En kyrkans klenod

En kyrkans klenod

Prosten L M Engström var kyrkoherde i Bolstad och stred under 1920-talet för att katekesundervisningen skulle få vara kvar i den svenska skolan. Den striden var värd att ta – för att när evangeliet försvann ur svensk skola så återstod bara lag. När det goda ska lockas fram ur varje elevs inre och det saknas en förklaring till varför det också kommer mindre goda ting ur barnen så blir skolan lagisk. Den som vill läsa mer om det kan läsa Tomas Appelqvists lysande artikel ”Från kristendomsämne till relgionskunskap. Människosynen i Sveriges läroplaner under 1900-talet” som finns i boken Fri och bunden (Församlingsförlaget 2013).

Men åter till prosten. Han skrev en bok om Luthers lilla katekes som hette ”En kyrkans klenod”. Den kom ut till katekesens 400-årsjubileum 1929. Jag gillar boken vars 53 kapitel alla har överskrifter som börjar ”Luthers Lilla Katekes – …” Sedan följer att katekesen är ”en behövlig bok, ”en oväntad bok”, ”en liten bibel”, ”en symbolisk bok”, ”en lärobok för barn”, en lärobok för konfirmander”, ”en lärobok för äldre”, ”en lärobok för präster”, ”en tidsenlig bok”, ”en fridsam bok”… Och över fyrtio ytterligare saker som katekesen är.

Engström har en poäng i att katekesen kan läsas och användas på många sätt. Men – och här kommer mitt stora men – när jag under hösten arbetat med att språkligt revidera Luthers lilla katekes för eventuell utgivning så inser jag att det är svårt att ha alla de målgrupper i sinnet som Engström menade katekesen passade för, och att ta hänsyn till alla de syften katekesen kan fylla.

Jag började fundera mer på vilken målgrupp Luther hade. Och jag tror han skrev för enkelt folk, för barn och ungdom. Så har jag jobbat vidare med att försöka klä Luthers fantastiska undervisning och formuleringar i 2000-tals svenskans vardagliga dräkt. Vi får se hur det går.

Men vad sägs om ett par smakprov:

Ur buden:

Femte budet

Du ska inte mörda.

Vad betyder det?

Vi ska respektera och älska Gud,
så att vi inte skadar våra medmänniskor eller orsakar dem lidande,
utan hjälper dem vid fara och bistår dem med det livet kräver.

Om nattvarden:

Hur kan det hända något sådant bara genom att äta och dricka?

Att äta och dricka gör inte att det händer,
utan orden, som står här: ’gavs för er skull och rann för er skull’.
De orden är, tillsammans med ätandet och drickandet, det viktiga i nattvarden;
och den som tror på de orden, han har redan vad de innehåller och lovar, nämligen syndernas förlåtelse.

Vem tar emot nattvarden på rätt sätt?

Att fasta och kroppsligen förbereda sig hör väl till god vana och ordning;
men värdig och väl förberedd är den som litar på dessa ord: ’gavs för er skull och rann för er skull’.
Men den som inte litar på dessa ord, utan tvivlar, han är varken värdig eller förberedd, för ordet: ’för er’ gör anspråk på troende hjärtan.

– – –

Jag tycker som Engström att Luthers lilla katekes är en klenod – eller kanske skulle man säga ”pärla”, ”smycke” eller ”liten skatt” på vardagssvenska.

/ErikJA

9 reaktioner till “En kyrkans klenod”

  1. Jag delar helt din och Engströms uppskattning av katekesen. Men ersätt för all del inte ”frukta” med ”respektera”! Det är ju en kolossal skillnad!
    Sann gudsfruktan är nog dessvärre alltmer sällsynt i vår tid. Men lösningen är inte att byta ut ordet mot ett som bättre beskriver hur många måhända umgås med Gud. Lösningen är endast att Herren ger oss sin fruktans Ande i våra hjärtan.

    1. Tack Jan för en värdefull kommentar. Kanske rymmer inte ”respektera” det samma som ”frukta” gjorde. Men vad har vi då för ord som kan förmedla det samma? Jag är rädd att ordet ”frukta” är föråldrat och är det så måste vi finna ett annat uttryck. Att företeelsen är ovanlig i vår tid bemöter vi ju just genom att försöka nå vår tids människor på det språk de använder.

