Den nya sången

För ett par år sedan gav BV-Förlag ut en sångbok med namnet ”Den nya sången”. Av den anledningen drogs mitt intresse till en tidningsartikel av Jan Bygstad med samma rubrik. Artikeln har de senaste månaderna publicerats först i tidskriften Trosblick (2012-2), och därefter i Kyrka & Folk (här finns en länk till artikeln) och Logos (2012-2). Jag trodde först det handlade om en recension av sångboken Den nya sången, men så var det inte. Jan Bygstad skriver i stället om nyare sång och musik i kristna sammanhang.

Också det är ett ämne som jag tycker är intressant och viktigt så jag läste Bygstads artikel. Först en gång, sedan en gång till. Och senare har jag läst den både en tredje och fjärde gång.  Jag blir inte riktigt klok på innehållet. Där finns en hel del goda poänger, och samtidigt är tonen på gränsen till föraktfull och resonemanget så förvirrat att jag har svårt att riktigt ta till mig de goda poängerna.

Redan första gången jag läste artikeln ställde jag mig frågor som ”Kan bara gamla sånger vara bra sånger? Föraktar artikelförfattaren dem som vill nå nya generationer med evangeliet? Och blandar inte Bygstad samman sångens form och innehåll på ett märkligt sätt i artikeln?”

Unga och gamla sjunger och spelar tillsammans vid en gudstjänst i norra Peru.

Bygstad är rädd för ungdomars inflytande i församlingen. Borde han inte i stället vara tacksam? Det är sant att församlingen ska ledas av mogna kristna, men en av de viktigaste uppgifterna för ledarna är att möta unga kristna syskons längtan efter att få uttrycka sin tro. Och det är inte alltid så att gamla sånger på ett självklart sätt kommer att älskas av nya generationer.

I den sångbok jag oftast sjunger ur (Lova Herren) finns bland de första femtio sångerna flera skrivna av Lina Sandell innan hon fyllt trettio, ett par sånger av Martin Luther i 40-årsåldern och tre sånger av Rosenius vid vilkas tillkomst han var 28, 35 respektive 43 år gammal. Det var ungdomars sånger… Jag vet inte vilket mottagande dessa sånger fick på femton- respektive artonhundratalet, men jag utesluter att de redan vid sin tillkomst ingick i granskade och godkända sångböcker. Jag misstänker också att inte så få förfasades över de melodier som Luther, Sandell och Rosenius sjöng på. Kanske upplevdes musiken till och med som sentimental, rytmisk och billig.

”En lutheran sjunger annorlunda än en pingstvän”, skriver Bygstad. Så borde det förstås vara. Sångskatten i en tradition avspeglar rimligen vad man upptäckt och erfarit av Gud. Men Bygstads fördunklar det faktum att det handlar om innehållet i sångerna, genom att föra in presentations­formen (tryckt bok i handen eller projicerad text på väggen), musikstil (traditionell eller mer modern), nivå (varning för barnsånger!?) och så vidare. De nyare lovsångerna har en ensidighet som definitivt behöver kompletteras. Men samtidigt har det under de senaste fem, tio åren också kommit flera nya sånger med starkt fokus på korset och vad Kristus gjort för mig.

Min längtan är att unga generationer ska återupptäcka gamla pärlor i vår sångskatt och att nya sånger ska skrivas som talar på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar (Apg 2:11). I tidningen Till Liv skrev jag i april: ”Tänk om Gud ville ge oss en ’ny Lina Sandell’. Någon som skrev sånger som var lika uttrycksfulla och som beskrev vem Gud är och vad han gjort på ett lika fantastiskt sätt. Men på vår tids språk, med bilder från vår vardag och med uttryckssätt vi känner igen från torget.” (Till Liv 4-2012, s 20).

