Avskedets smärta

Avskedets smärta

När jag var liten läste jag Pixi-böcker. Och trettio år senare läser mina barn Pixi-böcker. En av favoriterna är en illustrerad utgåva av sjömansvisan ”Vem kan segla förutan vind?”

Den enkla visan ställer frågan om vem som kan skiljas från ”vännen sin, utan att fälla tårar”? Avskedets smärta. Hur ofta känner vi den? Låter vi oss känna den? På ett missionärsmöte för en månads sedan talade vi en del om hur viktigt det är för peruaner att säga farväl. Man märker det i vardagen. Både att hälsa och att ta farväl är viktigt, även om man bara möter någon bekant som hastigast på gatan. Och när det kommer till att en släktning eller vän ska resa bort för en längre tid är avskedet viktigt. Man prioriterar att stå vid busstationen och vinka av. även om det vore mer praktiskt att säga hejdå hemma så är det otänkbart.

När jag reste till Peru som missionär var jag inställd på att det skulle vara jobbigt att ta farväl av släkt och vänner, men att det sedan skulle gå några år, kanske många, innan nästa avsked när det var dags för återresa till Sverige. Men så blev det inte. Missionärslivet är ett pärlband av små och stora avsked.

Först var det språkstudier – en intensiv tid med nära kontakt med lärare och andra, som man sedan sa adjö till. Sedan kom det besök från Sverige – roligt, men så kom avskedet. Uppskattade kollegor reste hem, ännu ett farväl.

Vi klarar det olika bra. Men något har jag lärt mej av peruanska bröder och systrar; avskedet är viktigt. Att säga hejdå, farväl, adjö är att känna en smärta som hör livet till, men samtidigt att bekräfta den glädje som samvaron inneburit.

Igår var det dags igen… Under nästan hela november månad har vi haft besök av Maggans bror med familj. Underbart. Våra barn har lekt med sina kusiner och vi vuxna har njutit lika mycket av att få samtala, dela funderingar, drömmar och vardagsbekymmer. Men skiljdes vi åt på Lima flygplats. Avskedets smärt, men en tacksamhetens och en glädjens smärta samtidigt. Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

Min bild av himlen förändras över tiden. De senaste åren har jag alltmer börjat tänka på himlen som den plats där inga avsked finns.

/Erik

>

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved