Blogg

Hej allihopa, Nu är vi inne i stilla veckan och vår fjärde vecka i karantän. Här är inga stora förändringar sedan vårt förra blogginlägg för en vecka sedan. Restriktionerna har blivit lite hårdare, nu får män och kvinnor bara gå ut på varannan veckodag för att göra nödvändiga ärenden, och ingen alls på söndagarna. Nu på skärtorsdag och långfredag blir reglerna som på en söndag (dvs ungefär utegångsförbud hela dagen). Ännu verkar vi vara i fasen att restriktionerna skärps snarare än att de lättas på. Färre folk och barn rör sig på gatorna här i vårt bostadsområde och även vi begränsar.

Måndagen den 30 mars Solen skiner, fåglarna kvittrar, barns prat hörs nånstans i närheten. Bilar passerar på vägen och det mesta verkar vara som vanligt. Visserligen är skolorna stängda men det märker jag inte så mycket av utom igår när det inte var någon gudstjänst och jag därför fick en tyst och lugn söndagsmorgon. Men det är dock skillnad. Mina finländska missionärskollegor har varit på resa hem till Finland sedan i tisdags. Då var de på flygplatsen men kom inte iväg eftersom det flyg de fått biljetter till var inställt. I onsdags ett nytt försök då hade de t o m.

Hej allihopa! De senaste veckorna har nog varit händelserika för oss alla, inte bara för oss. Vår sista tid i Peru har inte riktigt blivit som tänkt... I måndags fick vi besked att vi kunde få plats på en buss från Piura till Lima kl 06 dagen efter. Vi hade med andra ord ca 13 timmar på oss att packa ihop en hel lägenhet och städa så gott det gick. Inte mycket sömn och vi jobbade in i det sista innan tre taxibilar hämtade upp oss. Vi körde genom öde gator, kantade av militär med k-pist. Bussen väntade vid en park.

Olika bibelord kan i olika perioder i livet upplevas som skrivna för just den stunden man befinner sig i. Och det är väl just så det är - Guds ord är ju levande! Psalm 91 i Psaltaren känns som skriven för vår tid. Mitt i oro och sjukdom vill psalmisten rikta våra blickar till Allsmäktige. Till Han som är med oss i nöden. För över 20 år sedan översatte Inga-Lisa Persson en tysk barnbok Unter dem Schirm, skriven av Heidi Schilling, till svenska. Boken publicerades först som följetong i Luthersk barntidning (dåvarande namnet på Droppen) och kom två år senare ut.

Så är jag tillbaka på svensk mark igen efter några omtumlande dagar och veckor. Jag tackar Gud för detta! När Perú hamnade i karantän den 16 mars så fastande jag på flygplatsen i Arequipa i södra Peru. Jag ringde några norska vänner, Ragnhild och Tore Bjørsvik, och så fick jag bo hos dem. (Hur ska jag kunna tacka dem för vad de gjort för mig denna tid, undrar jag?) Restriktionerna från de peruanska myndigheterna har varit hårda och förstärkts allt eftersom i syfte att hindra smittspridningen. Min önskan om att kunna resa norrut för att stödja våra utsända visade sig vara.

Den pågående krisen prövar oss på många olika sätt.  Flera av oss jobbar kanske hemifrån och träffar mindre folk än i vanliga fall. Andra är över sjuttio eller tillhör en annan riskgrupp och sitter mer eller mindre instängda i sitt hem. Andra känner stor oro för sjukdomen och sin egen och andras hälsa. Någon förlorar jobbet, blir permitterad eller ser hur ens företag håller på att gå omkull. Det är omvälvande och påfrestande. the_ID.

Hej på er allihop! Vi har nu påbörjat vår tredje vecka i karantän i Peru, och från och med igår gäller i vår region utegångsförbud från kl 16 (istället för från kl 20 som tidigare). Igår patrullerade poliser här i vårt bostadsområde strax efter kl 16 men idag har vi inte sett några, kanske kommer de senare på kvällen. Innan kl 16 var vi dock ute på gatan så att barnen fick cykla lite. Egentligen är restriktionerna att bara en från hushållet får gå ut för att göra de allra nödvändigaste inköpen (mat, medicin) men här där vi bor är det.

Hej allihopa! De har gått ett tag sedan jag uppdaterade här och om ni läst Rakels förra inlägg så vet ni varför. Vi sitter just nu i karantän och vet inte riktigt hur framtiden här i Peru ser ut. Nya besked och beslut avlöser varandra titt som tätt, så vi kan inte göra mycket annat än att vänta. Jag har flyttat till Ekströms och sover på en madrass i deras vardagsrum. Efter att danskarna åkt kändes inte längre vår lägenhet som ett hem, och när vi dessutom fick besked om karantän var det inte optimalt att jag skulle vara där borta.