande, vi firade nattvard tillsammans och efter gudstjänsten serverades en enkel kopp te. Det var med stor glädje jag såg hur några t o m kramade om varandra efter att inte ha setts på flera månader. Och även om testunden inte blev så lång så blev det för många en chans att träffas och växla några ord.

Efter lunch ville jag besöka någon av de församlingar som ligger lite längre bort och som inte är mer än fem-sex år gamla. Jag rådslog med evangelisten Ngeny och vi kom överens om att fara till Kipkoris. Vi for dit och jag hade tänkt fara med endast Ngeny och en man från Kipkoris, båda kalenjin, som var med på gudstjänsten. De skulle gå på vid kyrkan. Men jag fick två av kisiierna med mig också och efter att tidigare ha blivit stoppad av en som ville ha betalt för att han jämnade ut hålor i vägen så tänkte jag att det kunde vara bra att ha sällskap.

Väl framme i Kipkoris möttes vi av ett varmt välkomnande. Och det var mina medresenärer som väckte uppmärksamheten! Det är ett Guds under, sa ordförande, vem hade trott att kisiier återigen skulle gå här i Kipkoris. ”Abaibai!” Jag är glad, hörde jag honom säga flera gånger medan vi gick runt och besökte några av hemmen. ”Abaibai!”

Herren håller på något sätt ihop sitt folk, trots att det ibland verkar som om alla band kapats. För mig blev det ett starkt vittnesbörd om betydelsen av syskonbanden i Kristus, de finns där, fast de inte alltid syns.

Be att denna process får fortsätta, att freden får slå rötter och försoning får ske också utanför kyrkan! Be att Herrens kärlek får bi tydlig för fler, många fler!

Fil 4:4 ”Gläd er i Herren, alltid” på kalenjin; ”Oboiboitu eng’ Kiptaiyat kotugul”

Kerstin

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved