Blogg

Och vart tog Sofia vägen? Kanske är det någon som undrat... Jag har hamnat i Sverige. Min arbetsperiod i Kenya är slut, men jag fortsätter att jobba här i Sverige fram till årsskiftet, då min tjäst hos ELM-Bv avslutas. Under oktober till december kommer jag och Lina att resa runt och berätta om Bethesda och annat Kenya-arbete. Tar du kontakt, så kommer vi! Hör av dig! Förresten... har du sett att det finns nya inlägg på Bethesdas hemsida? Läs där och fortsätt att be och tacka! Hälsningar Sofia.

Någon kanske undrar vad jag, Kerstin, hittar på nu när jag inte längre är ELM-missionär. Befogat! Jag ska villigt erkänna att de senaste två veckorna har jag nog undrat själv också men å andra sidan känt mig lite fri eftersom jag bara är deltidsanställd. Jag var förra helgen på Atemo, arbetade lite med bokföring, kollade kassan som jag har ansvar för, och installerade mig i "mitt hus". Sedan har jag varit här på Chesinende och framför allt varit på skolan. Jag har några lektioner kemi per vecka med avgångsklassen. De börjar examen den 21 oktober. Be gärna för dem att.

Sedan två månader bor vi i Sverige igen. Vi upplever det som i missionslitteraturen kallas  "omvänd kulturkrock" eller "hemkomststress". Vi märker att vi har förändrats. Och att ni har förändrats. Allt i Sverige är inte perfekt, och det är inte som vi tänkte att det skulle vara. En del är bättre och en del är sämre. Mycket är varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Men det kostar på att byta världsdel. Samtidigt upplever vi mycket värme. Människor som saknat oss, som bett för oss, som burit oss. the_ID.

Jag kan inte säga att jag känt honom väldigt väl men han är en av kyrkans unga. Nu är han i National Youth Service och placerad i ett mycket avlägset läger. Vi besökte honom i april och efter det har jag ibland skickat sms till honom, ofta med en bibelvers. När det en gång tog lite lång tid mellan kontakterna skrev han i ett svar att han saknat kontakten och bibelverserna. Och så har han tackat Gud för kraft, uppmuntran och glädje genom Bibelordet. En lördagskväll nyligen fick jag ett sms som sa ungefär så här: ”Vi har diskuterat om vilodagen.

Nyligen var jag i kontakt med några ungdomar vars båda föräldrar är döda. Jag minns bara fadern men han var en aktiv och glad kristen. Jag och pojkarna var tillsammans med en morbror och moster och samtalet kom in på pojkarnas hem och förhållandena där. Som så ofta i sådana här familjer är de nu föräldralösa barnen inte riktigt välkomna hemma av faderns släktingar. De planterar majs och rensar ogräs i majsen men det kan mycket väl hända att farfar eller en faster tar hand om skörden. Det finns en hel del dryckenskap i hemmet. En farbror har tagit hand.

Kommer ni ihåg att jag skrev om vår sjuka lilla pojke? Han är inte sjuk längre. Han har inte ont längre. Nu har han det äntligen riktigt bra, men vi har saknad och smärta i våra hjärtan. Lawrence dog i torsdags. Som jag skrev förut så blev han ju inlagd på sjukhuset. Han repade sig så pass att han fick komma hem till sin moster på fredagen för två veckor sedan. Vi planerade att han skulle vara där över helgen för att hämta mer krafter och sen skulle han komma tillbaka till Bethesda och skolan. Elizabeth och jag åkte för att.

Igår skrev jag om en av våra flickor och att vi hittat henne. Idag var hon på besök i skolan och rektorn och jag pratade med henne en lång stund. Ett tag verkade det som om vi skulle behöva söka ett rum för henne att hyra eftersom hon menade att hon inte var välkommen hem till sin bror där hon egentligen har sitt hem. Men slutligen fick rektorn tag på brodern per telefon och vi träffade honom vid vägen. Efter ett kort samtal var det klart att hon var välkommen hem och att hon kunde komma direkt. Så jag följde.

Rektorn bad mig följa med och leta efter en av våra flickor som inte kommit till skolan sen i maj. Hon är föräldralös och rektorn visste att hon är gravid och skulle finnas i byn någonstans. Vi for dit, pratade med den hon skulle bo hos och med några andra. Men ingen visste var hon var, sa de i alla fall. Eftersom det är nära den tid hon skulle föda försökte vi också fråga på ett antal kliniker – men inget napp. Innan rektorn skulle åka hem satte vi oss i rektorns bil och bad för flickan, för dem vi.