/ErikJA

15 reaktioner till “Den nya sången”

  1. Erik, även jag har läst Bygstads artikel ett par gånger, den väcker olika tankar. I artikeln lyfter Bygstad fram nödvändigheten av att sånger förs vidare till nya generationer. Och det ligger ju en fara i att glömma den sångskatt som varit till stor rikedom för många kristna. Sånger som ”Kristus lever, underbara ord”, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, ”Dagar komma dagar flykta” förmedlar verkligen Guds ords skatter på ett både starkt och tidlöst sätt, ja enstaka sådana sångverser kan verkligen bära genom tunga dagar.
    Vad Bygstad inte tar upp i sin artikel är balansgången mellan äldre och nyare sånger. En strävan med ”Den nya sången” var ju att lyfta fram nyare sånger som vi bedömer håller måttet teologisk, för att pröva dessa i församlingen. Då måste sådana sånger beredas rum i Gudstjänsten och i hemmen, inte på bekostnad av äldre sånger men som en berikande förnyelse.
    Kanske Gud vill ge oss en ny Lina Sandell, må detta vara vår bön, men ett första steg är att ge rum för sådana sånger som har en rätt teologisk inriktning även om där finns övrigt att önska vad gäller form och poesi. Här kan sånger i Lova Herren överraskande nog vara en källa till inspiration när det gäller att fånga bibliska sanningar och poetiska uttryckssätt, så har jag själv fått erfara det.
    /Johan Å

  2. Tack för din recension, Erik!
    Även jag läste artikeln, men förvirringen den väckte hos mig gjorde istället att jag inte orkade läsa den en gång till 🙂

    Johan, jag delar din bön! Och passar på att rekommendera ”Den Nya Sången”, alltså sångboken, till alla som läser detta. Johan och de andra i kommittén har gjort ett fantastiskt arbete med att sammanställa bra sånger. Är nästa steg kanske en inspelning ur innehållet? Det vore inte fel. Vad säger ELMus?

    Sist ett citat från kyrkomusikern och kompositören Lars Åberg: ”Den Gud som skapar liljan och fästingen, den svarta mamban och kolibrin, han som lär koltrasten att sjunga och jaken att bröla – hur skulle han kunna låta sig uppbäras av endast _en_ sorts lovsång!? Nej, låt (som Bach säger) all musiks syfte vara Gud till ära och församlingen till uppbyggelse!”

  3. Tack för din recension, käre bror. Jag har inte sett artikeln, men det du skriver får mig nästan att gråta, för jag känner igen den attityd författaren till artikeln har från andra. Hur kan det bli så att en tror att han vet bättre än en annan vilken musik som ärar Gud mest? Han som skapat en sådan bredd!
    Och så vill jag tipsa om att Maria Nordenback-Kress skriver många bra sånger som är i stort sett bibeltexter rakt av (vet dock inte hur mycket hon spridit dem). Mycket djup med mer moderna melodier! Gud välsigne dig och ELM:s ”musikprocesser”!

  4. Jag vill tro att Jan Bygstad har en ärlig avsikt med sin artikel.Ni som har skrivit eller kommer att skriva tror jag att ni också har en ärlig avsikt med era inlägg. Detta betyder inte att man måste hålla med om allt som skrivs.Vi får ”tyda allt till det bästa”.

    Vad som är viktigt när det gäller sånger så måste innehållet i sångerna har sin grund i Guds Ord. Detta gäller även predikningar och andaktsböcker. Vi skall alltid när vi sjunger sånger, hör en predikan eller läser i en andaktsbok, fråga oss, är det förankrat i Guds Ord.

    När det gäller ”Den nya sånger, utgiven på BV förlag så tycker jag att det är en pärla. De som har arbetat med sångsamlingen har verkligen lagt ner ett gedigert arbete. De har förankrat sångerna i Guds Ord och det känns skönt.

    Jag har lite svårt med termen ”Lovsånger” Är inte allt som sjungs lovsånger om det sker i en gudstjänst eller i hemmet? Ordet lovsång är så förknippat med bibelkörer, det är inget fel i det, men även med sånger med ett innehåll som ibland inte är riktigt bibelförankrade. Detta kan även gälla äldre sånger. inte bara de nya Varför inte kalla det gemensam sång, sångstund eller kanske allsång. Allsång är nog förknippat med profana visor och sånger, det är nog inte så bra.

    Vi behöver nya sånger.De som skrivs idag består oftast av bara en eller två verser. Det är inte fel i detta, även några verser kan innnehålla mycket. Jag tänker på Lina Sandells sång: ”Jesus för världen”. Denna sång har verkligen ett innehåll som är förankrat i Guds Ord.

    Äldre sångförfattare skrev oftast många verser, som ibland innehåller en hel predikan.Psaltaren är både korta och långa psalmer, den längsta är psalm 119 med 175 verser. Den längsta sången som jag känner till är: ”I Lammets död och smärta” med 67 verser skriven av A.C.Rutström.Så många verser behöver inte sångerna innehålla, men jag efterlyser fler verser i de sånger som skrivs idag.

    Vi får be att Gud ger oss en ny Lina Sandell eller en ny Anders Nilsson.

    Mitt inlägg är driven av en ärlig avsikt, men det innebär inte att ni måste hålla med allt vad jag har skrivit.Ni får stå för era åsikter, jag står för mina.Låt Guds kärlek vara drivkraften i det som vi skriver.

  5. Hej Erik!

    Jag har kommit att tänka att frågan om musikstil i kyrkan mindre handlar om rätt/fel, och mer om kontext, hänsynstagande (underordna er varandra), pastoral insikt om tidsanda och kyrklig kultur i relation till de människor som utgör församlingen och ev. nytillkomna. Men vad gäller Bygstads artikel vill jag tillföra följande:

    Jag har inte hittat den norska originaltexten, men däremot en mycket mer omfattande text av Bygstad beträffande musikens funktion. Om man vill ge rättvisa åt Bygstads tanke så är den värd att läsa. Om han har rätt i sak blir frågan om kyrkans musikstil inte oväsentlig.

    http://www.delk.no/bergen/ressurs/modernitet.htm

    Allt gott!

  6. Tack för värdefulla kommentarer!

    Ett par små tankar som jag tillfogar: Bygstads artikel handlar alltså inte uttryckligen om sångboken ”Den nya sången”, och det gör ju inte heller mitt blogginlägg. Men jag uppskattar verkligen den sångboken och hoppas den ska få ännu större spridning.

    När det gäller Bygstads längre artikel som Jakob hänvisar till, så tycker jag inte att hans resonemang där egentligen gör det lättare att förstå om det kan skrivas nya goda sånger. Han är så negativ i den artikeln mot allt han skriver om, så att det är svårt att se var hans konstruktiva bidrag finns. Skulle t ex inte Luthers sätt att skriva folkligt och använda folkliga melodier falla under Bygstads negativa omdömen?

    Jag tror att sång och musik kan och ska användas både för att bära fram vårt lov och våra böner till Herren, och för att vittna om Herrens storhet och hans underbara gärningar. I båda fallen behövs en språklig och musikalisk dräkt som i det första fallet vi och Herren förstår, i det andra fallet Herren, vi och dem vi vittnar för förstår.

  7. Intressant debatt! Jag har inte läst Bygstads artikel, men Erik JA:s reaktion liknar den jag kände inför Dag Risdals ”Hyrdekallet i kristen sang og musikk”, som jag ansåg gjorde på tok för stor skillnad mellan folkmusik och folkmusik (”pop”) och närmast kanoniserade den norska och påstått kristliga folkmusik som väl ofta när den framfördes till fiol en gång i världen var lika misstänkt som något av Björn och Benny. (Är synkoper av den onde?).

    Jon Kvalbeins häfte om kristen sång och musik som BV-förlag gav ut lite senare tycker jag var mer balanserat med sitt försök till ”kulturrealism”, även om slutsatserna i mångt och mycket nog kom att likna Risdals och det fortfarande blev lite oklart i vad mån kristna sångförfattare och -kompositörer idag är fria att använda samtidens uttryckssätt när evangelium ska ut. (Är saxofoner och trummor av ondo? Eller synkoper och rytmisk accent?).

    Vad gäller Eric Malms till synes konservativa önskemål att nya sånger ska innehålla fler verser (dock inte 67 som i Sions Nya Sånger – svenska rekordet 84 verser finns faktiskt i Moses och Lamsens visor!) finner jag som ackompanjatör att det finns en pedagogiskt argument för fler verser än 2-3: församlingen (och organisten) hinner nämligen lära sej melodin bättre om det är fler verser!

