Behöver jag vara rädd för döden?

När vi står innanför grindarna till kyrkogården i Piura påminns jag om dödens verklighet av de stora vita cementblocken och dess hålrum där människor begraver sina döda.

Allhelgonahelgen är en stor helg i Peru. Vad jag har förstått säger folktron att de döda kommer tillbaka och besöker sina släktingar denna helg. Därför vill många vara närvarande när detta sker.  Blommor och ljus fyller gravarna och i Piura övernattar folk på kyrkogården. Andra lägger även ut mat och sjunger för den döda. Katolska kyrkan håller mässor för de döda, för att om möjligt förkorta tiden i skärselden.

Finns det någon rädsla med i dessa traditioner? Relationen till den döda kan ju ha varierat mycket under tiden den levde. Vad jag förstått säger folktron att om den döda har ouppklarade konflikter med de levande kan denne hemsöka dem och vilja hämnas. Detta kan skapa rädsla i människor och ett behov att vilja blidka den döda med sin hängivenhet och vördnad. Kanske mina allmosor och goda gärningar även kan förkorta min egen tid i skärselden?

Det smärtar mig att se människor som är utan hopp, kärlek och trygghet inför döden. Svenskar är inte så annorlunda. Rädslan inför döden förlamar många människor i Sverige. …Rädsla hör samman med straff (1Joh 4:18)  Straff för de fel jag gjort? Vi är inte så annorlunda världen över. Skillnaden från Peru är hur vi hanterar vår rädsla. I Peru kommer den kanske mer i uttryck i konkret handling, medan vi dövar den med vår materialism.

Jesus säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. (Joh 11:25f)

Tänk vilket hopp jag äger inför döden! Endast Jesus kan ta bort min rädsla inför det okända som väntar mig. För honom är det känt. Han har redan varit där! Med Jesus behöver jag inte vara rädd. Min skuld är redan betald, ingen skärseld väntar. Hans kärlek omsluter mig. Det finns ingen rädsla i kärleken…. (1 Joh 4:18) Det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus. (Rom 8:1)

Sången under här har följt oss under resan. Den speglar vårt hopp efter döden, där lidandet och döden är slut.

”Det står ett lamm i folkets mitt, i stora skaran klädd i vitt. Dess blod har tvättat skaran ren och gett dem del i frälsningen. Och Kristus helar varje sår, och stilla torkar varje tår. Han mättar hunger, släcker törst, visar den kärlek som är störst…Det går en väg mot framtiden, det hörs en sång från himmelen.” (Det går en väg mot framtiden)

/ Elin Lindström