En presenning, lite glädje och Guds ord

Jag vet inte om jag har blivit klokare i dag, men jag har blivit rikare. Kanske också klokare på Indien. Ödmjukhet är något vi får se och uppleva av våra vänner. Är det bara för att det kanske är ett karaktärsdrag vi inte ser för mycket av hemma i Sverige att jag lägger märke till det här? Jag vet inte. Jag vill försöka ta det med mig hem i alla fall. Inspiration till att vara ödmjuk med Jesus som den stora läromästaren, Ödmjukhetens Konung.

Dagen i dag började med samtal om Bethesda Lutheran Ministries. Vi ställde många frågor till stackars Moses som fick besvara dem bäst han kunde. Vi försöker att inte låsas av vårt svenska tänk för att kunna förstå mer av vad de håller på med här i området. Det är inte svårt att fråga, det är inte svårt att få svar, men det är inte alltid så lätt att få ihop det. Det är här visheten, som vi ber om, behövs. Det är underbart att uppleva qes Mekonnen här i Indien. Det känns så rätt att han är med oss här. Han är klok och har en annan bakgrund än vi andra vitingar som i många situationer är en fördel. Det är så härligt att höra honom och Jonny predika ute i församlingarna.

Vi var ute i två församlingar i dag. Låt mig ge en bild av den siste: Vi hade åkt länge och satt och halvsov i bilen. Våra vänner stannade bilen och erbjöd oss en kopp kaffe eller läsk. Vi tackade nej, men fick det ändå. De vet, vad de gör våra indiska vänner, för strax efter var det mer liv i bilen och vi laddade för mötet med församlingen. Vi gick genom en liten by. Husen låg tätt men genom gränderna snirklade vi oss fram. Vi gick efter ljudet – barn som sjöng. Och där var de: sjungande, dansande, glada barn mitt i gatan på en presenning. Där var det kyrka i dag. Vi satta oss på stolarna längst fram som vanligt. Flera vuxna kom till. Det var ett möte mellan barn och vuxna – i glädje. Qes Mekonnen predikade just över detta, att Jesus var barn som vi och att vi får vara Guds barn. Gamla som unga satt med stora ögon och lyssnade. Det var verkligen en kväll där vi delade gemenskapen kring det att tillhöra Gud vår far och skapare. En presenning, lite glädje och Guds ord. Mer krävs det inte för att vara en del av Guds rike. Så enkelt, så berikande. Vi avslutade med att be för de flesta där. Suget efter förbön är stort och det är underbart att bli använda. Olof och jag bad först för en hel grupp barn som vi hade framför oss och sen fick jag chansen att be för några systrar. Jag ber på svenska, de förstår inte engelskan ändå… Men det duger lika bra. Ibland pekar de på någon kroppsdel – då ber jag lite extra för den – annars ber jag ”bara”. Det är gött. Inte för att jag gör något bra, men för att Gud hör bönen och Anden hjälper oss att be.

Kvällen avslutades med att den tredje musketören, Shalem, kom till hotellet. Nu är de här alla: Moses, Sastry och Shalem. Och sen alla de andra som finns med i kulissen och sörjer för oss och tar emot oss med öppna armar. Tack Gud för alla dem. Fortsätt be för oss och dem. Tack för att ni är med därhemma – mail, hälsningar, kommentarer är välkomna.

Jag har nog blivit klokare i dag…

– Benedikte.