  8. Apropå författarnas snittålder när sångerna skrevs: jag har gått igenom hela Lova Herren och funnit att snittåldern landar på under 40 år! D.v.s. lika många är skrivna av 30-åringar som 50-åringar, och inte så få av människor i dryga 20-årsåldern. Ytterst få sånger i sångboken är skrivna av människor som är över 60 år (i och för sej dog man ju ofta då på 1800-talet, det sekel då de flesta sångerna i Lova Herren skrevs; norska Sangboken, också från 1980-talet, har en helt annan, mycket mer utbredd ”kronologisk pyramid” med nästan lika många 1900-talssånger).

  9. Mer ”Lova Herren”-statistik: av de 800 sångerna är ganska exakt hälften skrivna under perioden 1850-1900 (men de är å andra sidan mycket bra de flesta). Sånger skrivna efter 1950 finns det färre än 10 av (minns inte exakt antal – det var några år sedan jag räknade igenom dem). Jo, jag längtar också efter sånger med modern språkdräkt och med den ”tyngd” som man hittar hos Sandell, Nilsson, Frykman m.fl.

  10. Jag har särskilt på senare år envist påpekat att en sångbok är viktig för en rörelses intensitet. Där samlar vi sånger som lyfter fram och stryker under det vi som kristna i resp. rörelse har upptäckt och lever av. Då blir det så att olika grupperingar har många sånger som alla tycker är viktiga och ett antal sånger där vi skiljer oss åt eftersom vi vill betona andra delar av det kristna livet olika mycket och på olika sätt. Jag är ingen motståndare till ny teknik, men i det här fallet innebär det att jag troligen måste ge upp ang. en egen sångbok, just p.g.a. att sångerna/psalmerna visas på väggen. Vi lever i det uppdaterade fjärrkontrollsamhället, vilket innebär att en sång/psalmbok är för gammal redan då den blir färdig. I kyrkomusikertidningen nr 9 2012 blir detta än mera tydligt. Där berättas att katolska kyrkan i Sverige tagit fram en ny psalmbok/gudstjänstbok som heter Cecilia. Jag citerar Ulf Samuelsson, organist och musikkonsulent i Stockholms katolska stift (tidigare organist i Sv. kyrkan i Örebro). ”De flesta av frikyrkorna menar att de aldrig kommer att de aldrig kommer att göra en ny psalmbok. Pingstvännerna använder psalmbok bara i vissa församlingar och har istället sånger på väggen. När jag var på ett möte med representanter från olika samfund var det bara Svenska kyrkans representant som menade att det nog kommer en ny psalmbok, ´fast det kanske dröjer 10-15 år´… Även Missionskyrkan menade att det är tveksamt, dels för att det är en stor kostnad men också för att det är delvis ute…” Även om jag inser att vi inte kan stoppa utvecklingen så blir ju ett liv utan sångböcker märkligt. Hur ska den enskilde enkelt kunna bekanta sig med nya sånger, hur funkar det i mindre grupper och hemma o.s.v. Visst vore det smidigt om alla hade en var sin iPad där vi kan plocka, byta ut och förnya vår repertoar ständigt, men är det rimligt. Jag är naturligtvis yrkesskadad, men tycker det är värdefullt när man sitter några stycken med var sin bok och väljer sånger/psalmer till olika tillfällen. För att församlingssången ska bli stark måste alla känna sig någorlunda säkra på sångerna och då får vi alla tänka på att använda ett antal sånger som uppskattas av olika åldrar och återkommer tillräckligt frekvent. Ang. nya sånger så skrevs de förr i tiden mestadels av förkunnare som tog melodin från annat håll medan det numera är vanligare att musiker/sångare skriver sånger. Är det rätt uppfattat?

  11. Efter samråd med föregående skribent kommer här ett konkret förslag: Öppna en webbsida kopplad till ELM-BV:s hemsida, där nutida sångförfattare kan lägga upp sångtexter, eventuellt även med melodi. Sångerna ska vara bärare av vår evangelisk-lutherska tro och på detta vis kunna offentliggöras och komma till gagn i våra hem och i olika mötessammanhang. Hemsidan ska inte vara ett diskussionsforum, istället en sångbank som stimulerar till nyskrivande av goda sångtexter och till användning av dessa sånger.

