Det blev Indien ändå!

Det blev Indien ändå! Så har jag tänkt flera gånger sedan jag kom hit. Som framgått av tidigare blogg av Rakel, blev resan hit inte riktigt som planerat och det blev väldigt konstigt för mig att först och ensam komma till Mumbai. Sen har intrycken varit så många att jag inte hunnit smälta allt. Det har bara öst på! Naturen och landskapet – välbekant likt Afrikas. Värmen som drabbar, när jag kommer ut i hotellkorridoren eller stiger ur bilen – rummet och bilen har luftkonditionering. Trafiken – hoppas jag återkomma till i en senare blogg. De färgrika templen och avgudastatyerna som tycks finnas överallt –  kom ihåg att 98% av Indiens befolkningar är hedningar!

Människorna är många, många – men med en förmåga att ge plats till varandra. BLM:arna som mötte oss på flygplatsen i Vishakapartnam – vilket välkomnande. Mycket få av kvinnorna jag mött kan engelska – vi får mima, le, ta varandra i hand. Välkomnandet till Barnhemmet – det var väl att jag var förberedd på instrument, banderoller, blomstergirlang kring halsen igen och alla hälsningar. Besöken i församlingarna – när vi stiger ur bilen hör vi ”kyrk-klockorna” dvs sång med högtalarförstärkning.

När vi blivit varmt mottagna av församlingsledaren får vi stiga in i den lilla samlingslokalen eller verandan, och där sitter församlingen på golvet på heltäckande mattor som är ihopsydda av säckar. De är glada, iakttagande och förväntansfulla. Sången fortsätter. Efter hälsningar och korta presentationer och mer sång blir det predikan. Ikväll var det Qes Dawit. Vilken förkunnelse! Läs Joh. 1:10-13, Rom 8:12-16, Gal 3:26-28, Upp 7:9-17 så får du den röda tråden i predikan, som avslutades med frågan: ”Förstår du detta? Är du glad och lycklig över detta?” Sedan ville de allra flesta ha personlig förbön. Församlingarnas storlek idag var 50-60 medlemmar.

Det blev Indien ändå! Gud är god!

//Karin G Ekström