Blogg

För några år sedan tvingades en svensk minister avgå för att hon var kär i en annan minister. Han var förvisso också kär i henne, men statsministern tyckte förhållandet var olämpligt och den kvinnliga ministern (enligt vissa på en mindre viktig post) tvingades avgå. Överhuvudtaget anses det på många håll problematiskt när två arbetskamrater har en mer än vänskaplig relation. Det anses inverka menligt på arbetet. Kan inte låta bli att fundera över detta i dag när vi haft "årsmöte" på missionsfältet. Alla på fältet varande missionärer samlades - det blev exakt två, nämligen min fru och.

Ursäkta spanskan i rubriken. Det är en politisk slogan som betyder "Han sa det. Han gjorde det." Det är borgmästaren här i Chiclayo - han heter Beto Torres - som sista tiden satt i gång en hel massa projekt: vägbyggen, förbättringar av vägar, renovering av skolor, inköp av ambulanser och sopbilar. Den synbara anledningen verkar vara att han för ett halvår sedan började få mycket kritik för att ingenting hänt under hans första år vid makten. Man började samla in namnunderskrifter för att han skulle tvingas avgå. Och plötsligt sätter all kommunal verksamhet full fart. Nu börjar en.

Jag skulle skrivit redan igår - så att blogginlägget fanns till den 15 augusti. Men så föll sonen, som är fullt upptagen denna vecka med att lära sej gå, och slog sej ganska illa i munnen. Illa tyckte i alla fall vi oroliga föräldrar, medan läkaren konstaterade efter en snabb undersökning (och efter två timmar för oss i väntrummet) att det alls inte var någon fara. Skönt, men kvällen blev inte som planerad. Men varför förtjänar den 15 augusti en egen rubrik. Inte för att det var det datum vi reste till Peru för två år sedan. Och kanske.

(Nedanstående skrev jag den 31 juli men eftersom min internetuppkoppling inte velat fungera så har det inte kommit längre förrän nu.) I söndags skulle jag fara med gästerna Roland Gustafsson och Rune Imberg från en biskop till en annan. Men besöket hos den förste var inte avslutat så det blev att vänta vid ett vägskäl i Misambi i luoland. Och är man vit bland kenyaner på landsbygden så väcker man uppmärksamhet. En del kommer och frågar om olika saker, om hjälp, om något att äta osv. Några stannar inte så länge, andra blir man nästan inte.

En liten kille, snart 3 år, från San Antonio har varit sjuk ett tag. De sista dagarna har han inte velat äta. Lite oklart det hela... ...tills igår då läkarna konstaterade att han sannolikt drabbats av leukemi. Hans pappa är polis, vilket är bra - för det innebär att hela familjen är försäkrad, och det finns möjlighet till en god behandling. Men den finns inte i Chiclayo, utan antagligen ska han snart förflyttas till Lima. Därför ringde hans faster mej i förmiddags och undrade om jag kunde döpa pojken redan i eftermiddags. Så blev det. Tillsammans med en.

Efter nästan tio veckors resa ska jag snart gå och lägga mej i min alldeles egna säng (även om den rent formellt tillhör missionen - det gör ju jag också förresten). Några kanske saknat blogginlägg under sommaren, andra har tyckt det varit skönt att jag valt att koppla av (eller koppla ner). Tack till alla Er som läser bloggen och uttryckt er uppmuntrande om den! Nu hade det varit fint om jag kunde skrivit något om hur hur fantastiskt skönt det är att vara tillbaka i Chiclayo, att jag bara längtar efter att få kavla upp skjortärmarna och sätta.

Som missionär är man ofta en av dem som står i fokus för uppmärksamhet och uppskattning. Att bara finnas där som en besökare kan ibland vara tillräckligt för att man ska fara hem med gåvor, kanske en bananstock eller en säck potatis.Det är därför lite ovant att finna sig stående nästan ensam efter gudstjänsten. Eller att andra väcker mer uppmärksamhet vid ett hembesök. Men förra söndagen fick jag uppleva det! Och det gjorde mig glad, mycket glad.Jag hade egentligen uppgifter inplanerade på annat håll, men eftersom sjukdom på den platsen gjorde att vi inte kunde fara dit fick jag möjlighet.

... blev bara 18 år gammal. I december 2007 var hon, tillsammans med flera andra från Nyabitongo församling, deltagare på ungdomslägret här på Chesinende. Några av de ungdomarna lärde resten av deltagarna en sång som handlar om evigt liv, om att ses igen i en evig glädje. ”Dagarna går fort, åren passerar snabbt och om vi inte ses igen här på jorden så låt oss mötas i det goda hemmet, i stor glädje…” Den sången grep tag i mig när de sjöng, inte minst därför att flera av ungdomarna redan då levde som flyktingar och vi visste inte hur.