    Det bör på föreslagna webbsida finnas en funktion att lämna personliga kommentarer direkt till sångförfattaren utan att dessa syns för allmänheten. Sångförfattaren bör kunna vara anonym. Kanske den som lämnar in en text även själv kan få kategorisera denna (julsång, passionssång, lovsång, etc.). Detta borde väl inte svara särskilt svår att ordna?

  12. Tack Johan och Anders för goda kommentarer! Visst är det så att en tryckt sångbok betyder mycket för en rörelses identitet. Samtidigt har ELM-BV levt utan egen sångbok förr, och det kan vara så att vi går en sådan tid till mötes, jag vet inte. Ny teknik med mera gör att vi står i en brytningstid. Men det har Kristi kyrka gjort många gånger förut.
    Vi har också haft tankar om olika webbaserade möjligheter för nya sånger och för revidering av sånger. Vi tar idén med oss. Samtidigt finns det en del att fundera över, dels med tekniska lösningar och upphovsrättsliga utmaningar och dels med moderering. /ErikJA

  13. Erik, jag kan inte se att artikeln omtalar att ”bara gamla sånger är bra sånger”, så som Du tolkat det, eller att unga människor inte kan skriva goda sånger. Däremot konstaterar Jan Bygstad (JB) att det i många kristna sammanhang skett en ”genomgripande förändring på sångens och musikens område”, att psalmbok/sångbok är på väg ut och att många unga kristna inte är förtrogna med de mest centrala psalmerna/sångerna i den evangelisk-lutherska traditionen. JB beskriver att ”en sorts musikalisk ekumenik” har etablerats i många av våra sammanhang, och att många av de nya sk ”lovsånger” som cirkulerar bland unga kommer från amerikanskt influerade karismatiska rörelser.

    Jag kan inte heller se att JB blandar samman form och innehåll. När det gäller form nämner han soft rock, gospel, rap, heavy metal osv samt beskriver hur musik kan komma att användas som ett suggestivt verkningsmedel. Vad gäller innehåll skriver han att i många av de nya sk lovsångerna sjungs det om ”seger och framgång, Guds rike och Kristi konungadöme, om kärlek, glädje och tillbedjan”. JB efterlyser lag och evangelium i dessa sånger, han påpekar att innehållet ofta är av lagisk karaktär.

    Du skriver att JB är ”rädd” för ungdomars inflytande. Han skriver att många ungdomar tillåts ta större ansvar än de har andlig mognad till och att musiken borde stå under herdeansvar i en församling. JB understryker att barn och ungdomar behöver få gedigen undervisning.

    Vad gäller presentationsform har texterna i våra sångböcker granskats teologiskt. Problemet med power-point, som komplement eller istället för sångbok, är att man riskerar få ett flöde av nya sånger med rentav felaktigt teologiskt innehåll. Risken för detta är naturligtvis större om de som fått ansvar att välja ut sånger inte har god bibelkunskap eller kunskap i den evangelisk-lutherska läran. Du skriver angående presentationsform att Jan ”fördunklar det faktum att det handlar om innehållet i sångerna”, men JB´s poäng är ju att presentationsformen på detta sätt kan påverka innehållet i sångerna!

    Du skriver att JB´s resonemang är ”så förvirrat att jag har svårt att ta till mig de goda poängerna”. Kan Du fördjupa detta? Vad är det du uppfattar så ”fövirrat”?

    Till sist, jag uppmanar Dig att läsa JB´s artikel ”Från karismatiker till lutheran” (http://www.kyrkaochfolk.se/nyavaktaren/nyavaktarenXVII.pdf). Den kan ge en ökad förståelse för hans resonemang i artikeln ”Den nya sången”.

