En inblick i vardagen

Jag sitter med en skål kollo (rostat korn) och en kopp te och förbereder nästa veckas engelskalektioner. Det är alltid så svårt det där med att lägga undervisningen på en lagom nivå. Det är lätt att det blir lite i svåraste laget ibland. Jag har dock ganska tidigt fått inse och acceptera att sjätteklassarna som vi undervisar här inte på något sätt ens är i närheten av att ha lika stora engelskakunskaper som Sveriges sjätteklassare. Och detsamma gäller alla de övriga klasserna vi undervisar. Men jag måste säga att vi blir bättre och bättre på det här, jag och mina elever! De, på engelska och jag, på att lära ut.
Det är så roligt att ha flera klasser i olika åldrar. De yngre får man leka fram engelskan med, och det gäller att hitta på nya roliga saker varje vecka för att de inte ska ledsna. De äldre kan man köra lite hårdare med och utsätta för prov och läxförhör. Sen ibland blir det lite diskussioner om huruvida jag verkligen har rättat provet korrekt eller inte. En av de äldre killarna brukar roa sig med att svara så fel han bara kan för att sedan argumentera stenhårt för att han faktiskt har svarat rätt. Oftast får han ge med sig, men det händer att han övertalar mig att ge honom rätt i alla fall. Dessutom så tränar dessa argumentationer hans engelska mycket bättre än vad ”rätt” svar på proven gör.

Nu när det börjar närma sig slutet för vår volontärstid så försöker jag att njuta lite extra mycket av tiden jag får umgås med mina underbara barn. Och jag har även börjat göra en utvärderade sammanfattning av samtliga barns utveckling i engelskan. Vissa av dem har gjort stora framsteg, andra lite mindre. Men framsteg har de alla gjort! Allra stoltast är jag nog över mina två tjejer i sexan. I början förstod de ingenting och började nästan gråta när jag ställde enkla frågor som ”how old are you”, och det enda jag fick till svar var ett mycket tyst ”algebanjum” (Jag förstår inte). Nu kan vi föra långa dialoger på engelska med varandra och de börjar blir rätt okej på att stava. All grundläggande engelska börjar sitta och grammatiken är inte lika krånglig längre.
Ja nog är jag stolt över dem alltid! Mina tappra tjejer som gång på gång har torkat tårarna och försökt en gång till, och en gång till, och ytterligare en gång. Tills det till slut har blivit rätt. Och det är svårt att inte bli inspirerad och uppmuntrad av dem!

/Miriam Göransson move-volontär, Etiopien