Ett leende kan vända allt

Ett leende kan vända allt

Som ni kanske läste i Julias förra inlägg var det ganska förvirrande att komma till Emmanuel children’s home. Nu har vi varit här i fem dagar och konstigt nog trivs jag. Egentligen är det inte så konstigt eftersom det var vad jag trodde jag skulle göra när vi planerade att åka hit men om man skulle läsa vad jag skrev i min dagbok på måndagskvällen skulle man bli förvånad.

De två första dagarna var riktigt tuffa. Våra uppgifter var inte svåra och vi hade det egentligen ganska bra. Men allt var nytt och att börja något nytt när man varit hemifrån i tre månader var inte så lätt som jag trodde. Det har varit ganska fullt upp senaste tiden och eftersom jag har åkt runt en del har man inte kunnat landa ordentligt. För en vecka sedan när vi var på besök i Matongo och jag fick se barhemmet för första gången längtade jag efter att äntligen få sätta igång med arbetet och få skapa mig en vardag. När vi sen kom och saker inte blev riktigt som jag tänkt mig kändes allt plötsligt väldigt tungt. En sak var att vi inte fick något schema och även om jag inte borde blivit förvånad, för det är sällan Kenyaner är lika noga med planering som svenskar, blev jag ändå det. En annan sak var att internet inte fungerade så bra. En tredje sak var att barnen bara kan swahili och då försvann typ hela min kommunikationsmöjlighet. Det var små saker som egentligen inte borde gjort något men tillsammans med allt det nya blev det för mycket. Jag längtade hem och började räkna ner dagarna tills jag skulle lämna Matongo.

Gradvis ändrades dock min uppfattning. Barnen fick mig att mjukna och stegvis glömma min hemlängtan. De fick mig att skratta och le, de fick mig att leka så jag glömde bort tilden men framförallt fick de mig att känna mig älskad.

Jag vet att jag kommer att sakna barnen här när jag lämnar dem. Det är svårt att inte älska dem när det enda jag behöver göra för att de ska älska mig är att varje morgon komma dit. Om jag släpar mig upp ur sängen på morgonen trots att jag är trött, äter min frukost och går iväg till barnhemmet möts jag av glada, springande barn som gör allt för att vara den förste att få tag i min hand. Om jag bara sitter bredvid dem när det leker eller tittar på dem när det cyklar ger de mig ett leende. Om jag bara låter dem sitta i mitt knä eller sjunger en sång för dem får jag en kram eller ett skratt.

Ja trots att de är små och våra kommunikationsmöjligheter ännu mindre lyckas de få mig att må bättre. Jag har alltid älskat barn och att vara med speciellt små barn är något av det bästa jag vet. De minsta barnen här är 2 år och att få hålla dem i famnen, trösta dem, krama dem och skratta med dem är underbart. Det spelar ingen roll att vi inte talar samma språk för ett leende eller en kram kräver ingen översättning.

/Ester Birgersson, Kenya

Lämna din kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Evangelisk Luthersk Mission. All Rights Reserved