    Hälsningar
    Johanna W

  14. Tack Johanna för din utförliga kommentar! Och för referensen till Nya Väktaren.
    Mot den bakgrund som Jan Bygstad tecknar där blir hans artikel lite lättare att förstå – sådant som grundar sig i egen erfarenhet tenderar vi ofta att förstärka. Men jag tycker fortfarande, efter ännu en genomläsning, att artikeln är ganska förvirrad.

    Fortfarande tycker jag JB blandar form och innehåll. Att vissa musikstilar kan användas som ett suggestivt verkningsmedel är sant. Jag tror att alla musikstilar kan missbrukas så. JB varnar: ”Musiken gör något med församlingen – oberoende av textens innehåll.” Men är denna påverkan per se felaktig? Skrev inte Bach postludier för att påverka församlingen? Och projektorn påverkar ju inte innehållet. På väggen eller duken kan goda – nya och gamla – sånger projiceras. Eller dåliga nya och gamla sånger. Men att mena att endast granskade sångböcker ska användas är ju i praktiken att stoppa nya sånger.

    Sedan håller jag helt med JB om att vi inte ska sjunga vad som helst och att det finns ett ansvar som vilar på dem som leder möten, leder sången och leder de kristna gemenskaperna. (Kanske lägger jag lite mer av ansvaret på församlingen än på herden, men så finns det väl också en viss skillnad i tradition mellan ELM och de sammanhang JB tillhör.) Många nya sånger är, som JB påpekar, snäva och uttrycker inte så mycket av höjd, djup och bred. Här finns en utmaning för dem som väljer sånger att lägga sångernas pussel så att hela bilden framträder. Och en utmaning att skriva nya sånger som får uttrycka det som håller på att falla i glömska.

    Som jag antydde i bloggtexten har jag också svårt för tonen i JB:s artikel. Det blir så många pejorativa förstärkningar: T ex ”ytliga barnsånger” , men det finns väl inte bara ytliga barnsånger. ”Lovsången skall helst pågå en stund.” Varför låter detta negativt? Det är väl underbart om sången pågår länge?

    I JB:s sex avslutande råd finns mycket gott. Och hans sjätte råd om att inte tänka på kyrkoväxt förstås mot bakgrund av JB:s bakgrund som artikeln i Nya Väktaren tar upp. Det är en särskilt church growth-teologi JB vänder sig mot. Men att generellt säga att denna sanna växten i guds rike inte är kvantitativ, utan kvalitativ, går förstås inte. De båda hör till växten i Guds rike!

    Det var inte utan kamp jag skrev om JB:s artikel. Och hade det inte varit för rubriken ”Den nya sången” som kunde uppfattas som en anspelning på den sångbok vi gav ut för några år sedan, hade jag nog låtit bli. Men nu skrev jag, och jag är glad för det samtal som förts i kommentarsfältet.

    /ErikJA

    1. Tack för svaret, Erik. Det står fortfarande inte klart för mig på vilket sätt JB´s resonemang är av karaktären ”förvirrat”. Ett par avslutande kommentarer:

      Att använda sångbok betyder inte att stoppa nyskrivande av sånger. Men användande av sångbok är en god ordning, för att värna om att innehållet i de sånger som sjungs i en församlingsgemenskap går i samklang med församlingens teologiska grunder. Naturligtvis bör det finnas flexibilitet som möjliggör att nya sånger kan lyftas fram, men ansvar för innehållet i nya sånger som tas i bruk bör ligga hos den som har herdeansvar/pastoralt ansvar i församlingen. Motsatsen till det är ett ständigt flöde av nya sånger som ogranskade halkar in, t ex via projektor. Detta är situationen i vissa av våra syskonkyrkor, jag vet inte hur det ser ut inom ELM-BV.

      Många musikstilar kan komma att användas som suggestivt verkningsmedel, och det går inte att komma ifrån att vissa musikstilar i högre grad än andra riskerar ge en sådan påverkan.

      Du invänder Erik mot JB´s kommentar ”lovsången skall helst pågå en stund”, och skriver: ”Det är väl underbart om sången pågår länge”. Ja, visst är det ofta så. Men JB vänder sig mot en möteskultur där lovsången har en central roll, tidsmässigt på bekostnad av Ordets predikan.

      /Johanna

Lämna ett svar till Andreas Holmberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved