Déjà vu

Pga bortgång av förälder till personalmedlem reste vi i fredags iväg till Kisiiland för att närvara på begravningen. Men vi tog också möjligheten att se lite av Matongo, paradiset på jorden enligt några. Och visst var det speciellt på många sätt. Hela klimatet och alla växter var mycket mer exotiska och Afrika på något vis. Sedan den utsikt som var över dalar och flod fick en att förstå varför man hört folk tala så varmt om just Matongo. Jag fick också en guidad tur av vice-rektorn Hamilton på Matongo Lutheran Theological College som är välkänt för många bv-are hemma, men också för mig omedvetet. När jag fick se skylten och byggnaderna kände jag igen mig och upplevde att jag sett alltihop innan, och kände mig ganska säker på varför. Och det blev helt uppenbart varför när Hamilton bara några minuter in i rundturen frågar ” Do you know Henrik?”. De verkade känna igen sig lika mycket som jag själv, denna rundtur hade redan ägt rum en gång innan, nämligen 2010 då min äldre bror var här med Roland och Peter. Och det var ju lite roligt sammanträffande de första 10 gångerna folk undrade om jag känner Henrik. Jag blev förstås även frågad om jag känner Rune, kanske mest otippat av killen som körde tillbaka mig med motorcykel(picki picki) till begravningen.
Resten av helgen spenderade jag med Jonny i Chesinende hemma hos Kerstin i hennes farligt mysiga hem. Tala svenska, sjunga psalmer, citera karaktärer från TV-serien Macken, och Kerstin bjuder på kött och potatis med brunsås, hemkänslan var ett faktum. Precis som hemma i Tostared.

Och det var i Chesinende känslan av upprepning tog sig oanat stora proportioner när jag på lördagen får samma fråga om min bror av några killar under en liten bergbestigning i Chesinende. ”Do you know Henrik from sweden?”
Hur går det till? vad krävs i ansträngning? Nåja, det är ju förstås bara roligt och bra, för tvåan är ju alltid bättre än ettan brukar man ju säga:)

I detta nu(2012-11-15) gör barnen på Bethesda sina slutprov och det är tre prov om dagen, tre dagar i rad(ons-fre). Det jobbas hårt, och vi ska därför fira skolavslutning genom att åka och bada på ett hotel som sponsrar BCM. Detta blir min tidiga julklapp till barnen som sedan dag ett uttryckt hur extremt roligt det är att simma. De kommer få veta det först på fredagskvällen efter aftonbönen och det kommer nog bli riktigt roligt. Be för barnen att de gör bra ifrån sig och blir nöjda med sina resultat på proven.

Allt gött/ Fredrik

Jag och vice-rektor Hamilton

Lite av Matongo

9 reaktioner till “Déjà vu”

  1. Fredrik, kör din bror Henrik en blå 240? Tack för ett intressant blogginlägg. Nu har missionsivern startat i Tostared.
    Vi ser fram mot ett ELM-väst. :))) Simma lugnt med killarna. Hälsa Stella!! Var välsignad tycker Jonny B!

  2. Fredrik! Väldigt kul att läsa vad du skriver! Och bilden på dig och vicerektorn är ju klockren. Fredrik in action. Fint att se!

  3. Hej Fredrik!
    Idag träffade jag Din mamma på bibelskolan här i Örby. Jag frågade efter Dej
    och fick då Din mailadress.Nu har jag läst Dina trevliga inlägg på bloggen
    och förstår,att Du får uppleva mycket, som är spännande och intressant.Jag vill
    följa Dej också framöver,framför allt i förbön, och önskar Dej en rikt välsignad tid där nere i Kenya!
    Många varma hälsningar
    från höstrusket här hemma i Örby!
    Ingrid

    Anita skickar också med en hälsning.

  4. Att DU känner igen dig kanske beror på de bilder som Jakob och jag har visat från vår vistelse på Matongo? 😉 Fick du förresten se Jakobs barndomshem? Hur gick begravningen till? 🙂
    Kram!

  5. Jättekul att följa Dig på bloggen, Fredrik. Roligt att Du trivs i Kenya (vem gör inte det, förresten?) och på barnhemmet.
    Allt gott önskar vi Dig, och Guds välsignelse!
    Många hälsningar från Horred och familjen Imberg genom
    Rune
    P. S. Hälsa alla våra vänner där!

  6. AHA!! Heureka, jag har funnit bloggen! Kul läsning, hoppas allt flyter på bra. Förresten räknas sukuma-tackling som en bedövning? Allt gott!

  7. Jaha, man kan tydligen svara med! Tack för att ni ber och följer mig här på bloggen. Hoppas det är intressant läsning.

    Jonny: ja, men den går inte just nu, han har inte fyllt på tändstiften ännu.

    Viktoria: Nej, jag tror inte det. Jag fick se skolområdet och kyrkan, sedan var vi tvungna att åka till begravningen.
    Och den var ju förstås annorlunda på många sätt. Det var en begravning utomhus med massor av folk, släktingar, vänner och grannar. Man ska begravas intill sitt hus och ligga på vänster axel för så vilar afrikanen. De ändrade alltså sättet den avlidne låg på först när de sänkt ner honom. Det var ju inte sådär tyst som i Sverige utan under predikan rörde sig folket lite, tog mat och hälsade på varandra.

Lämna ett svar till Anders Lundberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved