Besök i slummen

Sakta men säkert börjar vi rulla in i våra rutiner här på Bethesda. Om dagarna är vi med i skolan, alltså Bethesdas förebyggande program. Vi skiftar mellan att vara med i ”Top class” och ”Middle class”. Ett bra ord att kunna när man rättar barnens uppgifter är: ”ngoja” (vänta). De är så ivriga att de nästan slänger böckerna på en, så tillslut har man knappt någon aning om vems skrivhäfte som tillhör vem. Men det är härligt att se deras glädje över att få lära sig!

Igår stod det ”outreach” på schemat så efter lunch följde vi med barnen till Sobea, slumområdet där de bor. Vi fick känna på den långa sträckan som dessa små barn vandrar varje morgon och eftermiddag och se lite hur de har det. Redan tidigare hade jag och Malin hört lärarna berätta om vissa av barnen, historier som fick mig att rysa av förfäran. När man möts av deras glada solskensansikten glömmer man lätt bort vilka förhållanden de kommer ifrån. De är riktiga överlevare!

När vi väl kom fram (efter kanske en timmes promenad i det starka solskenet) blev det stor uppståndelse, vilket i och för sig inte var så konstigt. Vi var en ganska sällsam skara: ett tjugotal barn i skoluniformer, två lärare, en socialarbetare och tre wazungu (jag, Malin och en annan volontär från Tyskland). Kvinnorna stod i dörröppningarna och betraktade oss nyfiket, medan det bildades en hel skock barn som följde efter oss. Senare fick jag och Malin veta att folk hade sprungit och bytt om till sina finaste kläder när de hört att det skulle komma wazungu. Uppmärksamheten gör mig fortfarande obekväm, samtidigt som det faktiskt ger tillfälle till att få kontakt. Folk blir nyfikna och hälsar, barnen håller en gärna i handen. Förra helgen ägnade sig ett helt gäng grannbarn åt att studera mina händer. Fascinerade utbrast de en efter en: ”Damu, damu?” (blod), när de såg den röda färgen så tydligt. Sedan, när de konstaterat att jag var nog människa trots allt, lekte de med mig istället.

För att återgå till Sobea betydde det mycket för mig att komma dit och se var dessa barn kommer ifrån. Man får dock akta sig för att bara se saker i svart eller vitt. Visst kommer de från fattiga förhållanden, kanske till och med misär i vissa fall, men där finns också kärlek, samhörighet och en önskan att ge barnen en bättre framtid. Människorna jag träffade var mycket vänliga.

Idag kom det fem nya pojkar till Bethesda. Det känns kul att få följa dem ända från början. Vi har också fått träffa en av de första pojkarna som kom till centret. Det är spännande att få komma till en redan så etablerad verksamhet, höra personalen berätta om hur Rakel var ute på Nakurus gator klockan två på natten och hur alla gatubarnen kallade henne sin vän, få lära känna alla fantastiska barn som bor här nu, möta alldeles nyanlända gatubarn och träffa gamla som flyttat hem för länge sedan. Och det är härligt att se personalens helhjärtade arbete för dessa barn. Bethesda är som en enda stor familj och jag är så tacksam över att få vara en del av den ett tag!

/Amanda, volontär Kenya