En dag kvar…

Så var det dags igen… Känner jag mig redo att lämna Peru? NEJ! Känner jag mig redo att komma hem? JA! Precis som det ska vara med andra ord. Uppbrott är aldrig riktigt roliga men jag försöker tänka på att det ska bli gott att träffa familj och vänner i Sverige igen och det ska det bli – verkligen gott.

I måndags morgon satte jag och Nicolaj oss på lyxiga bussäten i skinn, till priset av en korv och läsk på Ica Maxi, och åkte den dryga tre timmar långa vägen genom ”öknen” till Piura. Där mötte oss ett härligt gäng danska och amerikanska missionärer, som faktiskt hade längtat efter oss. Familjen Ambrosens, familjen Moesgaard-Christiansen, paret Christoffersen (WMLP) och volontärerna Naja och Jakob. Vi fick några goda dagar med många olika samtal kring glädjeämnen och utmaningar i uppstarten av arbetet i Piura. Förutom kontaktskapande arbete så håller teamet på att starta upp en gudstjänstgemenskap i hemmen och inom kort planerar man starta en matlagningskurs för att nå ut till kvinnor i medelklassen. Visionen att starta någon form av engelskt café är levande men allt tar tid och det är klokt att inte starta allt samtidigt. De funderar och ber att Gud ska visa dem till en plats nära centrum som de kan hyra som en möteslokal och som i framtiden kan användas som café.

Studentarbetet är igång och två grupper träffas veckovis på ett av Puiras fem universitet. Härligt! Goda kontakter har skapats med den nationella studentorganisationen AGEUP och när jag och Nicolaj träffade Daniel, ledaren för AGEUP, berättade han att han personligen i tre års tid bett för att studentarbetet i Piura ska komma igång sedan det lades ner för ett antal år sedan. Tomas och Anne-Dorthe är i processen att registreras som AGEUPs medarbetare, vilket innebär att de är ”erkända” av AGEUP och får del av hela deras nätverk och aktiviteter men att de står fria i övrigt.

Thomas och Anne-Dorthe har verkligen tagit på allvar att halva deras lön kommer från ELM Sverige så de har inrett ett Sverigerum i entrén, med svenska flaggor och bilder av Emil och Kajsa Kavat på väggen. Självklart ligger ”Till Liv” på bordet i hallen så att alla (peruaner) som kommer på besök och sätter sig i hallen (väntrummet) för att vänta in sin besökstid hos familjen har något att läsa i (titta i). Underbart, eller hur?!

Sista dagen i Piura gjorde vi en gemensam utflykt med hela missionärsteamet, inklusive Steffen och Kate från Chiclayo, till hamnstaden Paita. Där tog vi en båttur, snackade lite med alla sjölejon (eller det var kanske mer dom som pratade med oss) och sedan åt vi en utsökt fisklunch. Sen åkte vi hem och firade nattvard tillsammans innan vi reste tillbaka till Chiclayo. Nattvardsstunden blev en stark stund då han som är missionens Herre själv delade sin kropp och sitt blod med oss. Det är hans kärlek till oss och hans kärlek till världen som gör att vi finns här i Peru. Hans blod rann för alla människor i hela världen, men hur ska de veta det om ingen berättar… TACK Herre att vi får vara med och berätta detta också för peruanerna!!!

I söndags firade vi en fin gudstjänst med församlingen i Las Lomas där IELCH:s nuvarande president Harold predikade. Hela hans familj var aktiva i gudstjänsten, de spelade sjöng och hade söndagsskola. Så uppmuntrande att se.

Imorgon hoppas vi på att kunna besöka förskolan i Cerrapón och sedan reser vi hem igen. Jag tar en sväng inom Miami på hemvägen bara för skojs skull och för att det blev kraftigt mycket billigare. Så min resa tar ca typ 39 timmar från Chiclayo och till Köpenhamn – men det ska vi nog fixa. Sen väntar NUM och några dagar i Skåne och Stockholm innan jag landar hemma i Umeå igen.

TACK till ELM för att jag fått göra denna fantastiska resa.

TACK till Nicolaj Wibe, missionssekreterare ELM Danmark, för otroligt gott resesällskap de sista två veckorna.

TACK till alla danskar, amerikaner och peruaner här i norr som tagit så väl hand om oss.

TACK till alla peruaner jag mött under mina sju veckor i Peru, som villigt delat med sig av sitt liv och sin relation till Jesus.

Men störst och mest av allt:

TACK till Gud för att du har varit med på ett så påtagligt sätt och välsignat denna resa. ”Gracias, muchas gracias Señor, gracias mi Señor Jesus!”

Nos vemos hermanos!

Rakel Smetana