  2. Tack själv.

    För det första
    Nä, ”respektera” går absolut inte att använda. Våra barn och ungdomar fostras i skolan till att i tal och skrift argumentera för sina åsikter i olika frågor, och då ska de samtidigt lära sig att respektera att andra har andra uppfattningar. Respektera kommer mer och mer få innebörden av att ”du tycker så, och det får du göra, men jag tycker ändå såhär”. Och om vi då ersätter ”frukta” med ”respektera” i förhållande till Guds Heliga Ord så är det knappast längre kristendom. Det är allmänreligiositet.

    För det andra
    så kan jag inte komma på något bättre ord än frukta. (Och okända uttryck kan ju faktiskt väcka nyfikenhet också. De måste inte per automatik stöta bort. Vi får heller inte underskatta den Helige Andes arbete och förmåga! Till syvende och sist beror allt på honom.)
    a)
    Här är vi inne i själva centrum av Luthersk teologi och tro: spänningen mellan lag och evangelium. De tio buden är ju främst lagen och när vi möter Gud genom den har vi all anledning att frukta, och gör det också så sant vi möter hans Helighet och vrede över synden som bor i oss. Luther har ju medvetet byggt upp katekesen så att först kommer lagen som visar oss synden och dömer oss, och sedan kommer Trons artiklar som visar på nåden och frälsningen, inte minst i 2:a artikelns förklaring, men också starkt i 3:dje.
    Så med tanke på detta lagens andra bruk finns det inget bättre ord än frukta.

    b)
    Men även om vi tänker på lagens plats hos den pånyttfödda människan, så är frukta det ord som bäst täcker vad det är fråga om. Läs Illustrerat bibellexikons artikel om gudsfruktan! Där slås fast att GT:s vanligaste ord för att frukta Gud (när det gäller trons människor!) har grundbetydelsen vara rädd för. Och i NT är det vanligaste substantivet phobos som betyder fruktan, ångest, skräck, och det vanligaste verbet som används betyder hysa fruktan, ångest, gripas av skräck, bli förskräckt.
    Och jag har svårt att tro att den Helige Ande valt sådana uttryck om han menade något helt annat.

    ”De tio budens avslutning” i Luthers stora katekes understryker samma sak. Särskilt stycket på s 439 SKB över 2 Mos 20:5. Jag citerar lite ur slutklämmen: ”Sålunda har hela Skriften överallt predikat och inskärpt detta bud och låtit allt syfta mot de två styckena, gudsfruktan och gudsförtröstan”. (Min kursivering). Lägg märke till att för Luther är gudsfruktan och gudsförtröstan två olika saker som hela tiden finns parallellt hos den som på samma gång är syndare och rättfärdig.
    Men har det inte länge varit en tendens att man slår ihop dessa till ett?

    Jag uppfattar ditt svar Erik som att du främst tänker på hur vi skall nå ickekristna med katekesens budskap. Och det är gott och väl.
    Men en fråga som vi också måste ställa är: Hur är det med oss som bekänner oss som kristna, har vi någon erfarenhet av denna gudsfruktan? Om inte, vilken Gud är det då vi bekänner oss till?

  3. Vad roligt att katekesuppdateringen nu är på gång! Önskar Guds välsignelse i den viktiga uppgiften. Det är också fint att få ta del av exempel, så som vi här får göra. Jag skulle också vilja föreslå att frukta inte ersätts med respektera, även om det låter en smula ålderdomligt. Inte minst tycker jag att Jan har en viktig poäng när han relaterar gudsfruktan och gudsförtröstan till spänningsfältet lag-evangelium.
    Det danska katekesprojektet för några år sedan valde att behålla frukta. Se http://www.katekismusprojekt.dk, där finns även en engelsk version där man också behållit det. Detta trots att frukta även klingar ålderdomligt i Danmark.
    Sen är det en stor och viktig utmaning för oss predikanter idag att förklara vad gudsfruktan och gudsförtröstan i biblisk mening innebär – så begreppen inte blir torr teori. Gud hjälpe oss därtill!

  4. Tack för värdefulla kommentarer Jan och Henrik! Tack till den bloggläsare som skrev direkt till mig på mailen och delade värdefulla perspektiv!

    Fortfarande vet jag inte om ”respektera” är rätt ord. Jag hoppas på att ett bättre ord ska föreslås av någon. Frukta har fortsatt det emot sig att det dels uppfattas ålderdomligt och dels – tror jag – att dess betydelse i svenskan förändrats med tiden.

    Att Guds talar till oss i lag och evangelium är oerhört. Det är ”gudsordets binära väsen” (för att tala med Leif Andersens ord). Men jag undrar om Luthers ”Vi ska älska och frukta Gud” kan föras över att syfta på spänningsfältet lag – evangelium. Det är nog en felaktig association. Frukta och älska; är det inte snarare en parallellism?

    I hebreisk litteratur är parallellismer (att säga samma sak två gånger med en liten skiftning i nyans). När Mose skriver ”Och nu Israel, vad begär HERREN, din Gud, av dig annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom och att du tjänar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, så att du håller HERRENS bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig för att det skall gå dig väl” (5 Mos 10:12-13) är väl knappast fruktan och älska kontraster, utan två begrepp i samklang?

    Läs gärna Per-Olof Hermanssons värdefulla ordstudium över begreppet ”gudsfruktan” på Teologiskt Forum. (Googla på ”gudsfruktan” eller följ länk till ordstudiet: http://teologiforum.wordpress.com/2009/03/10/draft-da-greps-de-av-stor-fruktan/)

    När jag läser Illustrerat bibellexikons artikel om Gudsfruktan tycker jag också att det blir tydligt att gudsfruktan inte för ett Guds barn handlar om rädsla, eller som det uttrycks i de sista raderna Studiebibelns förklaring av begreppet: ”Eljest skiljer Guds ord klart mellan slavens fruktan och Guds barns vördnad för sin Fader, Rom 8:15. Kärleken och slavens fruktan kan inte förenas, 1 Joh 4:18. Däremot hör vördnaden för Gud, gudsfruktan, och kärleken till gud alltid samman.”

    /ErikJA

    1. Nej Erik, någon parallellism är det verkligen inte fråga om i förklaringen till buden.
      NYCKELN till hela Skriften är ju i luthersk lära och tro lag och evangelium. Det är ”det härliga ljuset”. Allt i luthersk lära och tro rör sig kring detta centrum. Mycket kort sagt: lagen säger DU SKALL, Evangelium säger HAN HAR GJORT DET. Lagen är allt det i Guds ord som dömer och kräver och dödar. Evangelium allt det som ger, friar och skänker liv . Sen kan ett och samma Ord BÅDE utföra lagens och evangeliets gärning. Men det lämnar vi, åtminstone tills vidare.
      Nu har Luther avsiktligt börjat varje förklaring med orden VI SKALL. Det är alltså lag. Och det är ju buden han utlägger.
      Så på så sätt finns den en viss parallellism mellan ”frukta och älska”. De är parallella i den meningen att lagen BÅDE injagar fruktan OCH kräver kärlek till Gud av hela vårt hjärta osv.
      Men Luther själv breddar sen perspektivet i sin summering av buden och där framgår med all tydlighet hur han själv tänker med ”frukta och älska”. Som alltid, så är det lag och evangelium. ”Vad säger nu Gud om alla dessa bud?” Och så hoppar vi direkt till hans svar: ”Gud HOTAR ATT STRAFFA ALLA DEM som överträder dessa bud; DÄRFÖR SKALL VI FRUKTA FÖR HANS VREDE, så att vi inte bryter mot hans bud.
      Men SIN NÅD OCH ALLT GOTT lovar han alla dem som håller dessa bud, DÄRFÖR SKALL VI ÄLSKA honom, förtrösta på honom och gärna leva efter hans bud”. Min kursiv.
      FRUKTA och ÄLSKA. Detta gäller alla buden och utspringer från det första.
      Därför kan jag inte förstå hur du Erik kan hävda att det kan vara en felaktig association att koppla ”frukta och älska” till spänningen mellan lag och evangelium. Det är ju långt långt ifrån Luthers tydliga ord i Lilla katekesen.
      Hur kommer det här stycket att se ut i din revidering? Än en gång: Läs gärna ingående stora Katekesen stycket ”De tio budens avslutning”!

