Bättre pappa på 40 sekunder

Bättre pappa på 40 sekunder

När jag besökte Sverige i somras passade jag på att läsa om av de böcker som inte fått följa med till Peru. En av dem var Rob Parsons ”Bättre pappa på 60 minuter. Författaren är väl medveten om att det inte går att bli en bättre förälder på en timma, men han har försökt skriva en bok som kan läsas på en timma. I boken ger han några enkla enkla tips, en del fakta(som att t ex ingen sagt på sin dödsbädd: ”Jag önskar jag lagt mindre tid på mina barn och mer på jobbet”) och en rad uppmuntrande uppmaningar.

Jag gillar boken – för den säger som det är och erkänner att ofta är reglerna/principerna enkla, medan tillämpningen i våra liv ofta är en livslång kamp. En annan bok i samma stil är Robert Fulghums ”Allt jag behöver veta lärde jag mig på dagis”. Så är det ju också med mycket av Bibelns undervisning om det kristna livet. Budskapet är ofta tydligt – att leva upp till det svårt. Lätt är att falla för frestelsen att påstå att budskapet är svårbegripligt – och att jag därför inte kan tillämpa det.

Så är det med föräldraskap. Man vill så väl, men ibland lyckas man inte alls. Jag vill vara en bra pappa. Jag försöker vara det. Ibland går det, ibland inte. Helt säkert handlar det om lång tid – inte enskilda händelser och stunder.

Men i fredags var det dags för ett kritisk moment. En prövning.

Tivolit ”Play Land Park” har kommit tillbaka till stan. Givet samtalämne bland alla barn, i skolan, i kyrkan och på gatan. Vi var där förra året. Åkte Masken (en mycket liten berg-o-dalbana), radiobilarna och Tobugarron. Den senare åkta bara jag och Lovisa – då 5 år. Kort beskrivet är det en berg-o-dalbana som är gjort för en mycket liten yta. Istället för den klassiska långa uppförsbacken så är det en kort uppförsbacke med en lutning på exakt 90 grader. Man sitter med fötterna rakt upp i vädret inne i ett svart rör, som man sedan kör runt, runt i fem, sex varv på nervägen, innan vagnen (buren?) skumpar ut på en kort bana och en panikinbromsning.

Fredagkväll hade vi lovat att vi skulle till tivolit. Vid sextiden tog vi en mototaxi dit. Lovisa, nu 6 år, och Ester, 3,5 år, hade med ”egna” pengar till popcorn och spunnet socker. Mamma och pappa skulle betala karusellerna. I snabb takt avverkades Masken, Lastbilsexpressen och en traditionell barnkarusell med bilar och hästar. Och så frågade Lovisa mej:

– Pappa, ska vi åka nu?
– Åka vad?
Tobugarron, så klart.
– Jamen, ni har ju redan åkt så mycket. (Ett lamt försök att komma undan, men det gick inte att säga nej…)

Så jag köpte biljetter (det är som med tandläkaren – de värsta lidandena ska man t o m betala för) och vi ställde oss i kö. Vi satte oss i vagnen och maskinskötaren stängde gallret.

Och så ett ryck. Fram två meter. Sedan vänder vagnen och allt blod rusat till huvudet. Fötterna rakt upp. 15 sekunder går. Uppe. Med ett ryck ut i spiralbanan. Allt blodet i huvudet centrifugeras ut i hjärnans ytterområden (den grå substansen blev röd). 15 sekunder till. Och slutligen den korta banan i markplan och en brutal inbromsning…

Illamående, yr och med spagettiben stiger jag ut. Jag tänker: ”Hoppas att jag blev en bättre pappa på de 40 sekunderna.”

Lovisa strålar och frågar:
– Igen pappa?

Där gick gränsen…>

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved