Blogg

Det är hög tid för mig att skriva några rader, det var längesen sist! Sen fyra veckor tillbaka har jag varit hemma i Sverige för vidare utredning av min hälsa. I torsdags förra veckan fick jag äntligen svaren från läkaren och det var positiva nyheter. Proverna hade inte visat tillräckligt mycket för att de skulle kunna ge mig en diagnos och den "aktiva" inflammationen de hittade på röntgen i hjärnan i Nairobi i februari kunde de inte hitta här i Sverige. Trots detta så finns det fortfarande misstankar om att jag har en neurologisk sjukdom men i nuläget är bevisen.

Så var det tid att gå till Cerropón igen. Om en halvtimma. I mitt arbete är jag beroende av Herren i allt. Men när jag går till Cerropón upplever jag det extra mycket. Jag är liksom inte mycket till församlingsplanterare... Men det är ju Han - och vi ber att det ska få växa fram en församling i området. Av nåd. Ikväll, när vi stor på tröskeln till Stilla veckan, vill jag tala om vad Jesus gjort för oss och redan tidigt i veckan fastnade jag för 2 Kor 5:17-21 som text. Jag älskar de verserna. Men HUR ska jag.

Att bo i ett annat land (än det man är född i) innebär ofta att man är annorlunda. Det upplever vi ganska ofta i Peru. Men vi vuxna är väl medvetna om det. Lite mer komplicerat blir det för våra barn. Den yngste, Jeremia, är ju till och med född i Peru och har dubbelt medborgarskap. En del tittar undrande på honom när de hör det: "Varför har han inte mörkt hår om han är född i Chiclayo?" Att gå på stan med ett eller flera av barnen innebär alltid kommentarer. De flesta ganska oskyldiga: "Åh vad söt.", "Hon liknar en.

En underbar sak här i världen är att vi är olika, att vi har olika gåvor och att vi kan använda dem gåvorna för att hjälpa varandra. En av mina tidigare kollegor, Preben, har många gåvor som inte jag har, och dessutom en hel del erfarenhet som jag inte heller har. Denna vecka har jag vid åtminstone tre tillfällen ställt mej frågan: Var är Preben? Först efter mötet med kyrkans ledning i tisdags. Ibland är det underbart att få vara tillsammans med ledarna i den unga lutherska kyrkan. Och ibland är det inte lika underbart. Efter mötet i tisdags kände.

Under två veckor varje år är jag lika gammal som min bror. I alla fall om man uttrycker ålder som man gör här i Chiclayo. Väldigt sällan hör man någon svara på frågan om sin ålder med ord som "nästan", "snart" eller ens "x år och y månader". Nä, man svarar med hur många år man fyllt. Det innebär att jag sedan den tjugosjunde februari, då jag fyllde 35 varit lika gammal som min bror, som idag fyller 36! Under två veckor har vi alltså båda varit 35 år fyllda. Sammanlagt blir det 70 år. Och det är precis så.

Sedan augusti 2006 har jag skrivit på bloggen. Kanske runt hundra inlägg. En del bra, andra mindre läsvärda. Nu är frågan: Ska jag fortsätta? Internet är fyllt av bloggar. Många betydligt bättre än min. Och många uppdateras också oftare. Samtidigt har jag kanske en inriktning som intresserar några. När jag började hade jag ambitionen att rotera på följande fem ämnen: Missionskunskap, Kulturförståelse, Omvärldskunskap, Att vara missionär och Allmänt (dvs allt som inte passade i de andra fyra). När jag snabbt tittar tillbaka på årets tolv inlägg så kan nog de flesta sorteras in under ämnena, och.

... att gå förbi kyrkan i Las Brisas en tisdagskväll och se tre ungdomar sitta med huvudena böjda över Bibeln. En av dem har varit kristen i några år, de andra två har nyligen kommit med i ungdomsgruppen. ...att en stor saftig vattenmelon kostar tre fyra kronor på vår gata. ...att kollegan Tina Bak är tillbaka i Chiclayo. Att vara tre i teamet istället för två är en stor skillnad, och Tina har ingjutit lite nytt mod och glädje i arbetet. ...att det snart blir höst i Peru. Snart kommer den sköna svalkan och vi blir mindre beroende av konstgjord bris från fläktarna. ...att.

I fredags var det festligheter på gång vid ELCK-kyrkan i Nairobi. Bredvid kyrkan har det byggts en kontorsbyggnad och den var nu färdig för ett officiellt öppnande. För några veckor sedan kom det ett brev till Bethesda med en inbjudan till ”Bethesda Acrobatic Team”, med andra ord: killarna på Betehsda i Nakuru. I samma inbjudan stod det också att även presidenten, Kibaki, var inbjuden. En sådan tillställning ville vi ju givetvis inte missa. Killarna var tvungna att åka till Nairobi redan i torsdags för att presidentens säkerhetspersonal skulle kunna förbereda sig på vad som skulle hända under dagen. Vi andra åkte från.