      Sen värjer du ju dig både mot ordet ”frukta” men tyvärr också mot dess innehåll. Och det bekymrar mig och många fler. Men jag vill ge dig en nyckel du kan använda när du söker ett annat ord. DET SKALL ENDAST KUNNA ANVÄNDAS OM GUD! Kan det användas om människor så har du hamnat helt fel. För här handlar det DJUPAST SETT OM DET FÖRSTA BUDET.
      Prova nu ”Frukta och älska”. Kan det sägas med tanke på någon människa? Jag skall ”frukta och älska” Reinfeldt? NEJ. Det blir avguderi. Men ”respektera och älska” Erik J ? Ja det både kan och skall man! Alltså kan ”respektera” inte användas.

      Vad sen gäller Illustererat Bibell så är det ju en typ av ekumenisk produkt. Den har väldigt mycket att ge, men man får själv använda den Lutherska NYCKELN på artiklarna! Och härmed hänger oupplösligt samman kampen mellan den gamla och den nya människan. På en gång syndare och rättfärdig.

      Slavens fruktan är endast fruktan. Ett Guds barn har OCKSÅ BARNASKAPETS HÄRLIGA FRIHET.

      Och med en dåres envishet frågar jag igen:
      Hur är det med oss som bekänner oss om kristna, har vi någon erfarenhet av denna gudsfruktan? Om inte, vilken Gud är det då vi bekänner oss till?

      Men nu får jag nog inte ta mer utrymme. Tack för denna gång!

  5. Jättebra diskussion! Jag är nog betydligt ”modernare” av mej än Jan Johansson, och skriver (inte bara säger) ”dej” till Gud på mina psalmbloggar (om uttalet förväntas vara så), vilket fortfarande nog ofta uppfattas som ”respekt-löst” när man ser det i skrift åtminstone (vilket jag givetvis inte själv ser det som).

    Men jag håller faktiskt med Jan och Henrik här, Erik. Respektera blir för svagt, liksom t.ex. ”vörda” (som ju dessutom är minst lika ålderdomligt som ”frukta”). Vi ska verkligen frukta och älska Gud, vi ska bäva för och älska Gud… Förutom i mindre vanliga men dock förekommande uttryck som ”jag fruktar att” o.s.v. använder ju ungdomar faktiskt även i får tid uttrycket ”fruktansvärd”. Är Gud fruktans-värd? Ja, det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. (Jfr Aslan – är han farlig? Ja, men han är god. Eller som just Lewis säger när han undrar varför folk tror att verklig godhet inte kan vara fruktansvärd: ”Har de aldrig varit hos tandläkaren?”

    Sen är väl f.ö. även befallningen att älska Gud en del av Guds heliga lag och som sådan tämligen förskräcklig även den – en befallning som snarast uppväcker hat och vrede hos den som inte fötts på nytt! Även om det förvisso är genom evangelium vår (gen-)kärlek väcks och föds.

    Jag gillar din strävan att verkligen ”få till” språket, Erik! Vi ska inte vara blinda för att ett modernt språk ibland blir mer rakt och drabbande än det gamla, Bibel 2000 innehåller faktiskt exempel på det ibland. Men ibland har vi helt enkelt inga riktigt moderna ord eftersom själva sakinnehållet inte längre förkunnas, t.ex. det pastoralt så viktiga bibliska begreppet ”aga” som genom agalagen snävats till och definierats som ren misshandel, och där t.o.m. begreppet ”tuktan” (som vi väl får ta till) anses misstänkt, medan ”fostran” blir på tok för svagt och knappast används av ungdomarna det heller. Då får vi helt enkelt (?) behålla några ”storord” och försöka förklara dem.

  6. I boken ”Kallad vid namn” av Gunnar Eriksson finns en andakt över namnet Agne sid 49.
    Där skriver författaren om två slags fruktan för Gud. Den barnsliga och den trälaktiga.

Lämna din kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved